Jennie Sandberg: Varför blandar jag ihop namnen på mina barn?

MåBra:s chefredaktör Jennie Sandberg

”Kom nu Julie-Svea-eh-Bonnie-nä-Frank, nej jag menar Julie. Fast alltså Svea”. Denna krångliga namn-ramsa rabblar jag ofta när jag ska prata med något av barnen. De är nu så vana att heta fel att de kommer även när de hör syskonens namn ropas ut. Men varför säger munnen en sak när hjärnan tänkte något annat?

Är det ett tecken på felkopplingar eller stress? Eller ännu värre – demens?

Se även: Nya riskfaktorer för demens

0:54

Efter reklamen: 8 (nya) riskfaktorer som kan leda till demens

(0:54)

Slå på ljud

Jag läser ivrigt på om hur hjärnan fungerar och vad man kan göra för att hålla den i trim. I boken “Hjärnhälsa på dina fem fingrar”, tar två vassa professorer ett ordentligt omtag kring livsstilsfaktorer som påverkar risken för demenssjukdom.

När vi intervjuade Miia Kivipelto, världsledande demensforskare och en av bokens författare, listade hon vanor som motverkar minnesproblem. Och jag kan peppad konstatera att jag bockar av samtliga.

När samma expert listade uppdaterade riskfaktorer kopplade till demens kunde jag också stryka dessa från listan.

Namnförvirringen stöds av forskning

Stärkt av vetskapen att jag håller mina kognitiva förmågor i trim har jag sökt vidare efter svaret på min namnförvirring. Där jag också måste erkänna att även kaninen Charlie, dessvärre död sedan några år tillbaka, också kan åka med av bara farten.

Svaret hittade jag till slut: Enligt forskare på Duke University beror fenomenet på att vi skapar en avdelning i hjärnan där vi klustrar saker med gemensamma nämnare. Som till exempel små gosiga barn och ljuvliga pälskompisar. I mitt huvud ligger dessa fint förvarade i mappen för saker att krama hårt och älska högt.

Det är alltså inte demens utan en ren kärleksförklaring. Det ska jag komma ihåg att berätta för Julie-Svea-eh-Bonnie-nä-Frank, nej jag menar Julie. Fast alltså Svea. Eller ja, allihop såklart!

Foto: Peter Assarsson