Diana: Jag stammar – så här vill jag att du bemöter mig
– Det man hör fysiskt är bara 10 procent av det som pågår inne i ens kropp och mind rent psykiskt, säger hon.
Diana Morgården Guilletmot har stammat så länge hon kan minnas. Sedan hon var tre år gammal. Men till skillnad från när hon var barn tycker hon inte längre att det är något fult, något som ska döljas. Snarare tvärt om. Sedan ett år tillbaka pratar Diana öppet om sin största utmaning i livet – stamningen – på sociala medier.
– Jag har ju stammat hela livet och jag har alltid känt mig missförstådd i min stamning just för att folk inte förstår hur jobbigt det är och hur jobbigt det har varit för mig, fastän jag har sagt det. Men eftersom jag alltid är så glad och positiv så tror nog folk att det kan inte vara så, säger hon.
Panikkänslor och skam
Men det är mycket som inte syns utåt, många starka känslor som greppar tag i henne när ett ord låser sig.
– Om vi tar det psykiska så känner jag... Jag känner panik. Jag känner mig rädd. Jag känner… om jag ska beskriva den här panikkänslan så känner jag att det känns som att jag blir jagad av ett lejon på savannen och jag kan inte stanna för att då kommer jag att dö. Så känns det i min blockering. Jag säger till mig själv inne i mitt huvud att vi måste bara... pausa nu. Ta en paus. Ta ett djupt andetag. Ta om. Men det går inte. För jag känner bara rädsla.
Kroppen går in i fight or flight-läge samtidigt som hon känner både skam och skuld.
– Jag känner ett stort misslyckande och en stor besvikelse på mig själv, att jag inte tillåter mig själv att pausa för min egen skull framför allt.
Under intervjun pratar hon snabbt. Orden kommer som rinnande vatten.
– Om jag skulle träffa någon på stan nu skulle absolut ingen tro att jag stammade, konstaterar hon.
Men använder Diana sin talteknik när hon har flyt – vilket hon egentligen bör göra – så pratar hon väldigt annorlunda.
– Om jag skulle prata så nu, som jag verkligen vill prata för att jag måste vara proaktiv, det är att verkligen prata så här, ta många pauser för min egen skull och visa andra att jag pratar inte flytande utan jag pratar såhär, säger hon med djup stämma.
När Diana drar ner på tempot och pratar med en djupare röst i stället för uppe i strupen kan hon bryta blockeringar mycket lättare. Hon får dessutom in mycket mer luft i lungorna, berättar hon.
– För att det som händer när man stammar, eller en sak av allt som händer, det är att man inte andas. Man andas minimalt och bara försöker pressa ut orden med den luft man har.
Att prata långsamt när man har talflyt är dock inte alltid så lätt.
– Det är väl det som jag kämpar med mest av allting, att våga prata inte flytande när jag kan göra det.
Dold och synlig stamning
Diana har även lärt sig flera knep för att dölja stamningen under årens lopp. All stamning hörs inte, understryker hon.
– Jag tror att alla som stammar använder knep hela tiden och det finns ju dold stamning och det finns stamning som hörs, säger hon.
Skippar man fester eller avbokar möten av rädsla för att stamma så är det exempel på dold stamning. Likaså om man byter ut ord som man vet att man ofta hakar upp sig på eller lägger in tilläggsord som ”till exempel” eller ”vad heter det” för att köpa sig tid.
– Och ibland så väljer jag bara att inte säga ordet, för att jag säger inte det jag vill säga. Och då känner jag att hela jag bara krymper för att jag inte tillåter mig att vara den jag är.
– Många tycker inte om att säga att stamning är ett handikapp, för de vill inte se sig själv som att de har ett handikapp. Men jag känner att jag mår bra av att säga att stamning är ett handikapp för mig. Det är där jag har min utmaning, att jag är handikappad i vissa situationer. När jag är på en middag och folk pratar. Allt ska vara så spontant, och jag kan inte vara med i samtalen. Jag tillåter mig inte att vara mig själv. Då känner jag att jag har ett handikapp, det är en jättestor utmaning.
Stamning är både ett fysisk och psykiskt handikapp som visar sig i många vardagliga situationer, förklarar hon. Att hämta barnen från förskolan, att prata i telefon, att fråga om vägen i en ny stad eller att hälsa på en främling i hissen kan vara en prövning.
– Vi kommunicerar ju verbalt och när man inte kan kommunicera på det språket som människor kommunicerar på, det är en stor utmaning. Det är verkligen små, små, små, små situationer som ingen skulle tänka är en utmaning, säger hon.
Kom i form på 21 dagar!
- Kostplan
- Träningsfilmer
- Recept
- Experttips
Vill öka kunskapen
På Instagram @foreverstuttering delar Diana sin resa, som är fylld med både upplyftande och tuffare upplevelser.
– Jag verkligen blottar mig själv, men jag känner att det är så viktigt att visa de sidorna också. Jag känner ju att mina föräldrar, min partner, mina vänner, kollegor, alla känner ju att de får se en helt annan sida av mig som de aldrig har sett förut.
Men hon hoppas också att hennes öppenhet ska hjälpa andra personer som stammar och föräldrar till barn som gör det.
– För mina föräldrar, de fick inte något bra stöd alls. Vilket gjorde att jag inte fick något bra stöd i skolan.
– Jag hade en hemsk skoltid. Jag blev aldrig mobbad eller så, men jag kände liksom att jag blev behandlad precis som alla andra. Och det kan man tycka är bra, men jag hade inte samma förutsättningar som andra barn för att jag stammade. Jag skulle behövt någon som såg mig, att någon frågade mig: ”Hur är det? Behöver du hjälp?”
Diana vill att fler ska känna till att stamning är en diagnos – och ett handikapp för många.
– Stamning kommer inte av att man är nervös. Såklart man blir nervös för att man känner att nu är stamningen här. Men det är inte så att stamningen utlösas för att jag är nervös.
Hur skulle du vilja bli bemött när du fastnar på ett ord?
– Jag brukar alltid säga bemöt personen du pratar med precis som du vill bli bemött själv. Vilket innebär att håll ögonkontakt, fyll inte i ord. Och bara vänta till personen har pratat klart.
Hon vet att vissa tycker att det är jobbigt att stå kvar när hon får en blockering, men manar alla att ha tålamod.
– I stället för att kolla bort eller känna sig obekväm, fråga ”är det något jag kan göra?” ”Är det något jag kan hjälpa till med?” Eller om man undrar vad som händer, fråga i stället. Så att jag kan berätta att jag stammar.
– Det viktigaste är bara sunt förnuft, att behandla en person på samma sätt som du själv vill bli behandlad och bemött. Att du helt enkelt lyssnar färdigt.
Att stamma kan nämligen vara dränerande, betonar hon.
– Det tär på en så mycket mer psykiskt än fysiskt. Det man hör fysiskt är bara 10 procent av det som pågår inne i ens kropp och mind rent psykiskt. Så det är ett psykiskt helvete skulle jag säga.
LÄS OCKSÅ: Konsten att prata utan ord (och hur konstigt det kan bli)
Foto: Privat, Instagram