Fråga psykologen Fråga KBT-terapeuten Narcissism Utmattningssyndrom Hantera känslor ADHD Om MåBra

”Om allt blir kaos är det svårt att hantera sjukdomen”

05 okt, 2024
author Nina Nyström
Nina Nyström
ULLAKARIN NYBERG
I rollen som läkare och psykiater har Ullakarin Nyberg stöttat hundratals kvinnor genom bröstcancer. Så plötsligt kände hon en knöl i sitt eget bröst.
Hon bestämde sig tidigt för att försöka leva på som vanligt.
– Jag vet hur stor skillnad det gör, säger hon.
För att spara den här artiklen måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto kostnadsfritt
Annons

Själva diagnosen bröstcancer chockade henne inte så mycket, berättar hon. Däremot tog hon det hårdare att delar av tumören var snabbväxande och att hon förutom operation och strålning även skulle behöva cytostatika och hormonblockerande medicinering tio år framåt.

– Det var det som var jobbigast. Inte att acceptera diagnosen utan att jag skulle få den här behandlingen, som jag ju har så dåliga erfarenheter av i och med att jag arbetar med det här. Det är bara de som är svårast drabbade som kommer till mig. Jag ser ju aldrig de som det går bra för egentligen.

Steg för steg: Så undersöker du dina bröstBrand logo
Steg för steg: Så undersöker du dina bröst

Försökte leva som vanligt

Ändå var det självklart för Ullakarin redan från början att fortsätta leva på som vanligt så gott hon bara kunde. Det här skulle hon klara.

Annons

– Jag vet hur stor skillnad det gör. Man måste försöka fördela sin kraft och energi på ett medvetet sätt, och man måste försöka behålla en vardagsstruktur och vardagsrutiner. Om allt blir kaos, och det är ju någonting man delvis själv tillåter, så är det väldigt svårt att hantera allt som sjukdomen för med sig.

Ullakarin Nyberg
Ullakarin Nyberg, 65, är psykiater, överläkare, suicidforskare, författare och programledare för "Cancerresan" i SR P1 (premiär i oktober) där hon samtalar med bröstcancer-drabbade kvinnor. 2018 blev hon själv sjuk.

Först och främst prioriterade hon familjen, och efter det att i mesta möjliga mån kunna fortsätta arbeta ”som vanligt” (dock inte på samma sjukhus som hon själv var patient på). I en sjal kring huvudet satt hon på andra sidan bordet och stöttade kvinnor som genomled samma sjukdom som henne själv. Dessutom tränade hon under hela perioden – högintensiv träning som spinning och body combat. Oavsett hur trött hon var eller hur dåligt hon mådde gick hon till gymmet.

Annons

Förhållningssättet formades tidigt

Ullakarin berättar att hennes motståndskraftiga och optimistiska förhållningssätt till stor del grundar sig i barndomen. Hon växte upp med en anhörig som hade djupa depressioner och gjorde flera självmordsförsök. De ostabila förutsättningarna formade tidigt hennes livsval och personlighet åt det motsatta hållet och hon har varit noga med att ta hand om sin egen både psykiska och fysiska hälsa.

– Jag har alltid tänkt att man ansvarar själv för hur det blir. Ingen annan gör det åt mig. Jag är redan från uppväxten van att tackla utmanande situationer och klara mig själv känslomässigt. Och jag tycker att jag har vänt det till någonting som gynnar mig. Min grundinställning är alltid att det ordnar sig.

Men givetvis hade även hon mentala dippar.

– Det ingår i sjukdomen, i vissa lägen så tänker man att ”det här kommer aldrig att gå bra”. Hur man tänker om framtiden är väldigt kopplat till hur man mår just nu. Under en kort period fick jag också en biverkan i form av tydliga depressiva symptom, när allting blev svart inom mig. Då fungerade inga av mina strategier faktiskt. Det var som att släcka lampan. Det var väldigt nyttigt för mig som jobbar med svåra psykiska störningar och självmord, att själv få känna det.

Annons

"Man måste hitta sitt eget sätt"

Just ödmjukheten inför allas olika förmågor och personliga förutsättningar att hantera svåra situationer är otroligt viktig som läkare och psykiater – och ännu mer när man själv besitter en så gedigen verktygslåda.

– Jag är ju inte högmodig och tror att alla kan göra som jag. Det är jag väldigt rädd för att man ska tänka. För jag är lite extrem åt andra hållet. De flesta människor orkar inte göra som jag gjorde. Man måste hitta sitt eget sätt och utgå från sina egna resurser och sin självkännedom; ”Det här är mina styrkor, det här är min sårbarhet. Hur kan jag ta mig framåt utifrån att jag är den jag är?” Om man imiterar någon annan riskerar man att känna sig dålig om man misslyckas.

Positiv förstärkning

Att utgå från rådande förutsättningar och arbeta med positiv förstärkning är något Ullakarin trycker hårt på. För att ta sig igenom svåra perioder råder hon därför att lägga grunden på en så låg nivå man bara kan, även när det gäller de mest vardagliga sysslor.

