Dermatillomani – den dolda tvångssjukdomen många lider av

Psykologen Katarina Blom: Stärk Ditt Välmående

Att klämma på finnar eller pilla på små ojämnheter i huden gör de flesta ibland. Men för många blir beteendet något helt annat: ett tvångsmässigt mönster som leder till öppna sår, långvarig smärta och ofta en djup känsla av skam. Trots att dermatillomani är en klinisk diagnos lever många med sina symtom i tysthet – ofta utan rätt hjälp, något Svenska Dagbladet skrivit om tidigare.

– Alla pillar lite då och då, men här handlar det om ett beteende som man inte har kontroll över. Det ger sår och ärr, man försöker sluta men det går inte, säger psykolog Mia Asplund, som också forskat inom tvångsrelaterade tillstånd vid Karolinska Institutet.

Dermatillomani, eller skin picking disorder, räknas som ett tvångsmässigt tillstånd och ingår i samma diagnosgrupp som bland annat trichotillomani och dysmorfofobi. Beteendet är inte begränsat till ansiktet. Det kan handla om nagelband, bröst, rygg, fötter, armar eller hårbotten.

– Man kan pilla över hela kroppen. En del pillar i ansiktet, andra på fötterna eller i nagelbanden. Det avgörande för en diagnos är att det leder till skador och påverkar livet, förklarar Mia Asplund.

När hudpillandet tar över vardagen

För den som är drabbad kan timmar försvinna framför spegeln, ofta utan att personen inser hur länge hen hållit på. En liten ojämnhet kan trigga en kedja av försök att ”jämna till”, klämma eller peta tills huden är sårig eller inflammerad.

– Många pillar helt omedvetet, till exempel framför tv:n. Plötsligt märker man kanske att fingrarna är blodiga och man väcks ur sin trans. Andra söker sig medvetet till en spegel och pillar för att det ger en kort stunds njutning eller distraktion från jobbiga tankar, säger Mia Asplund.

Skammen i beteendet är ofta stor.

– Det finns mycket skam kopplat till det här. Det blir sår, ärr och ibland infektioner, och många skäms över skadorna. Man kanske inte vågar visa sig i badhuset eller vågar dejta. Man tänker: ”Varför kan jag inte bara sluta?”. Men det är ju inte så enkelt, säger hon.

Stort mörkertal och låg kunskap inom vården

WHO har uppskattat att omkring 1 procent av befolkningen är drabbad, skriver Svenska Dagbladet – men flera studier visar en betydligt högre prevalens, mellan 1,4 och 5,4 procent. Det innebär att mellan 140 000 och över 500 000 svenskar kan leva med dermatillomani.

– Studier visar att det ligger någonstans mellan en och fem procent. Men sanningen kanske är någonstans däremellan, säger Mia Asplund.

Trots att dermatillomani är relativt vanligt saknas ofta kunskap i primärvården. Många söker hjälp för hudproblemen – inte för beteendet bakom – vilket gör att rätt behandling dröjer.

– Vårdpersonal kan se huden och tänka att det handlar om akne. Då missar man helheten och personen får behandling som inte hjälper, säger hon.

Forskningen är fortfarande i sin linda, men flera faktorer tycks spela in: genetik, inlärning, psykisk ohälsa och stress.

– Egentligen all typ av psykisk ohälsa förvärras vid stress, även här. Många beskriver också att det blir värre vid PMS, under mensen eller i klimakteriet. Viss preliminär forskning visar också på att hormoner kan spela in, säger Mia Asplund.

Effektiva metoder för behandling av dermatillomani

Sedan 2013 är dermatillomani en egen diagnos i DSM, men tillgången till behandling är fortfarande ojämn i landet.

I en nyligen avslutad studie vid Karolinska Institutet har Mia Asplund varit med och utvärderat en digital version av Habit reversal training (HRT), en KBT-metod som ofta används för tvångsrelaterade beteenden. HRT bygger på att öka medvetenheten om beteendet och ersätta det med alternativa handlingar.

– Det kan handla om att sätta timer vid tv-tittande, klippa naglar, tejpa fingrar eller dämpa ljuset i badrummet. Vi jobbar också med att fläta händerna eller träna på ett annat beteende som inte går att kombinera med pillande, berättar hon.

Även acceptansbaserade inslag är av stor vikt vid behandlingen av dermatillomani.

– Man får träna upp toleransen att ha impulserna eller suget att pilla – utan att agera på dem, säger hon.

För den som misstänker att de själv har dermatillomani rekommenderar Mia Asplund att börja i det lilla.

– Läs på. OCD-förbundets hemsida är en bra start, och de har träffar för drabbade. Att förstå att man inte är ensam kan göra det lättare att prata om det och söka hjälp.

Experten i den här artikeln

Mia Asplund är legitimerad psykolog och legitimerad psykoterapeut, specialist i psykologisk behandling och medicine doktor vid Institutionen för klinisk neurovetenskap på Karolinska Institutet.

Hennes avhandling handlade om tvångsrelaterade tillstånd som dermatillomani och trichotillomani, med fokus på psykologisk och digital behandling.

Foto: TT/Shutterstock