Äg din vrede och lär dig säga ifrån: "Kvinnor har inte fått visa ilska"

Så hanterar du din ilska – 3 tips

Hysterisk, kärring, dramaqueen, bitterfitta, hyena, fruntimmer, häxa, bitch, klimakteriekärring ...

Kan du komma på lika många nedlåtande ord för en arg man?, frågar författaren, coachen och läraren Pernille Melsted i sin bok Den viktiga ilskan. Det är inte en slump att det är övervägande kvinnor som deltar på hennes ilske-kurser – exakt 1 068 kvinnor och 56 män har genomfört kursen de senaste åren. Många av kvinnorna deltar för att de har problem med att känna ilska eller sätta gränser.

– De vet att de ger för mycket, och de har blivit trötta på det. Men i stället för att reagera på ilskan, slutar de att lyfta telefonen när folk ringer eller gömmer sig och blir mer och mer arga inombords. De behöver lära sig att säga ifrån, men de är enormt rädda för att bli impopulära. Ganska många kvinnor har fått poäng för att vara snälla, lättsamma, medgörliga och samarbetsvilliga – klassiska dygder som kvinnor har fått beröm för i många år, säger Pernille Melsted.

För dem – och många andra av oss – är ilskan en sällsynt gäst i känsloregistret.

– Ilska är en av de känslorna vi inte är i särskilt god kontakt med, och som vi känner är förknippad med skam. Vi har en föreställning om att om man är arg så sprutar rök ur öronen och man är rödglödgad av raseri, men raseri och ilska är två väldigt olika saker, förklarar Pernille Melsted.

Besviken och frustrerad – inte arg

Frågar man de flesta kvinnorna på hennes kurser är de från början inte alls arga. De är däremot "missnöjda, besvikna och frustrerade" över väldigt många saker.

– Efterhand som de får kontakt med ilskan, går det upp för dem att "jag är skitsur över allt möjligt. Men jag vet inte hur jag ska säga det utan att låta superbitter. Jag är rädd för att bli ovän med folk. Jag vill inte skapa osämja", säger Pernille Melsted.

Hon menar att de flesta av oss saknar verktyg för att kommunicera om något så sårbart som ilska på ett ordentligt sätt.

– Osagd ilska fyller våra liv och tankar. Den tar vår nattsömn, rör till det och dränerar oss på energi. Man måste lära sig att sätta gränser eller be om något. Det finns metoder som hjälper oss att prata om det svåra på ett relativt okomplicerat sätt. När man väl fått det sagt, utan att allt rasar, känns det enormt stärkande, och efteråt kommer man att känna en enorm frihet och lättnad.

Den kollektiva ilskan

Tillbaka i historien var kvinnor som hade bra kontakt med sin ilska illa sedda och kanske till och med brända på bål. Vi har varit vana vid att män har "ägt ilskan", och kvinnor har varit vårdare, menar Pernille Melsted.

– Det har varit konstigt och fel om kvinnor visat uppenbar ilska. Vi har ett kollektivt minne av att det är farligt om vi höjer rösten. Det är väldigt intressant att en man ses som mer maskulin om han är i kontakt med sin ilska, medan kvinnor ses som mindre feminina – och därmed mindre attraktiva – för det.

De senaste åren har kvinnor världen över dock talat med höga röster i den kollektiva kören #MeToo. Och just denna rörelse blev en vändpunkt, menar Pernille Melsted. Det har blivit mer legalt för kvinnor att visa sin ilska.

– MeToo var en kollektiv ilska som växte och blev ett viralt begrepp. Och det har varit bra. Men i den offentliga debatten händer två saker. Kvinnor känner sig äntligen sedda och hörda, men samtidigt finns ett bakslag där vi också blir förlöjligade eller kallade för skräniga eller hysteriska.

LÄS OCKSÅ: Blir du orimligt arg? Så undviker du att bägaren rinner över

Lärdom från de yngre kvinnorna

MeToo bar särskilt fram yngre kvinnor, för enligt Pernille Melsted tillhör kvinnor i medelåldern mer en generation som uppfostrades med att hålla tyst eller ser det som ett tecken på hälsa eller andlig upplysning att aldrig bli arg. De unga kvinnorna lärde med MeToo äldre kvinnor att det är okej att sätta gränser för vad man vill tolerera.

– De unga har också ett helt annat terapeutiskt språk med uttryck som "jag kan känna att min gräns är här", eller "jag har behov av", vilket inte är lika vanligt för äldre generationer. Det har hjälpt de äldre kvinnorna att reflektera och ändra synsätt, säger Pernille Melsted.

