– Jag skulle inte kalla det ett syndrom, säger Connie Barr eftertänksamt under sin stora hårman, till kk.no.

Hon syftar på "empty nest syndrome", som alltmer har blivit etiketten för den tomhet och sorg som föräldrar kan känna när deras barn lämnar boet.

– Är det inte bara en helt naturlig reaktion på en livsavgörande situation? frågar Connie och fortsätter.

– Man måste omdefiniera sig själv och vem man är som person. Och som ett par. Har vi något att säga till varandra längre, när barnen inte är här?

Hon pausar en stund innan hon fortsätter.

– Jag var tvungen att göra något drastiskt. Jag kunde inte bara fortsätta som om ingenting hade hänt.

Connie hade redan känt av tomheten när hennes son flög iväg – nu ville hon komma undan sorgen.

Över köksbordet slängde hon ut följande förslag till maken Richard Kongsteien. "Kommer du med mig och gå 643 kilometer från Oslo till Trondheim?" frågade Connie.

– "Va?" var ungefär min mans omedelbara reaktion.

"Du är ledsen hela tiden"

Men först och främst: Connie var 33 år när hon blev mamma för första gången, till Mikael. Fem och ett halvt år senare kom deras dotter Milla. Tills hon fick barn hade Connie varit med på vad hon beskriver som tidernas egotripp.

Bara 19 år gammal började hon arbeta som journalist, ett jobb hon älskade och som så småningom gav spännande möjligheter som programledare, dokumentärfilmare och redaktör för succéprogrammet "Hver gang vi møtes" på norska TV2, som är den norska versionen av "Så mycket bättre".

Länge var arbetet det viktigaste i livet – sedan kom barnen och livet blev annorlunda.

– Det var en stor upplevelse att få något. Plötsligt fanns det något i livet som var större än jag. Det var en berikning. Det var allt, säger Connie med stort allvar och närvaro.

Hon pausar en stund innan hon fortsätter:

– Jag har nog aldrig varit så trött som när barnen var små, men jag har heller aldrig skrattat så mycket, haft så roligt eller haft så mycket kärlek i mitt liv.

När hennes äldsta son flyttade ut för att gå på folkhögskola kunde hon förstå det med huvudet, men inte med hjärtat.

Nu skrattar hon lite för sig själv.

– Det är så dumt på många sätt. Jag var glad för hans skull, som skulle ut i världen, men att komma hem och se det tomma rummet och t-shirten ligga på golvet... Jag försökte ta mig samman, men jag kände en känsla av övergivenhet, en slags sorg över förlusten av kärlek.

"Det går bra", sa Connie till sin dotter när de två gick i skogen tillsammans och pratade om sitt nya liv.

"Det spelar ingen roll, du är ledsen hela tiden", kontrade hon.

Det var med denna erfarenhet som Connie förstod att hon måste vara mer förberedd när hennes dotter också måste lämna hemmet. Någon gång under våren 2023, innan hennes dotter skulle lämna hösten därpå, kastade hon ut det drastiska frieriet till sin man hemma i Asker.

Skulle han följa med henne på pilgrimsfärden till Trondheim den sommaren? Vilket skulle innebära en promenad på 400 mil?

Först blev han lite chockad av frågan.

Men efter att Connie förklarat att hon föreställde sig vandringen som en slags övergångsrit innan båda barnen var ute ur boet, var svaret helt annorlunda: "Visst fan, jag följer med dig", sa hennes man.

Det gör något med dig

En julidag förra året gick de två ut genom dörren hemma – och fortsatte norrut, över Dovre, i sol och regn tills de nådde Trondheim fyra veckor senare.

– Inför resan tänkte jag att vi skulle ha gott om tid att prata på vägen; om oss, om vilka vi var som ett par och bla-bla. Men det blev inte så. För att gå tillsammans så här dag efter dag, genom alla slags väder och terräng, det gör något med dig.

Efter hand var det mer som om naturen talade till dem, beskriver Connie.

Som om det stod "tänk inte för mycket ni två, var bara här nu."

– Så vi gick där bredvid varandra, steg för steg, vecka efter vecka, och kände tacksamhet över att vi fick gå dit tillsammans, och glädjen över att hitta en bänk där vi kunde äta vår medhavda lunch och vila våra trötta ben.

Huvudet förstod – men inte hjärtat

De tog planet tillbaka till Oslo – och bara en vecka senare körde paret sin yngsta dotter till folkhögskolan. Connie kommer aldrig att glömma ögonblicket när hon och hennes man körde sin dotter till folkhögskolan och de återvände hem.

– Jag trodde att jag var förberedd... Jag förstod det med huvudet, men inte med hjärtat. Jag gick upp för trappan och öppnade dörren... det var som att en vägg av tomhet slog mig.

Hon gick ut i trädgården den kvällen, i den mörka, svala höstluften, och såg löven falla från träden.

– Det var en väldigt stark känsla av att det var över. Det var en överväldigande upplevelse.

För henne blev stödet från maken Richard viktigt. Medan hon stod där och stirrade in i häcken kom han och la sin hand på hennes axel.

"Det bästa i livet är över", sa Connie.

"Det är det inte", svarade Richard.

– Vi är båda känsliga människor, det var en stor omställning för honom också. Jag behövde en vuxen där för att säga: "Det här kommer att bli okej."

