Psykologfrågan: Hjälp, jag är änka vid 52 – hur hjälper jag barnen?
Fråga: Min 55-årige man dog nyligen i cancer. Vi hade varit ihop i 30 år och har två barn i yngre tonåren. Under sjukdomen var jag främst inställd på kamp även om smärta och sorg fanns i bakgrunden. Vi fick sju månader innan han dog på vår sons födelsedag. Det var så fruktansvärt skrämmande för mig och måste vara djupt traumatiserande för barnen. Jag mår bara sämre trots daglig kontakt med terapeut och kurator. Barnen vill inte prata om det alls. Hur ska jag klara av att komma vidare och hur ska jag hjälpa våra söner att bearbeta sina känslor? /Angelika
Se också: 7 viktiga saker att tänka på om du står nära någon i sorg
Psykologen Anna Bennich Karlstedt svarar:
Hej. Sådan oerhörd sorg ni just tvingats in i. En sorg som också föregåtts av en traumatisk sjukdomstid och mot slutet hastig död. Du beskriver att du mår väldigt dåligt fortfarande, och mitt i all din smärta bränner oron över hur det här har påverkat dina söner.
Om jag förstår det rätt har du förlorat din make under sommaren som gick, och det är nästan nyss. Därför är inte konstigt alls att du mår så här dåligt. Sorgen kräver sin plats i hela vårt väsen. Saknaden gör så ont. Tystnaden efter någon älskad dånar obarmhärtigt högt och det tycks inte finnas någon enda väg ut ur mörkret. Det vi har att klamra oss fast vid är att vi långsamt läker. De allra, allra flesta återhämtar sig efter de svåraste av händelser. Det bara tar tid.
I det läge du befinner dig gäller främst omvårdnad. Vad behöver du som kan göra tillvaron lite mindre svår? Någon att prata med tycks du ha. Vad mer? Försökt hålla fast vid rutiner. Be närstående om hjälp med de praktiska ting du just nu inte orkar. Vad tycker du vanligtvis om att göra? Försök göra det, i korta stunder, även om det känns ganska meningslöst just nu. Det är ett sätt att vila en stund ifrån sorgen.
Behoven skiljer sig åt mellan individer
Jag förstår också din oro över pojkarna. Sorgeprocessen innehåller flera likheter, men behoven skiljer sig också åt mellan individer. En del har mest hjälp av samtal, spegling, stöd, sällskap, medan andra i högre utsträckning bearbetar svåra händelser på egen hand. De behöver eget utrymme för att försöka få allt det omtumlande och smärtsamma på plats. Det kan ju vara svårt att veta om det är vad dina söner behöver, eller om de undviker att sörja av olika skäl. Det du kan hjälpa dem med är att fråga dem då och då hur de har det, vad de behöver, vad de tycker känns svårt, om du kan hjälpa dem med något. Det räcker långt att veta att ens mamma finns där och förstår.
Ibland kan det kännas svårt för barn att lägga ytterligare ”börda” på en förälder som de vet också är i djupaste sorg. Därför kan det vara klokt att ta hjälp av andra närstående. Finns någon moster, farbror eller mormor som står dem nära, och som kan räcka ut en hand och ge dem lite extra tid och omtanke? Du funderar också på vad det här kommer få för konsekvenser i deras framtida liv. De flesta som förlorat en förälder tidigt beskriver att saknaden alltid finns där. Med tiden blir den hanterbar, i ett slags viloläge kanske. Den kan väckas lite extra vid viktiga händelser, en examensfest, en bröllopsdag, kanske när något barn föds. Vid de tillfällena är en stol ofta påfallande tom och det gör ont. Men hanterbart ont. En del personer drabbas extra hårt av förluster. Men återigen, de allra, allra flesta tar sig igenom även så här pass svåra händelser och lyckas leva meningsfulla liv, bredvid saknaden. Det känns antagligen så väldigt långt bort men jag vill ändå säga; det kommer inte alltid vara så här tungt som det är nu. Varmaste hälsningar Anna
Har du frågor om psykologi och relationer?
Fler experttips, frågor och svar hittar du på www.mabra.com
För frågor om psykologi och relationer - Mejla till [email protected]
Foto: TT, Peter Knutsson