Kristina, 57, om jakten på östrogenplåster: "En cirkus"
– Det gäller att vara taktisk och på hugget, annars är man förlorad i det här spelet, säger hon.
"Har ni några 25:or?" har nästan blivit ett skämt på apoteken, berättar Kristina Nordmark, 57. Med "25:or"menar hon östrogenplåstret Estradot 25 mikrogram och hon passar alltid på att fråga om dem när hon är på apoteket i andra ärenden. Hormonplåstren har varit restnoterade i flera år, men än så länge har Kristina aldrig behövt vara utan.
– Jag har klarat mig för att jag har jobbat hårt på det och varit taktisk. Det måste man vara för att fixa det här. Man ska inte tro att man ska kunna gå till apoteket och hämta ut det som står på receptet. Så enkelt är det inte, säger hon.
För att säkra upp har hon också fått recept på andra hormonpreparat i spray- och gelform, trots att det inte fungerar särskilt bra på henne.
– Men det är ändå en trygghet att kunna hämta ut något annat om det skulle skita sig med plåstren, säger hon.
Klipper plåstren i mindre bitar
Hon har även recept på högre styrkor av plåstren för att slippa stå utan om just 25:orna är slut. Får hon tag på styrkorna 37,5, 50, 75 eller 100 mikrogram så klipper hon de plåstren i mindre bitar.
– Ett 100-plåster som klipps i fyra blir dock ganska litet och svårhanterligt, då är det lättare att klippa ett plåster på 37,5. Att det inte blir på millimetern kan jag leva med i det här plåsterträsket. Det viktigaste är att få tag på någonting. I perioder har jag använt 37,5 också, men det blir ofta lite för mycket östrogen efter ett tag.
Kristina Nordmark brukar kolla på apotekens webbsidor för att se vilka apotek som har plåster inne. Ibland har hon kunnat boka plåster online.
– Det gäller att vara i framkant. Finns det plåster på något ställe ser jag till att göra maxuttag för att ha på lager hemma. Man kan ju lagra dem relativt länge.
Ersättningsplåstren fungerar inte
När Estradot har varit restnoterat har patienter kunnat hämta ut ersättningsplåstren Estradiol, från USA, på samma recept.
– Men det är olika kvalitet på plåstren. Ersättningsplåstren har inte suttit alls lika bra som de originalpreparat som jag vill ha. Jag är en ganska fartig dam och det har hänt att de har svettats loss. Då måste jag ta ett plåster till och byta oftare, vilket gör att förbrukningen blir högre. Nu har jag lyckats bunkra upp där hemma och kan lägga undan de dåliga plåstren.
Kristina hamnade i klimakteriet tidigt, i 40-årsåldern. Hon genomgick flera IVF-behandlingar från 30 års ålder och var 38 när hon fick sin efterlängtade dotter.
– Jag ammade henne ganska länge och skulle säga att jag gick från amning in i första stadiet av klimakteriet. Det var svårt att veta vad som var vad. Jag kände mig ofta varm och svettig, men ammade ju också samtidigt och var ganska aktiv.
Ett år senare fick hon fruktansvärd klåda i underlivet. Hon har alltid haft känsliga slemhinnor, men det här var något helt annat.
– Det var det värsta jag varit med om. Jag blev galen och bestämde mig för att cykla ned till hälsocentralen. Det var sommar och jag stod upp på cykeln, i kjol och utan trosor, eftersom jag inte kunde sitta ned på sadeln.
Hon fick börja med lokalbehandling med vaginaltabletten Vagifem och symtomen blev bättre.
– Då ändrades den rekommenderade doseringen och man fick egentligen inte ta så mycket som jag gjorde. Jag överdoserade Vagifem ganska länge.
"Himmelriket att börja med plåster"
Hon klarade sig på lokalbehandling i 7–8 år, men när det inte längre räckte mot klimakteriebesvären kom plåster på tal.
– Jag tyckte att det skulle bli himmelriket att börja med plåster. Jag hade fått vallningar och det gick knappt att arbeta. På jobbet hade jag många äldre kollegor som redan var i eller hade gått i genom klimakteriet och det var så tacksamt att ha dem att tillgå. De sa att jag inte skulle vänta, utan direkt se till att träffa en bra gynekolog.
Kristina är jättenöjd med sin gynekolog, som hon träffar vartannat år för uppföljningar och justering av behandlingen. Det är jätteviktigt att ha någon att diskutera med och som förklarar hur allt fungerar, menar hon.
– Jag kan ringa och ha ett förnyat recept dagen efter. Så skulle det aldrig fungera på en hälsocentral. Jag säger det till alla mina vänner som är yngre och som börjar få klimakteriebesvär: "Gå inte till hälsocentralen, gå till en privat gynekolog direkt." Det är sorgligt att säga det, och jag skäms för det, eftersom jag själv har jobbat i den offentliga sjukvården länge, men att gå och vänta på ett recept i upp till två veckor fungerar inte i den här plåsterjakten. Du måste ha en gynekolog som är kompetent och stödjande, säger Kristina som nu driver eget som psykoterapeut i Piteå.
LÄS OCKSÅ: Gynekologen: "Allmänläkarnas kunskap om klimakteriet är låg"
Ökad livskvalitet som sexuellt aktiv
Hormonbehandling ska startas inom tio år efter menopaus, inom det som kallas det terapeutiska fönstret, och Kristina är väldigt tacksam över att hon faktiskt sökte vård i tid.
– Hade jag sökt gynekolog ett par år senare hade jag inte fått det här behandlingsalternativet och mått såhär bra som jag ändå gör. Det har min gynekolog varit tydlig med. Jag vill verkligen slå ett slag för att man söker vård och att man hittar någon kunnig att diskutera behandlingsalternativen noga med.
Hormonplåstren har också bidragit med en ökad livskvalitet som sexuellt aktiv, berättar hon.
– Jag har haft nya förbindelser efter min skilsmässa och hade inte velat vara intim på det sättet om jag inte hade mått bra. Mina stora problem har varit svettningar och vallningar och jag hade nog inte vågat utforska den delen av mitt liv, som har inneburit mycket glädje, om det inte var för min behandling. Den har varit oerhört betydelsefull för att kunna leva det liv jag vill.
"Drunknade i min egen svett"
Hon provade att sluta med plåster för några år sedan, men det slog snabbt bakut.
– Det tog en vecka sedan höll jag på att drunkna i min egen svett igen.
Med ett lager av plåster hemma, och med vetskapen om att hon alltid har lyckats få tag i plåster när det börjat sina, har den stress som plåsterjakten innebär minskat.
– Jag var så stressad över detta i början när jag förstod vilken cirkus jag hade hamnat i. Samtidigt som jag ser till att vara på hugget när 25:orna kommer in, försöker jag ha en mer avslappnad attityd till det. Jag blir så jävla trött på allt det här. Men jag vet att jag har en bra gynekolog och att jag har klarat mig hittills, vilket lugnar mig.
Foto: TT/Shutterstock, privat
