Underbara Clara: "Fyllde alla luckor med produktivitet"

Clara Lidström och Erica Dahlgren har skrivit boken "Hjälp jag är utmattad".

Erica minns det så väl, vinterdagen i december för tre år sedan, hon stod där, tittade ut genom sitt fönster, i björkens kala grenar hängde

fåglarnas talgbollar, tomma och sorgliga.

– Jag kände bara: Vem är jag? Hur skulle det gå med allt? Jag klarar ju ingenting.

Hon, Erica Dahlgren, som alltid orkat allt, kunde knappt ta sig upp ur sängen. Att göra två saker samtidigt tömde henne fullständigt.

Då ringde telefonen. Det var Clara Lidström, den annars så energiska vännen och kollegan som gjort succé med sin blogg Underbara Clara, (fullspäckad av husmorstips och kreativa gör det själv-inredningstips). Hon lät så trött, tömd.

Läs också: Underbara Clara: Låt oss va lika kroppsfria som män

– Jag minns att du liksom viskade fram att du var utmattad. Och jag tyckte det var så skönt. Att vi var två, att det inte bara var jag, säger Erica Dahlgren.

Clara skrattar, ja, hon viskade, det var så mycket skam att hon som gjort downshifting till sitt varumärke, bloggat om vikten av att låta livet få ta plats, hade blivit utmattad.

– Det var som att jag inte var äkta. Att jag inte levde som jag predikade.

De två. Så drivna, så effektiva. Plötsligt stod de där, med kroppar och huvuden som inte lydde.

Mer ansvar på jobbet

Erica säger att det var en identitetskris. Att hon, som alltid jobbat från att hon var tjugo och fick sitt första vikariat på Sveriges Radio Kronoberg, plötsligt inte kunde leverera.

Att alltid jobba var en självklarhet, uppväxt som hon var med föräldrar som arbetade heltid och samtidigt drev bondgård. När Erica kom hem från skolan var det att hugga i därhemma.

Något hon fortsatt med som vuxen, när hon fick barn la hon bara i en växel till, var mästerlig på att effektivisera, sitta på toa och svabba av handfatet, svara på jobbmejl samtidigt som hon packade barnens ryggsäckar.

– Jag kan sakna kickarna, att vara den som fixar allt och lite till, men nu, det går inte att multitaska, det tar för mycket kraft.

Det var ett ja för mycket som blev den utlösande faktorn. Erica jobbade som arbetsledare på radioredaktionen och uppgifterna blev mer organisatoriska. När hon blev tillfrågad att ta ett ännu större personalansvar kände hon sig tvingad att säga ja.

– Jag ville egentligen inte, det var för mycket administrativt och många konflikter. Jag ville bara göra radioinslag.

Jobbet blev bara plikt. Det kreativa, som hon brann för och fick sin energi ifrån, försvann. Det blev droppen.

Läs också: Underbara Clara: Jag är också en kvinna i samhället

Hon var en våt fläck, migränen som en tryckkokare i huvudet. Tidiga mörka morgnar klev hon upp, (huvudet klarade inget ljus, inget ljud) tassade runt före barnen och maken, bara för att hinna sparka in lokaltidningen som låg där på dörrmattan, sparka den långt under skohyllan för att slippa se den.

– Jag klarade inte av att se en enda nyhet, när radion körde nyhetssignaturen skrek jag rakt ut. Fick panik.

Signaler på att hon kört hårt hade hon fått länge. Hon blev alltid sjuk de två första veckorna på semestern. Erica tänkte att så var det för alla. Och så hade hon, som alltid haft lågt blodtryck, fått högt, och migränen, det kunde ju hända vem som, och magkramperna, eksemen i hårbottnen, och så det där med andningen, att hon hade svårt att få luft.

– Jag tänkte att jag hade ju gått upp i vikt, kanske hade jag blivit så överviktig att det påverkade andningen. Ja, så här i efterhand kan jag nästan skratta åt min ovilja att se att allt det sammantaget var tecken på utmattning.

Tappade tråden hos läkaren

Så en kväll satt hon i soffan, men kunde inte koncentrera sig på tv:n. Hjärtat slog så hårt att hon var tvungen att trycka en kudde mot huvudet för att få tyst. Så plötsligt dunkade hjärtat till så väldigt hårt. Erica skrek rakt ut och hennes man Peter kom farande.

– Det är något med hjärtat sa Erica, jag måste nog gå till läkaren.

