”Jag slutade överprestera – det gjorde mig bara bättre!”
Är du farligt stressad? Här är några symptom
Emma fastnade tidigt i överprestation. Hon pressade sig själv till bristningsgränsen i det mesta: studier, träning – och inte minst jobb. Tidigt hamnade hon i tävlingsinriktade miljöer och fick ledande roller på globala bolag.
– Det var väldigt hög press. Men det högsta trycket var ofta från mig själv. Jag älskade mitt jobb, men det hade en ganska hög prislapp. Inom en femårsperiod hade jag tre stressrelaterade kollapser, berättar hon.
Emma gick i både terapi och stressrehabilitering, men vid varje tillfälle föll hon tillbaka i gamla mönster, vilket är ganska vanligt. Men så blev hon gravid med sitt första barn.
– Då kände jag att nu måste jag göra något mer radikalt. Så jag bestämde mig för att göra det här experimentet. Jag satte tydliga gränser på jobbet, slutade jaga bekräftelse och fokuserade på att göra ett tillräckligt bra jobb. Det var otroligt svårt. Jag fick omvärdera vem jag var och mitt värde.
Effekten kom snabbt
Effekten av förändringarna kom fort. Hon blev friskare, mådde bättre och blev mer närvarande med familjen. Men det kom också en del följder hon inte väntat sig.
– Framförallt att jag blev mer effektiv på jobbet. Jag trodde det skulle bli det motsatta! Jag blev mer kreativ, roligare och bjussigare och kollegor började öppna upp sig på ett helt annat sätt. Jag blev en mer närvarande chef. Jag blev faktiskt skarpare på många sätt när jag la energi på det som var viktigt och att göra ett ”good enough” jobb.
Varför funkade det här och inte den hjälp du tidigare fått?
– Även om jag jobbat på dessa mönster med terapeuter och coacher så värderade jag fortfarande prestation högre än mycket annat. Jag var inte redo innan. Drivkraften att lyckas var större än rädslan för att gå sönder. Men när jag blev gravid och riskerade inte bara min egen hälsa, utan också barnets, blev det den varningsklocka jag behövde för att verkligen få tag i det här på djupet. Jag tror också att vi höll oss för mycket till ytan. Vi kom inte till roten av problemet, vilket handlade om att jag var tvungen att utmana och förstå mitt behov av att prestera. Var kom det ifrån? I vilka situationer drevs jag av glädje och i vilka situationer kom drivet helt enkelt ifrån rädsla för att misslyckas? För att förstå det på djupet behövde jag utsätta mig för det jag var mest rädd för – att inte vara någon som presterade, inte jaga bekräftelse eller inflytande. Det behövde jag möta rakt på.
Hur reagerade omgivningen?
– Jag hade en fantastisk chef som jag delade det här med och som stöttade mig, det var en förutsättning. Men i övrigt var det också en del av utmaningen att inte ursäkta mig till kollegor och berätta om det, utan sitta i det obehagliga. Men det är klart att det blev reaktioner. Överprestation var liksom normen på arbetsplatsen, så när jag plötsligt började sätta gränser märktes det absolut, men de positiva sidorna märktes ju också. Jag fick ju tillgång till andra sidor av mig själv som hade blivit lite undanskuffade av det här fokuset på prestation.
Börja med mikroexperiment
Emma rekommenderar att göra mikroexperiment där du utmanar dina beteendemönster. Om du till exempel ofta förbereder dig flera timmar för en jobbpresentation, prova att istället sätta en timer på 30 minuter, det är den tiden du har. Utvärdera och se – vad blev effekterna? Hur kändes det? Testa också att göra saker långsamt. Vi jäktar genom vardagen, prova att gå långsamt och ta in omgivningen istället för att småspringa eller göra en hushållssyssla långsamt och närvarande istället för att stressat få den överstökad. Hur känns skillnaden i din kropp?
Hur gick det efter?
Arbetsmässigt fick experimentet ett ganska naturligt slut i och med att Emma gick på föräldraledighet. Men hennes livsåskådning hade förändrats i grunden. Det ledde till att hon utbildade sig till beteendeterapeut och idag föreläser och stöttar arbetsplatsen med just hållbar prestation.
