Att leva med kronisk sjukdom: Psykologens råd för att inte gå under
Att få besked om att man drabbats av en obotlig, livslång diagnos är extremt tufft för de flesta. Plötsligt kan det kännas som att hela livet ställs på ända och frågorna kan vara många. Hur kommer min framtid att bli? Hur kommer min familj att drabbas av beskedet? Även om beskedet kan vara väntat innebär det ofta en stor förändring för den som drabbas, och det är vanligt att känna sorg och panik.
Att reagera starkt på att få ett sådant besked är vanligt, enligt Dag Härdfeldt, legitimerade psykolog på Kry. Men känslorna kan faktiskt vara till stor hjälp för att bearbeta diagnosen.
Se också: 7 viktiga saker att tänka på om du står nära någon i sorg
En tung diagnos ökar risken för psykisk ohälsa
– Att uppleva sorg, ångest, ilska, panik och apati när man får en diagnos är funktionella men obehagliga reaktioner. Men de är nödvändiga för oss, för att kunna bearbeta en plötslig och oönskad förändring, förklarar han.
För de flesta lägger sig de starka känslorna efter ett tag – men en del drabbas av kvarliggande symtom och psykiska besvär.
Efter att ha fått en obotlig, livslång diagnos finns faktiskt en ökad risk att drabbas av psykiska besvär. Ju större förändring eller funktionsinskränkning som sjukdomen innebär desto mer ökar risken för att drabbas av psykisk ohälsa – i synnerhet om sjukdomen hindrar din möjlighet att ta del av det som betyder mest för dig. Enligt Dag Härdfeldt är det till exempel vanligt att elitidrottare som drabbas av skador som gör att de måste sluta i förtid också drabbas av depressioner.
– Lyckligtvis så finns det dock flera exempel på personer med kroniska sjukdomar utan psykisk ohälsa, samt hjälp och verktyg att få som minskar risken för det, avslutar han.
Psykologens 3 tips till dig som diagnosticerats med en kronisk/obotlig sjukdom
1. Fortsätt med det som är betydelsefullt
Det kanske låter som en självklarhet, men det kan vara förvånansvärt svårt att fortsätta göra saker som vi älskat om vi inte längre kan göra det med den kapacitet vi är vana vid. En fysiskt aktiv person som exempelvis är van vid att kunna springa flera dagar i veckan och klå sitt personbästa kan tappa lusten till att ens försöka om sjukdomen helt förändrar förutsättningarna. Att ta sig ut och röra på sig, men inte längre kunna maxa nivån eller någonsin klå sitt personbästa igen, kan vara en mycket smärtsam upplevelse som kan leda till undvikande. Man har dock sett att de som klarar av, att i viss mån, fortsätta ägna sig åt betydelsefulla saker på sikt minskar de negativa effekterna av funktionsinskränkning.
2. Bygg ett nytt liv, försök inte återskapa ditt gamla
En av de emotionellt mest påfrestande aspekterna av att diagnosticeras med en kronisk sjukdom kan vara att vårt liv plötsligt genomgår oönskade förändringar. Det liv vi kände till, och var vana vid, går mer eller mindre förlorat. En av de vanligaste, mest naturliga reaktionerna vid förlust, är att försöka återskapa det som gått förlorat. Det är till exempel mycket vanligt att patienten med kroniska sjukdomar som behöver ta mediciner som ger oönskade bieffekter, flertalet gånger slutar ta sin medicin för att slippa bieffekterna. Det här kan ses som ett exempel på att försöka återskapa en tillvaro, där man tidigare var oberoende och fri från att behöva ordna sitt liv efter mediciner. Här har man sett, att de patienter som lyckats utveckla nya verktyg och copingmekanismer, hanterar sjukdomen bättre än de som försöker hålla kvar vid de gamla verktygen, som inte längre fungerar lika bra.
3. Sorg, acceptans och tid
En tredje aspekt handlar om vikten av att tillåta oss själva att vara ledsna och sorgsna över det som gått förlorat, och förstå att det här är en process som tar tid. Man har sett att ett framgångsrikt sorgearbete fordrar både ett tillbakablickande, där man tillåter sig sakna, sörja och vara ledsen och arg. Sen behöver man komma till ett accepterande och återuppbyggande där man skjuter sorgen åt sidan och fokuserar på konstruktiva beteenden. Man kan till exempel avsätta stunder under dagen där man aktivt går in i sorgen och fokuserar på det förflutna, kanske tittar på gamla bilder på sig själv före sjukdomen och aktivt försöker komma åt smärtan. Det kan man växla med stunder där man försöker fokusera på åtaganden, nya rutiner, framtidsutsikter och aktivt skjuter undan de sorgsna tankarna för stunden.
Så stöttar du en anhörig som fått en kronisk diagnos
1. Var följsam och lyhörd
Det vanligaste “misstaget” är att man blir för fokuserad på att ge rätt sorts stöd vilket gör att man fokuserar mer på sin egen prestation och den drabbades behov hamnar i skymundan. Mitt råd här är att försöka vara så följsam och lyhörd som möjligt. Om den drabbade har ett behov av att prata, var aktivt lyssnande och engagerad. Om personen i stället signalerar att den önskar processa saker ifred, lämna utrymme.
2. Vilket stöd du vill vara?
Tänk i förhand på vilken stödjande roll du vill inta. Att stödja en drabbad behöver inte innebära att du är den personen som ansvarar för att allt ska kännas bättre, eller för att allt ska bearbetas. Det kanske finns andra personer/professionella i den drabbades nätverk som redan fyller den funktionen. Ibland kan det räcka med att man bara spelar rollen som tillfällig distraktion, eller som någon som gör en enkel tjänst. Ett enkelt knep för att stämma av detta är att helt enkelt fråga om personen känner att den får den hjälp den behöver – och undersöka om det är något behov som inte är tillgodosett.