Ensamhet är något som vi associerar med att ha tråkigt och inte få nån stimulans.
Men under nästan hela människans historia så var ensamhet undergång.
Vi överlevde inte ensamma. I gruppen var vi säkra, ensamma gick vi under.
Därför har vi en otroligt stark drift att skapa våra sociala band till andra människor.
När vi befinner oss i ett tillstånd av ensamhet så befinner vi oss i ett tillstånd som historiskt har inneburit undergång.
Då står våra stresssystem på.
Det kan man se att människor isoleras mycket så sover de ytligare.
De har fler uppvak under natten och har inte lika mycket djupsömn.
De upplever också andra som är mer hotfulla.
Neutrala ansikten tolkas som lätt hotfulla.
Lätt hotfulla ansikten blir rejält hotfulla.
Så världen blir mer farlig och fientlig mot en när man är ensam mycket.
Varför är det så? Det tror man beror på att man har behövt se världen så om man var isolerad.
Då har man ingen som kan hjälpa en. Då måste man se världen som hotfull.
Så att förstå det, att man kanske uppfattar situationen mer neutralt,
så att förstå det, att man kanske uppfattar situationen mer negativt när man är isolerad,
det är en viktig insikt.
Om man är isolerad mycket så kan det vara värt att tänka på att en interaktion
med någon annan i affären eller på jobbet som man uppfattar som negativ,
den kanske inte var det egentligen. Det kanske bara var en själv som uppfattade den så.
Det behöver inte vara så, men det kan vara så.
I terapi har det visat sig att det är en bra metod att lära folk hur och varför man reagerar
som man gör på ensamhet. Det är ett sätt att bryta ensamheten.
Det är också viktigt att känna till att man reagerar så om man ser folk i ens omgivning som är ensamma.
De betyder inte att de är arga på en, de kanske verkar taggiga,
men det kan faktiskt vara ett symptom på ensamhet.
Så bara genom enkla samtal så kan man faktiskt nog göra ganska mycket.
Det jag tror att sånt i grund och botten sänder signalen till oss är att du hör till flocken.
Du är medlem i flocken. Om något händer dig så kommer någon att hjälpa dig.
Och det reglerar ner stress, även ganska lite.
Så ur ett individuellt perspektiv och ur ett samhällsperspektiv så tror jag man kan göra ganska mycket
för att minska konsekvenserna av ensamhet.
För det är inte bara så att ensamhet är tråkigt att koppla till depressioner,
utan det har också visat sig innebära risk för flera former av cancer.
Det försämrar prognosen i alla former av hjärt- och kärlsjukdom.
Och vissa menar att det är lika farligt som att röka 15 cigaretter om dagen.
Så om alla kunde lägga en halvtimme, en timme i veckan på att hjälpa en person i sin omgivning
som de uppfattar som ensam, så skulle vi kunna göra en gigantisk folkhälsoinsats.
Det skulle hjälpa många till inte bara ett bättre liv, utan ett längre liv också.