Agneta, 65: "Jag har aldrig känt mig fullt ut som en man"
– När jag och mitt ex separerade så kunde jag börja prova att klä mig som en kvinna hemma i huset. Och då kände jag: ”Det här är ju jag!”, säger Agneta som vill inspirera andra att våga leva som sitt autentiska jag.
Pride genom åren - bilderna och historien bakom rörelsen
”Jag ska klä mig som kvinna, vad behöver jag?”. Efter att ha levt som man i 59 år skulle Agneta nu göra entré. Det var i en klädbutik i Göteborg för sex år sedan som hen fick hjälp med att plocka ihop ett startkit för ett liv som både man och kvinna.
– Jag hade ingen att låna kläder av eller som kunde hjälpa mig. Butiksbiträdet hjälpte mig att plocka ihop ett absolut minimum. Sedan dess har jag gått en sminkkurs och fått tips och råd från olika personer, säger Agneta, 65.
När vi pratar har hen varit sjuk och inte orkat raka sig på två dagar. Det tar inte lång tid för skäggstubben att titta ut.
– Skägget växer ut under en dag. Ska jag bort på kvällen brukar jag skjuta på min Agnetisering, som jag kallar den, till framåt eftermiddagen för att slippa ha skäggstubb.
Naglarna är målade och diademet, som brukar hålla håret på plats, ligger bredvid henne. Det tar tid att göra sig i ordning – det är inte bara att måla på lite mascara och sticka.
– Jag behöver duscha och raka hela kroppen, lägga på färgkorrigering, concealer och foundation och sminka upp ett ansikte. Jag har inte jättebred haka, så det är inte jättebesvärligt, men det tar tid.
Vanligaste reaktionen: ”Vad fin du är”
Målet för Agneta är att se ut som en ”fin-i kanten-tant”, som hon lite självironiskt uttrycker det.
– Att vara tant är ett tillstånd. Tanter har ingen ålder och kan se ut på olika sätt. Jag har en faiblesse för 50- och 60-talets estetik. Jag tycker det är snyggt, sedan är det inte riktigt så jag klär mig. Jag har inte den kunskapen.
I dag lever Agneta öppet som ickebinär transperson, både som kvinna och som man. Främst har hen mötts av positiva reaktioner, men visst händer det att Agneta drar till sig blickar.
– Men det är bara att le tillbaka. Den vanligaste reaktionen jag får – det är från kvinnor i min egen ålder – är spontana komplimanger som ”vad fin du är!”.
Agneta är ett egenvalt namn som hen snart hoppas få heta även på pappret. Sitt ursprungliga mansnamn, liksom sitt efternamn, vill hen hålla för sig själv för att inte ”locka till sig knäppisar”.
Första gången Agneta presenterades för omgivningen var på en fest med ett fyrtiotal personer.
– Det var hos en transperson som jag träffat genom ett bdsm-community. Jag frågade: ”Ska jag komma som Agneta? Och får jag i så fall byta om hemma hos dig”, för det var en fredag efter jobbet. Jag presenterade mig som Agneta och alla var väldigt välkomnande.
Började klä sig som kvinna efter separationen
Agneta vågade visa mer och mer av sitt riktiga jag och de flesta i omgivningen tog det bra.
– Mina två döttrar har tagit det väldigt väl, liksom min exfru. Det finns även en transman på hennes sida släkten så trans var inte ett okänt begrepp för familjen. Det tog väl en månad innan vi rev av plåstret och mina barn fick träffa Agneta.
Hen har tre vuxna barn och levde tillsammans med en kvinna i 35 år.
– Det har alltid funnits någonting i mig som har skavt. Jag har aldrig känt mig fullt ut som en man. När jag och mitt ex separerade, vilket var av andra orsaker, så kunde jag börja prova att klä mig som en kvinna hemma i huset. Och då kände jag: ”Det här är ju jag!”.
I början åkte Agneta från den mindre hemorten till grannstäderna Göteborg eller Borås för att ”prova på” tillvaron som transperson.
– Jag bodde på hotell, pratade med människor på krogen och det var inget konstigt med det. ”Hej och välkommen” var bemötandet jag fick. Första gången vågade jag inte gå hem genom staden på kvällen eller åka buss som Agneta, men det har jag gjort många gånger sedan dess.
”Det här är mitt andra jag”
För ett och ett halvt år sedan gick flyttlasset till en lägenhet, som hen har totalrenoverat själv, på en ort på Västgötaslätten.
– Jag mötte grannar som jag hälsade på och sa: ”Det här mitt andra jag, Agneta” och reaktionerna var ofta: ”Men vad fin du är!”. Vid ett tillfälle kom jag gående med mina klapprande klackar på cykelbanan där två äldre män stod med cyklarna på tvären. De konstaterade: ”Vi får flytta på oss så att damen kommer förbi”.
Inför en grillkväll med grannarna hade hen bestämt sig för att gå ut som Agneta. Men en öl i handen satte hen sig bredvid ordförande i bostadsrättsföreningen.
