Efter tuff transresa – nu väntar Malin och Zac sitt första barn

Efter reklamen: Se saker lyckliga par gör på helgerna – för att få relationen att hålla

Zac växte upp i Åkersberga, norr om Stockholm, som adoptivbarn från Colombia. Nu 16 år senare sluts cirkeln, när han och hans fru Malin köpt ett hus där, inte långt från hans föräldrahem. När vi träffas är Malin i vecka 28 och en fin liten bula syns genom klänningen.

De är lyckliga och räknar dagarna tills de ska bli föräldrar för första gången, beräknad ankomstdag är fjärde januari. Men det har varit en tuff kamp, på flera sätt.

Zac, som föddes som Johana påbörjade sin könskorrigering för 12 år sedan. Först opererade han bort brösten och sedan påbörjade han hormonbehandling och borttagning av de kvinnliga könsorganen för att till sist, efter lång väntan, göra det sista; en fallosplastik, vilket innebär att man gör en penis av vaginan.

– Man har tagit hud från mitt lår för att skapa en penis, huden liksom rullas ihop som en rulltårta. Pungkulorna är gjorda av blygdläpparna. Jag såg fram emot operationen, som jag fick vänta på i två år på grund av köer, berättar han.

Flera operationer och komplikationer

Efter operationen uppstod det komplikationer som gjorde att det bildades svart död vävnad runt penisroten, så kallad nekros.

– Jag fick infektioner och operationen gjordes om tre gånger och var sängliggande på sjukhuset i tio dagar med svåra smärtor. Jag minns att jag kände en hopplöshet, hade jag väntat alla dessa år för att det skulle misslyckas? Skulle jag ens ha någon penis kvar?

Till sist lyckades ingreppen och infektionen försvann. Zac var lättad, men inte helt nöjd.

– Min penis var längre från början, men efter komplikationerna blev den kortare, eftersom man fick ta bort skadad hud flera gånger. Jag är inte nöjd med längden men jag är glad att jag har lite känsel med tanke på alla nya nerver som ska kopplas om. Men framförallt var det viktigt för mig att känna mig som den man jag är, med ett manligt könsorgan. Nu känner jag mig hel, säger han.

Zac vill betona att gör man en sådan här operation bör man få tydlig information om vilka komplikationer som eventuellt kan uppstå, vilket han upplever att han inte fick. Det är också viktigt att man går igenom vilka möjligheter som finns och vilka förväntningar man har som patient.

– Det har tagit på psyket; alla väntetider, förhoppningar, samtal med vården och smärtor. Jag har känt mig ganska utsatt ibland, berättar han.

Malin som är sjuksköterska har tagit väl hand om Zac och trots att hon känt oro är hon i grunden en optimistisk person.

– Det har helt klart varit jobbigt, men även intressant rent medicinskt, men det bästa har varit att se Zac må allt bättre, säger hon.

– Malin har varit ett starkt stöd och en stor del av min vård och en trygghet, säger Zac.

Träffades innan Zacs könskorrigering var klar

De möttes på tunnelbanan i Stockholm, blev Facebookvänner och började dejta. Då var Zac man, men hade kvar de kvinnliga könsorganen, vilket han berättade tidigt. Malin säger att hon föll för personen Zac och att det inte var en sån stor grej att han inte hade penis.

– Jag gick på det jag kände och vår kemi var så fin från första början. Jag var inte jätteinsatt i trans då, säger Malin.

– Ja, jag hade fiffin kvar, men inte brösten, säger Zac helt självklart.

– Det var ju annorlunda när vi skulle ha sex. Jag ser mig själv som straight och hade bara varit med cismän tidigare, men det var väldigt bra, säger Malin lite blygt och tittar ner i bordet.

Redan efter tre månader förlovade de sig och månaden efter köpte de en lägenhet. Men bröllopet väntade de med i ett och ett halvt år.

– Jag tycker att man ska leva ihop alla årstider för att se om man funkar ihop, vi är ju inte samma personer på sommaren och vintern, säger Zac.

I april 2022 hade de ett storslaget i bröllop i Oscarskyrkan på Djurgården, med över hundra gäster. Festen efteråt hölls på Skansen Solliden, vid stora scenen.

– Jag var så nervös, jag stod framme vid altaret och Malin gick med sin pappa längs altargången som kändes som en kilometer lång, minns Zac.