Väl hos läkaren kunde hon inte säga vad det var. Hon började berätta om huvudet som gjorde så ont, tystnade, började i en annan tråd, magen, och sedan fick hon pausa, mindes inte vad hon precis sagt.

– Läkaren tittade på mig och sa, det jag hör är att du låter förvirrad. Det var så fruktansvärt. Jag som alltid varit så verbal, och nu, jag kunde inte berätta om mina symtom.

Hon blev sjukskriven. Den ständiga migränen gjorde det omöjligt att ta sig utanför huset, och så de plötsliga gråtattackerna.

– Mina barn kunde säga något, som att det inte fanns något att fika hemma, då började jag gråta. Eller tvärtom att de, om jag köpt tulpaner för att göra lite fint, sa ”va fint mamma med tulpaner” då började jag gråta.

Läs också: Underbara Clara: Kvinnor är inga ömtåliga blommor

Hon hade så dåligt samvete, för barnen, då 13 och 8 år.

– De fick ju ta skiten. Det tar lång tid att bli utmattad och de hade länge levt med en mamma som jobbat mycket, ständigt läst sms samtidigt som de pratade om sin skoldag.

I två och en halv månad var Erica sjukskriven, sedan började hon jobba deltid. Men det funkade inte, stressen kröp i henne. Efter ett halvår sa hon upp sig.

– Jag har stort behov av att få vara kreativ och att vara kvar på mitt jobb skulle göra mig till en mycket sämre version av mig själv.

Hon blev frilans, är nu redaktör för Claras blogg och gör också ”En underbar pod” med Clara. Där började de prata om utmattningen.

– Vi fick ett sånt enormt gensvar, så sedan bestämde vi oss för att skriva en bok om det vi varit med om.

Så blev det, boken ”Hjälp jag är utmattad” beskriver deras väg in i, och ut ur, utmattningen. Det gav energi, att få bearbeta det som hänt, och att få intervjua experter om verktyg.

Dessutom hade de varandra nu, kunde se till att vara duktiga och ta pauser.

– Det är så lätt att glömma bort pauserna. Att bara göra ingenting, svårt men så otroligt viktigt, säger Clara Lidström.

Svårt att släppa jobbet

För Clara var det privatlivet som sög all kraft, eller snarare kombon att driva ett expanderande företag utan att anställa och så samtidigt bli mamma, först till nummer ett, Bertil, som hon fick 2011, sedan till nummer två, Folke, som hon fick 2014.

– Det är ganska krävande att vara hemma med barn och det slog mig aldrig att jag borde anställa någon som kunde hjälpa till i företaget. Jag bara jobbade ännu mer effektivt. Jag arbetade ju med min dröm, det fanns inte på kartan att jag skulle kunna bli utmattad.

Hon hade ju gjort tydliga val när det gällde hur hon ville leva sitt liv – på en vacker gård utanför Umeå med naturen som granne, så långt från storstadshets och stress man kunde komma, och ändå hände det. Hon, som marknadsfört sig som en 80-talist som vill skapa sitt eget liv, som opponerat sig mot 8-timmars arbetsdagar och varit den som bakade bullar med barnen, arrangerade vackra ängsblommor i tunna glasvaser och samtidigt drog in pengarna till hushållet via sin blogg, brände ut sig.

Utbränd. Slutkörd. Inte ens när hon mådde som sämst släppte hon datorn helt. Hon fortsatte mata sin blogg med energi och lust hon inte hade, satt i sängen och tryckte långsamt in tangenterna, la ut på bloggen, men det blev inte bra, tömd som hon var. Hennes följare reagerade direkt. Bloggen var inte alls så härlig som den brukade vara, vad hade hänt?

Läs också: Karin Adelsköld om vägen tillbaka efter utmattningen

– Det var så hemskt, jag hade verkligen velat säga att det inte är så konstigt, jag hade ju ingen ork, men ville inte outa att jag var utmattad, orkade inte med att få moraliska pekpinnar på vad jag skulle göra. Och jag som egen företagare, jag orkade inte hålla på med försäkringskassan, jag sjukskrev mig aldrig, tog av egna pengar.

Hon har förstått det nu, att hon hade mått dåligt ganska länge men ignorerat signalerna som kroppen skickade henne. På nätterna kunde hon inte somna, panikångesten rev och slet i henne som om någon satt på bröstet. Hon provade täcke med insydda kedjor mot ångesten, det hjälpte ett tag. Till slut bestämde hon sig för att gå till en psykolog.

