Louise, som egentligen heter något annat, tar emot hemma hos sig i en stad i Mellansverige. Länge var hon tveksam till att berätta sin historia. Sex- och kärleksberoende är fortfarande starkt stigmatiserat, inte minst när det gäller kvinnor.

– Men, säger hon medan hon sätter på te, jag tycker det är viktigt att säga att det går att få hjälp. Samtidigt är det ingen quick fix att bli frisk. Det här handlar om besatthet. Man ska inte tro att det bara går att skärpa sig.

När vi har satt oss ner börjar hon berätta om de åtta år då allt i hennes liv kretsade runt nästa flirt, nästa erövring. Om hur känslan av att få någon på kroken gav henne ”en euforisk fylla” som inget annat kunde mäta sig med. Dagligen lade hon timmar på sitt beroende, åsidosatte familj, jobb, och vänner. Karriären, som tidigare gått spikrakt uppåt, började dala, men det spelade mindre roll.

– Huvudsaken var att jag fick min drog.

Samtidigt levde hon med en ständigt närvarande skam.

– Jag skämdes som en hund. Jag var lyckligt gift och hade två underbara barn. Vad höll jag egentligen på med?

Träffade flera män via dansen

Det började med att Louise tog kontakt med en ungdomskärlek när hon var i fyrtioårsåldern. Varför kan hon inte riktigt förklara. Kanske handlade det om en känsla av tomhet. Barnen behövde henne inte längre på samma sätt, och på jobbet höll gnistan på att falna. En dag fick hon syn på honom på Facebook. Hon skrev. De började chatta, sågs över luncher och blev förälskade.

– Och det trots att jag sedan femton år tillbaka levde i ett lyckligt äktenskap. Min man Johan hade allt jag kunde önska mig. Vi visste båda att vi var ämnade för varandra – och ändå korsade jag den där linjen.

Hon gör en paus innan hon fortsätter.

– När Johan hade gått och lagt sig stannade jag uppe och hade chattsex med Patrik. Andra gånger satt vi vid köksbordet med varsin dator. Johan jobbade och trodde att jag gjorde detsamma, men i själva verket gav jag mig till en annan man. Jag minns att jag tänkte: ”Det här är helt sjukt”.

Efter några månader berättade hon allt för sin man. Han blev förkrossad och klargjorde att deras äktenskap var över om hon skickade ett enda sms till. Louise lovade. Kort därefter föll hon ner i en djup depression. När hon inte längre fick sin drog kändes tillvaron meningslös. Löftet gick inte att hålla. Hon började träffa nya män och jakten blev alltmer intensiv.

– Jag såg på blicken om det var någon jag kunde förföra. De männen hade en särskild utstrålning som jag lärde mig känna igen. Det spelade ingen roll om de var gifta – jag hade inga skrupler. För mig var de bara ett nöje för stunden.

Ofta träffade hon dem via jobbet eller genom dansen. Att dansa salsa hade varit Johans och hennes hobby i många år.

– Men när jag började missbruka hamnade jag i en helt annan sorts dans – foxtrot. Den kunde bli väldigt närgången. Och om Johan dansade i närheten blev det en extra krydda. Tänk om han såg mig…

Dansen blev ett perfekt fiskevatten för henne och den osläckliga bekräftelsetörsten. Efter kvällarna på dansgolvet skickade hon vänförfrågningar till männen hon mött. Hon stämde möten med dem, inledde sexchattar. Ofta hade hon fyra-fem kontakter i gång parallellt. Känslan, beskriver hon, var ”som att få knark rakt upp i armvecket”. Timmar varje dag ägnade hon åt sitt missbruk.

– Jag älskade min man, men det var så sjukt spännande. Jag ville bara ha mer och mer. Den ultimata kicken fick jag om någon blev riktigt kär i mig.

Märkte din man ingenting?

– Jag tror nog att han gjorde det, men valde att inte säga något. Kanske av rädsla. Jag var ju så förändrad. Jag satt uppe med datorn på nätterna och var mer eller mindre frånvarande hemma.

Var du inte rädd att han skulle ställa dig mot väggen?

– Absolut. Jag hade enorma skuldkänslor och svårt att sova. Och jag insåg ju att det jag höll på med inte var bra. Jag försökte sluta jaga, men det gick inte. Det är som när en alkoholist lovar att sluta dricka och ändå faller tillbaka. Man klarar det inte på egen hand.