Vi kan enas om att vara arga över förtryck av minoriteter, sexuella trakasserier, penningtvätt och krigsbrott. Men finns det en gräns för vad vi kvinnor kan vara arga över i våra liv?

– Det tycker jag inte. Det är bara bra att vi pratar om personliga gränser, och att vi blivit bättre på att känna våra behov. Men det är en väldigt viktig skillnad mellan behov och krav. Du får gärna uttrycka ditt behov och komma med en "begäran", men du har inte rätt att få det uppfyllt. Det kan snabbt bli till dold manipulation, nästan social kontroll, om ditt behov ska trumfa allt.

På Pernille Melsteds kurser lär sig deltagarna att sätta gränser och att omsätta dem i ett konkret behov eller en begäran.

– Det gör en stor skillnad för dem att bli tydliga. Nu blir det lite generaliserande, men kvinnor kan prata och prata om allt de är missnöjda med och arga på i relation till till exempel sina män, men det måste avslutas med något konkret: "Så jag skulle vilja att du gör detta varje vecka..." eller "att du lagar mat varje onsdag". För det finns också många män som stänger öronen för "gnäll"...

Barndommens mönster

För att aktivt kunna arbeta med sin ilska är det enligt Pernille Melsted viktigt att först identifiera sitt eget ilske-mönster med en återblick på barndomen.

– En mening vi ofta använder på kursen är: "Med min historia i åtanke ger det god mening att...". Till exempel, att "jag inte är bra på att säga ifrån, eftersom jag växte upp i ett hem där ilska var farligt, eller där min pappa exploderade, och jag fick poäng för att alltid vara ett lätt barn".

– Om man alltid har fått poäng för att vara ett lätt barn, så ber man inte om något och lägger locket på vissa delar av sig själv. Nästa steg i ett ilske-förlopp är att öva på att adressera ilskan – till en början i form av "ofarliga" meddelanden, där man försöker omvandla ilskan till något som är tydligt och utgår från faktiska händelser.

Här jobbar många av de "duktiga tjejerna" ofta över, menar Pernille Melsted.

– De har varit vana vid att känna missnöje, de känner det allför väl och pratar med sina väninnor om det. När jag frågar vad de vill ha annorlunda, vet de inte alltid det. Men det måste de veta. Annars är det bara "gnäll".

Skrik ut ilskan

Pernille Melsted hade inte själv kontakt med sin egen ilska förrän hon blev konfronterad med den på en självutvecklings-workshop hos den amerikanska coachen Debbie Ford 2002 i New York. Övningen som chockade henne mest var "anger release", där deltagarna ska skrika och ge utlopp för sin ilska.

– Jag tänkte direkt att det kunde jag inte vara med på. Jag blev verkligt rädd och samtidigt generad. Hur ser jag ut när jag är arg? Hur låter jag när jag är arg? Jag visste inte ens om jag kunde skrika. Jag blev lugn först när jag insåg att vi fick ha på oss ögonmask och att det var väldigt hög musik, säger Pernille Melsted.

Sedan utbildade hon sig till coach hos Debbie Ford, som hon arbetade nära med fram till hennes död 2013. I dag är Pernille Melsted en av endast tre personer i världen som är certifierade att leda Debbie Fords signatur-workshop The Shadow Process, som "anger release" är en del av. Den sista dagen handlar om förlåtelse och frigörelse.

– Många kvinnor föredrar att gå direkt till förlåtelsen. Men vi måste vara med vår ilska innan vi kan gå till äkta förlåtelse – annars finns det ju inget att förlåta, säger Pernille Melsted och tillägger att man också kan frigöra ilska på andra sätt än genom att skrika.

Hon betonar att man nog ska vara beredd på reaktioner från omgivningen om man börjar arbeta med sin ilska.

– Det är inte alla som reagerar positivt på att man plötsligt börjar säga ifrån eller be om något man inte bett om tidigare. Det är sårbart eftersom det ytterst handlar om utstötning från gruppen, och det finns inget som är mer skrämmande än det. Om man har varit van vid att alltid ordna och fixa och ta hand om alla så finns det ju de som tycker att det är irriterande att det inte längre är så.

LÄS OCKSÅ: Ilsken? Detta händer i kroppen – och så hanterar du känslan

Denna artikel publicerades först i vår danska systertidning Psykologi.

Foto: TT/Shutterstock, MEW