– Det finns en jättestor igenkänning, och ett jättestort behov av att prata om det här. Även om vi har kommit långt de senaste åren har man sett att så många som en tredjedel av de anställda inte vågar prata med sin chef om stress eller mental hälsa på jobbet.
Emma är noga med att lyfta det faktum att minskade krav på prestation inte alls behöver betyda att man tappar status eller fart i karriären.
– Jag brukar säga att överpresterare ofta bara har en på- och av-knapp. Som en strömbrytare. Och den är nästan alltid på. Men om vi istället får en dimmer kan vi reglera insatsen efter vad som är lämpligt för varje uppgift: Är det tio av tio? Eller är det faktiskt sju av tio som är det bästa? Du kan både prestera bättre och må bättre om du bara hittar det här reglaget, för då presterar vi på ett medvetet sätt och vi får mer kontroll över det.
Ett pågående arbete
Hon tycker också att det är viktigt att tydliggöra att det här inte ändras från en dag till en annan, utan är en pågående process.
– Det här är mönster som jag fortfarande brottas med. De går aldrig riktigt ur, men vi kan lära oss att se i tid när det håller på att bli för mycket, och hitta verktyg för att hantera och reglera det. Då kan det vara en superkraft.
4 steg till hållbar prestation
1. Att förstå sina drivkrafter och mönster är det första grundläggande steget för att lyckas, menar Emma.
– Mycket handlar om att vi inte tar oss tid att tänka och reflektera. Det är en bristvara i dagens samhälle, när vi alltid är uppkopplade och påkopplade. Studier visar att 95 procent av oss tror att vi har god självinsikt, men bara 10-15 procent av oss har det. Fråga dig själv: ”I vilka situationer kopplar jag på det här behovet av att prestera? Vad kostar det min hälsa, mina relationer och även resultatet på sikt? Vilka prestationsmönster är hjälpsamma och vad skulle jag behöva ta bort?” Ofta ser vi inte baksidan av myntet.
2. Nästa steg är att staka ut en riktning som faktiskt bygger på det du tycker är viktigt på riktigt, det du värderar. ”Vem vill jag vara? Hur vill jag leva? Vilken typ av förebild vill jag vara för andra? För de som har barn; vilka vanor vill jag förespråka?” Det kan vara en stark drivkraft till förändring.
– Det här behöver vi också se över regelbundet. Våra grundvärderingar finns kvar, men det kommer in nya viktiga saker i livet. Kör vi bara på i samma banor, kan vi lätt missa det.
3. Nummer tre är att skapa nya, positiva mönster. Gör det inte för svårt för dig själv. Även små vanor räknas, i längden kan de göra stor skillnad. Det viktiga är att det blir av, tipsar Emma. En förändring som gör stor skillnad är ”randiga dagar”. Har du stått upp länge kanske du behöver sitta en stund. Har du varit i väldigt intensiva workshops eller möten, försök låta det följas av en stunds tystnad, och så vidare.
– Arbetsdagar med variation ger i snitt 25 procent bättre återhämtning, så där finns väldigt mycket att vinna. Återhämtning sker inte bara på helgen eller semestern.
4. Det fjärde och sista steget är att skapa en struktur för att hålla i dina nya vanor.
– Vi kan inte lita på viljestyrkan utan behöver sätta upp system som håller en i schack. Det kan handla om att man schemalägger tid för återhämtning eller andra saker man får energi av, som inte är kopplade till prestation. Eller kanske att man ber en vän eller kollega att checka in och stämma av hur det går varje fredag. Man kan också behöva välja sitt umgänge för att komma bort från allt för prestationsinriktade miljöer.
För att vara en förebild poängterar Emma vikten av att inte försöka framstå som ”perfekt”.
– Våga prata om dina misslyckanden eller när det blir för mycket. Hur jobbar du med det? Vilka gränser sätter du? Vilka vinster ser du när du väljer good enough? Om vi visar oss sårbara och bjuder in, så kommer ju andra också kunna prata öppet om det här. Det är viktigt på såväl arbetsplatser som i vänskapskretsar och på sociala medier.
Som en frigörande motvikt till prestationshetsen skulle hon också gärna vilja se mindre jämförelse i samhället.
– Titta mindre på vad andra gör och titta mer inåt. Reflektera – vad är det som funkar för mig? Vad behöver jag? Och våga gå den vägen. Men vi behöver skapa plats, och tid, för det.
Foto: TT, Janine Laag