– Jag kan skratta åt det nu. Man kan inte vara ledsen över att barnen har blivit självständiga människor.

Satt på småbarnsavdelningen

Det hade blivit lite tid för sig själva i barnens uppfostran – båda hade varit aktiva i en teatergrupp, där Connie också var engagerad i mycket föräldraarbete.

Eftersom hon sällan hade huset för sig själv vid den tiden, njöt hon av det oerhört. Nu när inget av barnen bodde hemma var allt annorlunda. När hennes man åkte på en lång affärsresa fick hon panik.

– Jag kände inte igen mig själv. "Herregud, ska jag vara här ensam i fem dagar??" Sedan tuffade jag på, skrattar Connie och tackar Gud för goda vänner som kom till hennes undsättning.

Hon anmälde sig till en keramikkurs och hon ringde ett dagis för att se om de behövde en extra vaktmästare.

– Sedan gick det två dagar, och jag satt där på småbarnsavdelningen, skrattar hon, innan hon fortsätter på allvar.

– Barn är de bästa människorna, de är så omedelbara och helt, helt äkta i allt de säger och gör. Jag älskar barn, säger hon och fortsätter med ett skratt.

– Jag fick tennisarmbåge efter mycket bärande. Men jag lyckades hålla fast vid något barnsligt. Jag fick sitta där och läsa Nalle Puh med ett barn i knät.

"Det kändes otroligt"

Innan hennes yngsta dotter flyttade ut hade Connie slutat sitt jobb efter tio år som redaktör för TV 2-programmet "Varje gång vi träffas" ("Så mycket bättre").

Det var med tungt hjärta – men idén till en roman hade hon haft lika länge. Nu skulle det äntligen skrivas.

– Det fanns ingen väg tillbaka. Jag ville inte att manuset skulle hamna som en trött pärm på min PC, och sedan sitta på ålderdomshemmet och tänka på allt jag inte fått gjort. Det var något med att ta den delen av mig på allvar.

Och förundran över alla under: Efter många omgångar av manus blev hon antagen av Megafon förlag.

"Kvinnor som reser ensamma" gavs ut tidigare i år och är tillägnad hennes man Richard.

– Att ett förlag ville ha det kändes som en sensation i mitt liv. Det var en lång process. Att äntligen stå med boken i handen kändes otroligt. Jag är så klart glad över den fina kritiken och den entusiastiska feedback jag fått. Men det räcker med att boken finns.

Hon skrattar.

– Nu när den är ute hoppas jag självklart att någon läser den också. Och det känns nästan overkligt att romanen nu också ges ut i Nederländerna och Portugal.

Gick för sin mamma – som inte längre kan gå

Bakom den stora drivkraften, de många aktiviteter hon har fyllt tomrummet med, finns en resonans – den stora, gråa sorgen över sin mammas sjukdom.

Connie hade också en annan speciell anledning att vandra pilgrimsleden till Trondheim – hennes mamma är på ett äldreboende där.

– Jag har en mamma som är svårt sjuk i MS och är till hundra procent i behov av vård. Det är en tragedi för både henne och för oss. "Det är en väntande sorg", säger hon med ett allvarligt ansikte.

Det regnade dagen de rullade in på hennes äldreboende, med sina stora ryggsäckar på ryggen och fötterna fulla av blåsor.

– Det var väldigt mäktigt att gå in till henne som låg där i sängen. Jag hade tänkt på henne varje mil vi passerade, och det kan tyckas konstigt, men det var som om jag också hade gått för henne som inte längre kunde gå. Mamma har ett starkt hjärta och en stark vilja. Så sjuk som hon är kunde hon ha gett upp för länge sedan. Men hon håller fast vid livet.

– Var det något du ville säga till henne?

Connie tvekar innan hon fortsätter och förklarar att det är svårt att veta hur mamman uppfattar vad som händer omkring henne.

– Men det jag sa var att nu har vi gått hela vägen hemifrån och hit, och att det är så bra att vara här med dig. Genom att berätta om vandringens stora och små detaljer kunde hon uppleva resan hon aldrig kunde göra själv.

"Det ligger till grund för min oro"

"Hur kan vi leva med att hon är så sjuk och förlorar så mycket av sitt liv?" Har Connie frågat sig själv.

– Mitt svar på det är att leva så fullt som möjligt. Det är det som ligger till grund för min oro. Jag kan göra alla dessa saker. Det är som att jag är skyldig min mamma att vara tacksam och verkligen uppskatta den frihet jag har eftersom jag är frisk. Jag tar ingenting för givet.

Hon pausar en stund innan hon fortsätter med en suck.

– Vi begränsar oss så ofta. Det är lätt att tänka att nu när jag är över 50 så kan jag inte göra det och det. Man blir så fort stel i vissa roller. Som om jag är journalist, jag är redaktör... Men om jag tar bort det, vem är jag? Det här är vad jag utforskar nu. Vi har detta enda liv. Vad ska vi använda den till?

Hon har vant sig vid den nya situationen nu. Och även om barnen inte längre bor hemma, hon kommer alltid att vara en mamma.

Artikeln är översatt av Måbra-redaktionen. Den publicerades först på kk.no. Det här är en förkortad version. Foto: Agnet Brun, privat

Farah Abadi om mammarollen: "Det är strikt förbjudet"