Hon kan inte svara på hur många män hon träffade eller sexchattade med. Hon tog alla tillfällen. Flirtade med gifta män, män hon egentligen inte var intresserad av, män hon var intresserad av. Det viktiga var att få någon på kroken.

Vid ett par tillfällen blev hon förälskad. Då blev det en kamp att bryta relationen. Kanske, funderar hon, underlättade det ändå att de aldrig hade sex.

Du hade inte sex med någon?

– Nej. Vi hånglade men inte mer. Jag hade en sjuk tanke om att det på något sätt rättfärdigade mitt beteende, så länge vi inte låg med varandra.

Sökte hjälp för sitt missbruk

Louise var medlem i ett litet nätverk av kvinnor som brukade diskutera allt mellan himmel och jord online. En dag bestämde hon sig för att lätta sitt hjärta. Inom sig hoppades hon på lugnande svar, något i stil med: ”Det är klart man får flirta lite vid sidan om – det gör väl alla”. Så blev det inte. Responsen var tuff. Det hon höll på med var inte normalt, fick hon höra, och hon uppmanades att söka hjälp.

– Jag kände så stor skam, säger Louise och blir tyst en lång stund. Och jag insåg att de hade rätt.

En av kvinnorna i gruppen skickade henne en länk till SLAA – Sex and Love Addicts Anonymous. Louise tog kontakt. På en klinik gjorde hon en screening som visade att hon var sexberoende med inriktning på förförelse och erövring.

– Fast sexberoende är egentligen inget vedertaget begrepp inom vården. En ny diagnos – tvångsmässig sexuell beteendestörning, är på väg att tas i bruk.

Louise började gå på möten regelbundet. De satt i ring, män och kvinnor som öppet berättade om sitt missbruk. Många hade allvarliga problem. De gick till prostituerade, sålde själva sex eller levde i djupt dysfunktionella relationer.

– Deras beroende kunde jag inte identifiera mig med. Jag tänkte att det jag höll på med inte var så farligt. Det tog lång tid innan jag kunde säga till mig själv: ”Jag är en av er”

Hur lång tid tog det?

– Det tog mig år att bli nykter… minst fem. Jag hade perioder av nykterhet, men föll tillbaka igen.

– Jag fick förfärlig abstinens. Jag har aldrig varit beroende av substanser, men det ska likna att tända av från heroinmissbruk. Det kröp i hela kroppen. Jag ville bara försvinna.

Vid det här laget visste Johan om hennes missbruk. Han uppmuntrade henne att fortsätta gå på möten och sa att han litade på att hon gjorde allt hon kunde för att bli frisk. Samtidigt ville han inte höra för mycket om det hon gått igenom. Det var som att han inte riktigt förstod.

Tolvstegsprogram för sexberoende

När Louise väl blev nykter begrep hon hur besatt hon varit av sitt flirtande. Hon insåg att tolvstegsprogrammet var något hon skulle behöva fortsätta med resten av livet.

– Det är min medicin och min gemenskap. Och jag vill hjälpa andra – det kommer ju nya hela tiden.

Louise har sedan många år en sponsor som stöttar henne i att inte falla tillbaka. Minsta felsteg kan bli farligt, som att gilla någon på Facebook. En av hennes dagliga rutiner är att ”ringa ut”. Då ringer hon andra kvinnliga programvänner och delar. Samtalen är strukturerade, först talar den ena i några minuter, sedan den andra.

– Att lyssna på varandra utan att avbryta är viktigt. Man brukar säga att vi missbrukare är väldigt självcentrerade.

Finns det någon hjälp att få inom den ordinarie vården?

– Nej, det tror jag inte, men det kanske ändras med tiden. Vilken hjälp hade jag fått om jag gått till vårdcentralen och berättat att jag var sjukligt besatt av att flirta med en massa män…

Vad är ditt råd till andra sexmissbrukare?

– Att de behöver ta hjälp. De kommer inte att bli friska på egen hand. Ta kontakt med en grupp. Där blir de inte dömda.

Hon vill också skicka med ett sista budskap.

– Jag vill att de ska veta att det finns hopp om att tillfriskna tillsammans med sin partner.

Foto: TT/Shutterstock

Så märker du om en person inte är attraherad av dig

De här 8 vännerna behöver du i ditt liv

4 vanliga sexproblem i en relation och hur ni löser dem