– Han var tyst en stund och sedan sa han: ”Vad är det för en konstig öl du dricker?”. Han drack en öl som är en stapelvara på Systembolaget, jag drack en mer ovanlig ipa. Det var att jag hade en udda öl som var intressant, inte att jag var en transperson.
Involverad i föreningar och bdsm-communityt
Agneta har gått i pension från arbetet som typograf och it-systemägare och är engagerad i flera styrelser och föreningar, bland andra RFSL och FPES, Full Personality Expression Sweden, en förening för transpersoner.
– På så sätt får jag möjlighet att träffa andra människor och tillföra någonting. Jag vill inte bara sitta hemma och glo på mina väggar, säger Agneta.
För att träffa andra människor åker Agneta ibland till Göteborg där det anordnas event och fester för hbtqia+-personer och personer inom bdsm-communityt, som hen också är involverad i.
– Det är i de större städerna det händer. Det finns också utspritt i landet, men det är ingenting som alla känner till eller ska känna till heller. Man måste förtjäna det förtroendet.
Det finns kanske ett lika stort stigma bland bdsm-utövare, som det finns hos transpersoner, berättar Agneta.
– Träffar jag någon på en bdsm-fika kan jag inte heja på den personen på stan sedan, utan att veta att den personen är okej med det, säger hen och fortsätter:
– Folk likställer bdsm med filmen ”Fify shades of Gray”, men det är inte så bdsm funkar. Det var verkligen röda flaggor på filmens huvudperson hela vägen. Det får inte gå till på det sättet.
Att hitta kärleken – ett hopplöst företag
Agneta drömmer om att hitta kärleken igen. Hen är pansexuell, vilket innebär att hen attraheras av människor oavsett kön, och poly, vilket betyder att hen kan känna kärlek till fler än en person. Agneta kan tänka sig att vara sekundärpartner i en flersam särborelation.
– Det gnisslar lite när jag reser på mig men i övrigt har jag hälsan. Jag är nöjd med mitt liv och vill fortsätta leva en lugn tillvaro, men skulle vilja lägga till lite kärlek.
Många tycker det är svårt att hitta kärleken i dag, men för Agneta blir det lite av ett ”hopplöst företag”, berättar hen.
– För det första måste jag hitta någon som accepterar att jag är både man och kvinna. Det är inte så jäkla många. Jag är amoröst mer intresserad av kvinnor än av män och att hitta en bisexuell kvinna i min egen ålder, som dessutom kan tänka sig att vara flersam, är inte så lätt. Dessutom får hon gärna ha kinks och fetischer och helst inte bo i Korpilombolo eller Ystad.
– Men vad jag söker är ju bara en teori, eftersom jag inte har testat att leva så. Trots min ringa ålder är jag fortfarande oerfaren.
Nyligen kastade hen sig handlöst ut i nätdejtingens värld och la upp ett inlägg i ett par singelgrupper på Facebook. Än så länge har hen inte fått några seriösa svar.
– Jag har fått meddelandeförfrågningar från män som uppenbarligen inte läst vad det är jag söker. Många män tror tyvärr att jag som transperson är ett lätt byte. Det finns fördomar om att alla transpersoner är hypersexuella och att vi är ute efter att ligga med allt och alla.
Men hoppet är det sista som överger människan, menar Agneta.
– Jag träffade flera transpersoner i min egen ålder på ett föreningsevent i helgen. Flera hade en partner som de hade träffat efter sin transition. Det visar ju att det faktiskt går. Hoppet lever.
LÄS OCKSÅ: 3 tecken på att ni passar ihop – enligt forskningen
Bristande kunskap om ickebinära
Enligt Agneta är vårdens kunskap om ickebinära och transpersoner inte särskilt stor. Hen har en förhoppning om att få göra en bröstoperation men är tveksam till att det någonsin kommer att bli av.
– De har ingen erfarenhet av transpersoner på min lilla ort. Jag har fått en remiss till en könsdysforimottagning i Göteborg, men just där är det svårt att få hjälp för oss ickebinära.
För att få hjälp med könsbekräftande vård krävs utredning och en könsdysforidiagnos. Väntetiden efter att ha fått remiss är 3–5 år, utredningen tar flera år och när man väl blivit godkänd så är det ytterligare kö till plastikoperation.
– De hinner spika igen kistlocket innan jag får någon hjälp.
Förutom bröst önskar Agneta få hjälp med borttagande av kroppsbehåring och skägg. Att bekosta operation och hårborttagning själv har hen inte råd med som pensionär.
– Det är frustrerande och begränsande. Det är en sorg.
Till den som drömmer om att visa upp sitt riktiga jag men som inte vågat komma ut, vill Agneta säga:
– Våga! Ta små steg och prova lite grann. Gå ut i manskläder men med en kvinnlig detalj till att börja med. Alla är så upptagna med sig själva och är mer bekymrade över hur de själva ser ut. Fundera över: För vem är du viktigast? Var den du verkligen är. Det är klart att det finns samhällen eller stadsdelar där det säkerhetsmässigt är svårare att vara öppen, men många som bestämmer sig för att vara det upplever nog en könseufori, att ”Wow, här är jag! Jag lever, jag är mig själv, jag blir väl bemött och jag är lycklig”.
Foto: Privat