Oskrivna gymregler att ha koll på – när du inte vill sticka ut

7 saker vi stör oss på att andra gör på gymmet

Kom som du är och gör vad du vill. Det är en uppmaning som inte riktigt livar med verkligheten på olika gym, enligt Pelle Pelters, docent och universitetslektor vid Stockholms universitet. Hen har intervjuat 24 regelbundna gymbesökare för att ta reda på vad det finns för rådande normer och varför vissa motionärer riskerar att sticka ut.

– Du behöver ha en viss inställning. Ingen som jag pratat med går in i sin egen bubbla, alla tittar lite till höger och vänster. Alla blir tittade på. Alla jämför sig.

För att undgå dömande blickar behöver man förhålla sig till vissa spelregler, förklarar forskaren. Man förväntas bland annat ta ansvar för sin träning, ha koll på sin teknik, veta var ens gränser går och sträva efter att bli bättre på det man gör.

Men ens nyfikna grannar behöver dessutom förstå att man gör allt detta och att man anstränger sig på "rätt" sätt.

– Vad som förväntas av en är olika på olika gymkedjor. Men alla har samma grundinställning.

Experten i den här texten

Pelle Pelters är universitetslektor på Stockholms universitet. Hen har doktorerat i sociologi, är docent i pedagogik och forskar kring frågan “Vad är den goda hälsan?”.

De sticker ut på gymmet

Pelle Pelters har identifierat tre typer av gymbesökare som riskerar att uppfattas som avvikande.

– Den första är ju faktiskt den som anstränger sig för mycket, och då kan det vara just de här "muskelknuttarna".

Gymmen har ändrat karaktär sedan Arnold Schwarzeneggers storhetstid, påpekar hen. På 70-talet gällde det att pumpa upp musklerna, kosta vad det kosta vill. Så är det inte längre.

– Gymmet har förändrats väldigt mycket. Det är ju mer en bild av en hälsosam livsstil.

De som tycks anstränga sig överdrivet mycket kan därmed uppfattas som både oseriösa och jobbiga av andra motionärer, visar Pelle Pelters studie, som publicerats i International Review for the Sociology of Sport. Att stöna någon enstaka gång är exempelvis helt okej. Det kan ju även vara ett sätt att kommunicera till andra motionärer att man anstränger sig. Men stönar och stånkar man hela tiden kan andra motionärer tro att man skriker efter uppmärksamhet.

– Jag hade en (deltagare, reds anm.) som sa: ”Alltså de som stönar mer än vad jag gjorde när jag födde barn. Alltså, det är ju löjligt”.

– Och då märker vi ju att vi har någon slags dubbelstandard egentligen i gymmet. För det är de (muskelknuttarna, reds anm.) vi tänker mest på direkt när vi pratar om gym. Alla bara, just det, stora bodybuilders. Men det är inte alltid de som sätter standarden.

Den andra gruppen som sticker ut är de som verkar anstränga sig för lite.

– Man märker inte att de anstränger sig. De kanske gör det, men just den här kommunikationsbiten saknas. Meddelandet, budskapet, landar inte hos de andra. Och då kan folk tycka att: "Den där, den tar jag inte på allvar här".

Detta kan bland annat ställa till det för äldre personer. För även om de kämpar med att lyfta tre-kilos-hantlar, så kan andra motionärer ifrågasätta deras ambitionsnivå.

– Den här balansen, anstränger jag mig för mycket eller för lite, det är ju enormt viktigt liksom.

Alla riskerar att bli utpekade – ibland

Sist men inte minst finns det en grupp som drar till sig "fel" typ av uppmärksamhet. Vilket faktiskt alla kan råka ut för ibland. Har man en dålig dag på gymmet och överskattar sina förmågor riskerar man att bli utpekad som avvikande, även om man gör alla rätt i vanliga fall, förklarar forskaren.

– Jag ligger där och gör bänkpress och så får jag inte upp den där vikten liksom. Då kan jag vara en van gymanvändare. Men jag behöver någon som springer och hjälper mig kanske, och då får jag ju fel typ av uppmärksamhet på mig.

Har man en synlig funktionsnedsättning eller en större kroppsform riskerar man också att sticka ut på grund av förutfattade meningar om hur en tränad och frisk kropp ska se ut.

– Trots att vi egentligen tycker att det är just den typen av person som ska söka sig till gymmet, så kan de ha det svårast. Men om man lyckas snöra det här paketet och folk ser att man vet vad man håller på med, då kan stigmat faktiskt försvinna lite grann. Den här känslan av att jag hör inte hit, folk tittar på mig på ett sätt som säger: "Vad gör du här?"

Flera av deltagarna i studien var överviktiga, men ingen av dem upplevde sig som avvikare, berättar forskaren.

– Och då tror jag att det beror på att de har liksom fattat den här grundinställningen som man borde ha och kan förmedla det.

Pelle Pelters tyckte samtidigt att det var förvånande att studiedeltagarna inte var mer fixerade vid det visuella.

– Folk snackar så vansinnigt lite om kroppen egentligen. Alltså, man tror ju att vi går till gymmet för att skapa våra kroppar liksom. Det är typ bodybuilding på väldigt olika nivåer. Men jag tror att folk verkligen skapar sig själva, mer som person. Så det handlar ju väldigt mycket om: Vem är jag? Hur vill jag bli sedd? Vem tillåts jag vara?

LÄS OCKSÅ: MåBras redaktör: Så fastnade jag för löpningen

Foto: Privat, Shutterstock