– Men jag tyckte det var en dålig psykolog, som inte hade någon lösning utan bara sa att jag måste pausa allt. Att jag visade alla tecken på utmattning. Det accepterade jag inte.

Så hon fortsatte, tvingade sig att jobba hårdare, blev arg på sig själv för att hon inte bara bet ihop och var som vanligt. Riktigt rädd blev hon när talet svek henne.

– Jag kunde säga ”Ravioli med sås” när jag egentligen skulle be Jakob hämta barnen, det var helt galet.

Då förstod hon. Hon måste pausa. Hennes man Jakob fick ta ansvaret för familjelivet, själv låg hon i sängen, tog sig upp bara för att säga hej då till barnen, och sedan tillbaks igen. I efterhand har hon sett att latpauserna, de hon var så bra att ta som barn och ung vuxen, då när hon låg i timmar i sängen och bara läste, de försvann helt när hon fick barn. Plötsligt multitaskade hon dygnet runt – pratade jobbsamtal när hon var ute och gick med hunden, valde bilder till bloggen medan hon ammade.

Och när barnen somnat på kvällarna skrev hon inlägg.

– Den där latheten jag hade som barn, den var bra för mig. Men nu fyllde jag på latluckorna med produktivitet.

Måste hitta lusten igen

Hon som gjort fritidsintresset – mode, inredning, feminism – till ett yrke fick arbeta med att släppa kontrollen på jobbet, att göra det mer vilsamt, lära sig att det inte alltid måste bli så fantastiskt bra. Att skilja lite på arbete och fritid. Hon som alltid dokumenterat sina kläder, inredningstips, installationer och kreativa idéer bestämde sig för att bara göra saker utan att dokumentera. Att skapa utan att lägga ut på bloggen, till allas åskådan och bedömning.

– Vägen tillbaka har handlat om att plocka in lusten igen. Där har vi kunnat hjälpa varandra, Erica och jag, att göra något nytt roligt ihop.

För det blev ett viktigt steg på vägen tillbaka, då när Clara orkade lyfta luren den där decemberdagen. Hon och Erica hade nämligen inte pratat på ett bra tag, först hade de haft fullt upp i livet, på jobbet och hemma, och sedan båda två, dunk rätt in i utmattningsdimman. De hade skickat sms då och då, lite ”hur är läget” och samtidigt hoppats att den andra inte skulle föreslå en träff.

Det hade ingen av dem orkat.

Läs också: 8 kända svenska kvinnor berättar om sin utmattning

– Det är så fruktansvärt med utmattning, du orkar ju inte heller med sådant som är roligt.

För det som ger dig energi tar också energi, säger Erica. Två matta, inte så effektiva mediekvinnor satte igång med poddandet och bokskrivandet.

– Vi bestämde att vi inte behövde leverera pod varje vecka, det var ett sätt att vara snälla mot oss själva och vår prestation.

Och att de skulle börja sina arbetspass med minst 45 minuters fika, prata om ditten och datten, det som ger luft och energi. Att göra monotona saker har hjälpt dem båda, Erica har stått och målat husväggar, penseldrag efter penseldrag, Clara har huggit ved, lugnande, rytmiska rörelser.

En av de viktigaste nya reglerna är det där med att säga nej. Något de trott att de var bra på.

– Vi tyckte vi var duktiga som sa fyra nej, och tänkte inte på att vi samtidigt sagt 400 ja. Det är hur många ja vi säger som vi ska räkna. För om du är en duktig person som levererar så får du också många fler förfrågningar och då måste du säga väldigt många fler nej, säger Clara.

Och så har de börjat vända på sina att-göra- listor. De där det står ”städa huset”, ”laga mat”, ”rensa avloppet” och ”läsa en bok för barnen”.

– Att inte börja med att städa utan faktiskt läsa en bok, för risken är annars att bokläsningen aldrig blir av. Så nu börjar vi med det viktiga, att mysa och ta en paus.

Av: Hanna Nolin Foto: Clara Lidström och Alexandra Ellis

Clara Lidström

Yrke: Influencer, driver bloggen Underbara Clara.

Ålder: 31.

Familj: Maken Jakob, barnen Bertil, 7 år, och Folke, 3 år.

Bor: I hus i en liten by utanför Umeå.

Erica Dahlgren

Yrke: Journalist.

Ålder: 44.

Familj: Maken Peter, barnen Isa, 15 år, och Maria, 11 år.

Bor: I lägenhet i Umeå

Aktuella med: Boken ”Hjälp jag är utmattad” och ”En Underbar pod”