Annons

– Så att man vet med säkerhet att det här kan jag klara av. Då behöver man aldrig bli besviken på sig själv. ”Jag gör det här oavsett hur jag mår. Jag går ut fem minuter, jag pratar med någon jag tycker om i fem minuter, jag äter regelbundet även om det bara är en banan och en smoothie.” Det kan man ha som någon slags grund och utöka därifrån, så att man kan utvärdera sig själv. ”Är det lite bättre nu än för fyra veckor sedan? Då kunde jag bara gå fem minuter. Men nu går jag faktiskt femton minuter. Vad bra gjort av mig!” Drabbas man av svåra biverkningar eller dåliga besked, då börjar man om utifrån den nya situationen. Försök ta varje chans att betrakta din kropp som en hjälte, och dina egna insatser som någonting riktigt bra.

Fokus på det som är bra

För någon som predikar den inställningen kan det låta motsägelsefullt att hon själv tränade så pass mycket och tog sig iväg till gymmet även fastän hon egentligen inte orkade. Men det var Ullakarins sätt, och för henne gav det mer energi än vad det tog.

Annons

– Det är nog det som förundrade mig mest under allt det här. Kroppen blev helt utslagen av cytostatikabehandlingen. Man såg hur alla muskler försvann, skinnet bara hängde. Att det går att må så dåligt som jag gjorde, och ändå kunde jag ta mig till spinningen. När jag sen väl satt på cykeln så kändes det som vanligt under den där timmen. Och jag kunde köra hårt. Det gav en trygghet att känna att kroppen fungerar. Att det fanns delar av min kropp som var som vanligt. Det ger en väldig styrka och tröst, tycker jag, att tänka så.

Idag har hon knappt fem år kvar av den hormonblockerande behandlingen. Medicinerna har gett henne svåra biverkningar, som starka smärtor i kroppen, problem med hjärtat, början till osteoporos och känselbortfall på grund av nervskador i händer och fötter. Biverkningarna kommer troligen att hålla i sig tills behandlingen är avslutad, men Ullakarin tycker att det på sätt och vis kan hjälpa att ha något att förhålla sig till. Om fem år är chansen ändå rätt stor att hon blir bättre.

Annons

– Kroppen vänjer sig på något sätt, så jag tänker inte så mycket på det nu. Det är väl också för att jag jobbar på, jag har mitt liv. Det mesta fungerar ju, även om kroppen är långt ifrån som vanligt.

Från det att hon blev sjuk tog Ullakarins man en bild om dagen på henne i ett års tid.
Från det att hon blev sjuk tog Ullakarins man en bild om dagen på henne i ett års tid. Foto: Judit Nilsson/TT

Nya insikter

Ullakarins yrkesbakgrund och hennes sjukdomsresa har gett viktiga insikter till varandra.

– Det är en stor fördel att ha kunskap. Jag har träffat så väldigt många kvinnor i den här situationen och jag vet att nästan alla människor, om de får rätt hjälp och stöd, tar sig igenom svåra omständigheter. Man hittar nya skäl att leva och nya sätt att förhålla sig. Det tycker jag är en starkt hoppingivande insikt. Även om jag har varit med om att många har avlidit förstås. Man måste någonstans förhålla sig till att sjukdomen kan komma att förkorta mitt liv. Men egentligen har jag alltid tänkt så, att vad som helst kan hända när som helst. Ändå löser sig det mesta.

Boken Livet med bröstcancer
I boken Livet med bröstcancer (Natur & kultur) blandas fakta om sjukdomen med Ullakarins personliga erfarenheter.

Utöver att ge en större förståelse för vad hennes patienter brottas med, säger hon också att sjukdomen har gjort henne mer varsam med sig själv och med livet.

Annons

– Jag funderar mycket mer över de existentiella dimensionerna av livet. Jag märker det i mina möten med patienter också. Även om jag inte säger andra saker så blir samtalen lite djupare, lite snabbare. Jag har tänkt så mycket på hur viktigt det är att öppna sig för vanlig medmänsklighet och omsorger och glädje som omger oss. Jag gör det väldigt medvetet och aktivt nu för tiden. Jag stannar upp i språnget när jag möter någonting som gör mig glad. Då lägger jag några sekunder på att titta på det och lagrar den känslan.

Ullakarins råd till andra i utmanande situationer

– Försök att acceptera det som händer. Många människor hamnar snabbt i ett åtgärdsfokus; ”nu ska jag se till att jag mår bättre”. Men det går ju inte. Om man istället försöker tänka att ”nu är det så här” och hitta sätt att förhålla sig så att man använder så lite energi som möjligt till det som gör ont, och så mycket energi som möjligt till det som för en framåt. Det är inte lätt. Men det är faktiskt möjligt.

– Det förutsätter också att man är medveten om sina behov, och prioriterar dem. Det är vi väldigt ovana vid i vår kultur, särskilt kvinnor. Jag möter många kvinnor som säger att ”Det var först när jag fick bröstcancer som det var tillåtet för mig att börja tänka på mig själv. Vad behöver jag? Vad vill jag? Vad vill jag inte?” Det är nog något som folk i allmänhet skulle tjäna väldigt mycket på. Att bli lite mer självmedvetna och inlyssnande. Självmedkännande.

Annons