Jag önskar att jag visste allt om klimakteriet innan jag hamnade där själv.
För jag är helt övertygad om att hade jag vetat det som jag vet idag
så hade jag kunnat ta mig an min klimakterieresa på ett helt annat sätt.
Med ett större lugn, med en större förståelse, med en ökad snällhet emot mig själv
och också mycket mer tålamod än vad jag hade när jag var där
och inte hade en aning om vad som höll på att hända.
Jag tycker att det mest akuta när det gäller klimakterievården i Sverige idag
det är att höja kunskapsnivån inom sjukvården.
Det är att verkligen se till att redan på läkarutbildningen
att det finns obligatorisk undervisningstid där man faktiskt lär sig om klimakteriet
vad som händer när man är där, de vanligaste symtomen och också hur man behandlar det.
Det är kunskap som saknas på läkarprogrammet idag.
Dessvärre tittar vi på specialistläkarprogrammet, alltså de som läser till att bli gynekologer
lär sig inte om olika doseringsformer och olika behandlingsformer
när det kommer till hormonell behandling.
Det innebär att när vi väl söker hjälp så är det inte ens säkert att vi får den hjälpen som vi behöver.
Vi behöver också utbilda barnmorskor i klimakteriet och ge dem förskrivningsrätt på hormonella läkemedel
så att de också kan hjälpa till att fånga upp de här kvinnorna när vi till exempel är på cellprovstagning.
Förutom sjukvården så behöver vi själva lära oss om klimakteriet
så att vi själva kan hjälpa till att ta beslut om våra egna kroppar
och vara även medbestämmande i vilken typ av behandlingsform som vi tror är den rätta för oss.
Jag är klimakterieaktivist inte för att jag har valt det utan för att det är ett kall.
Jag vet att kunskapsnivån behöver höjas.
Någon behöver ta på sig den rollen så varför inte jag?
Jag har mängden med kunskap, jag delar den gärna och mycket för att se till att det blir en förbättring i frågan för kommande generationer.