Kan man spara nån peng till barnen så att de kan gå i terapi när de blir äldre så är det jättemåligt.
Ju bättre jag mår som förälder, det är inte alltid vi gör det, men ju bättre jag mår och ju bättre förutsättningar jag gör att ta ansvar för mitt mående,
ju enklare är det att vara förälder, tänker jag, till barn.
Om jag också då är fast i min perfektion, om det är ytan, om det är stress, då är det också väldigt lätt att jag lägger över det på barnen.
Och så ska de in i nån slags perfektionskarusell.
Risken också att är jag helt fast i perfektion och vad ska jag säga, duktig i betyg, bedömning, guldstjärnor,
du får hundra kronor om du får ett A i betyg, alltså om jag hela har gått in helt i prestation,
då är det ju risken att barnet inte kommer få uppleva din kärlek, utan den kommer att förstå att om jag presterar,
om jag är perfekt i mammas och pappas ögon, då är jag det kärlek.
En förälder som alla i sig föräldrar gör så gott man kan utifrån där de är.
En förlåtande förälder som är snäll mot sig själv och sina barn.
Och som har en förmåga att vara lite självreflekterande, intresserad lite av sin egen resa.
Sen kommer de att ordna sig.
Kan man spara någon peng till barnen så att de kan gå i terapi när de blir äldre så är det jättebra också.