Blev gravida efter flera IVF-försök

De pratade om sin barnlängtan tidigt och om de olika alternativen, men för att få göra en offentligt finansierad assisterad befruktning finns en del regler, bland annat måste man ha haft en stabil relation i två år.

– För mig var det avgörande att ha en stabil partner, jag har alltid varit väldigt noga med att använda preventivmedel, säger Malin.

– Jag ville bli en ung pappa, jag har längtat efter barn sen jag var 23 år, men då hade det ju aldrig funkat, säger Zac.

De ställde sig i kö för att påbörja utredningen. Efter ett år fick de träffa en psykolog ett par gånger för personliga samtal och deras bakgrund.

– Det här var bekant för mig som gick igenom något liknande, när jag gjorde min transutredning. Det är bra att att de är noggranna när det gäller så viktiga saker, säger Zac.

De gjorde fyra inseminationer. Två ägg blev inte befruktade och de två andra blev missfall. Det första IVF- försöket gav 14 ägg, varav två frystes ner och ett missfall.

– När man gång på gång fylls med hopp och börjar längta, och sen raseras allt, då börjar man tvivla. Jag trodde att det var något fel på min kropp, att jag inte skulle kunna få barn, säger hon tyst.

– Eftersom jag gått igenom en omvälvande process med hopp och raserade förväntningar så tog jag det lite mer chill. Malin ville inte prata så mycket och det var svårt att nå henne ibland, så jag fanns där utan att stressa. Jag var ändå hoppfull, det är klart att vi kommer att lyckas tänkte jag, säger Zac.

Han själv har inte fryst ner några ägg när han påbörjade sin könskorrigering.

– Dels har jag aldrig haft en önskan om att bära ett barn själv och sen ville jag inte ge mina ADHD-gener vidare, konstaterar han med ett skratt.

Det andra IVF-försöket med det nedfrysta ägget blev lyckosamt och inne i Malins mage sparkar nu en liten bebis.

– Jag blev glad när stickan visade positivt och ville så klart tro på att det gått vägen. Men jag var rädd och gjorde fem gravidtester i början, eftersom jag tidigare varit gravid utan typiska symtom. I vecka sex gjorde vi ett ultraljud och då var det nervöst, säger hon.

– Ja, när vi väntade på hjärtljudet, det kändes som en evighet innan vi hörde det, säger Zac.

Ibland funderar Zac på vem han själv är mest lik, sin biologiska mamma eller pappa, som han aldrig träffat. Han säger att det finns saker som han oroar sig för, nu när han själv ska bli pappa.

– Jag tänker på att mitt barn inte kommer att likna mig. Jag blev mobbad för att jag var brun och inte lik mamma eller pappa. Jag undrar också om jag kommer att ha svårt för att knyta an till min son.

Ja, det är en son de väntar, Matheo kommer han att heta.

– Namnet är inspirerat från teveserien Jane the Virgin, skrattar Zac. Och får vi en dotter i framtiden ska hon heta Johana.

"Jag vill berätta min story"

Zac är öppen med vem han är och vad han gått igenom och svarar mer än gärna på frågor från nyfikna. Men han önskar att kompetensen kring transpersoner inom vården vore bättre.

– Det finns de som har en del kunskap, men nu i efterhand kan jag tycka att det borde varit mer samtal kring att vara trans och bli förälder, menar han.

Vi sitter i köket i huset de bott i i snart ett halvår. Malin visar ultraljudsbilder på lilla Matheo.

– Jag kan inte fatta att jag ska bli pappa, det är galet. Men det var jobbigt att flytta tillbaka hit, där jag som barn upplevde mobbning och utanförskap. I början gick jag lite nedhukad, orolig för att bli igenkänd. Men jag har släppt det nu och trivs jättebra. Jag älskar det här huset, här finns mycket plats för alla nära och kära. Jag tänker inte så mycket på mitt förflutna, men när det kommer över mig brukar jag skriva. Kanske blir det en bok en dag, säger Zac.

– Jag känner mig lycklig men det känns overkligt, trots att jag sett bilder och känner när Matheos sparkar, säger Malin.

I framtiden vill de ta med sig Matheo och ett eventuellt syskon (det finns ett fryst ägg kvar) till Colombia för att se om hans biologiska föräldrar lever.

– Jag vill berätta min story, det är viktigt för dem att veta vilka vi är och hur vi levt. Det är viktigt att känna till sin historia, säger Zac.

Foto: Gustav Gräll