Jag saknar mina vuxna barn – de vill bara träffa sin pappa

Psykoterapeuten: 5 kännetecken för en sund familj

Mina barn är vuxna nu, 19, 23 och 25 år, och alla är utflyttade. Deras pappa och jag har varit skilda de senaste åtta åren och mestadels har de bott varannan vecka hos mig och sin pappa.

Jag har det mycket sämre ekonomiskt än deras pappa. Vi hade äktenskapsförord, som inte alls var till min fördel. Det räckte till en mindre lägenhet för mig, men inte så mycket mer.

Sedan barnen flyttade hemifrån ser jag dem knappt. Jag får intrycket av att de inte alls har lust att umgås med mig. Däremot åker de ofta på semestrar med sin pappa. Han har kunnat bjuda dem till både Alperna och Thailand över vinterloven och på somrarna åker de till hans sommarhus i skärgården.

Jag har varken pengar till sommarhus eller dyra resor. Jag känner mig verkligen ensam och ledsen över att vi har så mycket sämre kontakt än de har med sin pappa. Hur ska jag göra för att inte bli helt deprimerad över situationen?

KBT-terapeuten Nathalie Siljerud Joo: "Lägg din tid på saker som gör dig glad"

Jag kan verkligen tänka mig att det måste kännas tufft för dig att vilja umgås med dina barn och inte alls få den respons från dem som du önskar. Att de hänger med sin pappa på dyra semestrar måste göra extra ont. Jag kan tänka mig att det både blir en känsla av utanförskap, sorg och kanske även avundsjuka?

Dina barn är i en ålder då de upptäcker sig själva, sin identitet och självständighet. Då vill de flesta vuxna barn umgås med andra personer än sina föräldrar. Det i sig är naturligt. Att de följer med sin pappa på resor behöver inte innebära att de har en bättre relation till honom, utan bara att den positiva belöningen är tillräckligt stor för att kunna lämna sina vänner ett tag. Men det behöver inte svida mindre för dig för det.

Små stunder kan räcka för att hålla kontakten levande

Jag tycker att du ska fortsätta att då och då bjuda in dem. Det är en hårfin gräns mellan att respektera deras autonomi och samtidigt vilja ge dem tid, kärlek och omsorg. Du kanske kan fråga dem hur de vill umgås. Säg att du förstår dem och att det är helt i sin ordning, men att om du och då kan få rå om dem så betyder det mycket för dig. Det kanske är en timmes fika på deras favoritfik, eller en födelsemiddag hemma hos dig ibland?

Jag tror att du kommer få en annan roll sedan, då de själva skaffar barn och förstår hur viktigt bandet till dig är. Då kommer de också komma med sina små snoriga knoddar och glatt räcka över dem till dig. Det kan tyckas otacksamt kanske, men är det inte just det föräldraskap handlar om? En otacksam roll som då och då fylls med ljusglimtar? Som ändå är så pass livsavgörande att du under alla år har orkat med all omsorg?

Till dess tycker jag att du ska lägga din tid på andra saker som gör dig glad och skapar mening. Ägna dig åt hobbies, volontärarbeta, motionera och träffa väninnor. Finns de få väninnor så lägg upp en plan för hur du ska hitta dem. Säg ja till varje aktivitet du blir erbjuden och leta upp andra personer som är i samma situation som du, med unga vuxna barn.

Foto: TT/Shutterstock