Överdosen fick Karin att släppa taget om medberoendet

  • AvMinna Tunberger
Karin och Alexande Strandberg
När Karin Strandberg fann Alexander livlös på badrumsgolvet, trodde hon att allt var över. I stället blev det början på en ny resa – från medberoende och skam till självinsikt och frihet. I dag lever hon med samma man, men på nya villkor – med tillit, gränser och modet att släppa taget.
För att spara den här artiklen måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto kostnadsfritt

7 tecken på att man är medberoende

Brand logo
7 tecken på att man är medberoende

Det är en februari 2013 och Karin vaknar av att väckarklockan ringer. Sängen bredvid är tom. Hon stiger upp och går mot badrummet. Plötsligt hörs en duns därinne. Hjärtat börjar banka. Hon knackar på, men får inget svar. Knackar på igen, ropar: ”Alex!” När hon inte hör något hämtar hon en matkniv i köket. Karin är livrädd för att få se vad han gör därinne, att han ska bli rasande över att bli avslöjad. Hon vrider upp badrumslåset med kniven. Ut genom dörren, mot henne, faller hans stora, tatuerade kropp. Hans ansikte är blått och på handfatet ligger kanyler och pulver av olika slag. Hon ringer 112. ”Misstänkt överdos av heroin”, säger hon till kvinnan på andra sidan linjen.

Robinson-Alexander berättar om missbruket i ny bok

Det var första gången jag uttalade högt att han tog droger, säger hon när vi möts under hösten inför lanseringen av hennes mans självbiografi. I boken "Dödens tröskel" berättar han – Alexander ”Alex” Strandberg – om resan mot ett drogfritt liv, där hon vid sidan av honom har en av huvudrollerna – frun, som ser men ändå inte vågar se.

2022 deltog Alexander i tv-programmet Robinson, och blev en så uppskattad profil att han återvände 2024.
2022 deltog Alexander i tv-programmet Robinson, och blev en så uppskattad profil att han återvände 2024.

Kvinnan på 112 ger henne instruktioner om hur hon ska göra hjärt- och lungräddning. Och medan hon kämpar för att hålla Alex vid liv känner hon en liten hand på sin axel. Alex son Leon står där med skräckslagna ögon, sex år gammal.

När räddningstjänsten till slut anländer rusar Karin in till Leons rum. Finner honom under sängen, där han ligger med händerna för öronen. Hon tar honom i famnen, hans hjärta pickar mot hennes bröst. En brandman kommer in och säger: ”Alex kommer nog inte att klara sig, ni får sikta in er på att åka till bårhuset.”

”Äntligen”, tänker Karin, ”nu är jag fri. Nu slipper jag allt. Nu är det Leon och jag mot världen.”

– Det senaste halvåret hade varit en mardröm. Jag hade tillbringade kvällarna i bilen, med Leon i barnstolen, och letat efter Alex. Kört runt i Stockholms innerstad, förbi Sergels torg och andra ställen där jag visste att man kunde köpa narkotika, säger Karin.

Så dyker en ambulanssjuksköterska upp i dörröppningen. ”Alex står upp nu!” säger hon.

– ”Åh nej, varför dog han inte?” tänkte jag då. Jag visste inte hur jag skulle ta mig ur situationen på egen hand. Jag var liksom fången i den, säger hon.

På sjukhuset, ett par timmar senare, har Alex fått motgift till drogerna. Karin och Leon har åkt dit för att träffa honom. När de står där vid sjukhussängen har han inte längre den stirriga, frånvarande blicken som han har haft de senaste månaderna. Nu är den bytt mot den hon älskar. Han ser bedjande på henne och frågar om de kan rädda relationen.

– När jag fick se honom så kunde jag inte säga nej.

Vad är medberoende?

Medberoende är inte en diagnos i medicinsk mening, men kan beskrivas som ett tillstånd där en person lever så nära någon med psykisk ohälsa, beroende av olika slag eller destruktiva beteenden att det påverkar det egna livet. Man försöker ofta hjälpa, rädda eller kontrollera den andra – och glömmer samtidigt sina egna behov. Med tiden kan det leda till oro, stress, trötthet, låg självkänsla och svårigheter att sätta gränser.

Hon lärde känna Alex två år tidigare på jobbet i Umeå, där de då båda bodde. Hon hade fått ett jobb som museiintendent och han jobbade som fastighetsskötare – tatuerad, med jeansen instoppade i tubsockorna.

"Hans snälla ögon golvade mig"

– Han var allt annat än vad jag brukade falla för, men hans nyfikna och samtidigt så snälla ögon golvade mig. Och hans röst, den gjorde något med mig. Jag tänkte att honom ska jag ha.

Hon hade hört att han hade haft problem med narkotika. Men hon struntade i det, sa till sig själv att nu var han i alla fall drogfri.

Några månader senare blev de ett par och Karin flyttade in hos honom och Leon. Leons mamma hade gått bort året före, och Karin blev nu som en mamma för honom.

När de ett år senare bestämde sig för att flytta till Stockholm, protesterade Alex mamma – han hade lyckats bli drogfri först efter att han hade lämnat huvudstaden. Hon sa att flytten tillbaka kunde bli hans död.

Flytten gjorde honom som förbytt

Men de flyttade ändå ner, och mycket riktigt skulle den Alex hon hade blivit kär i bli som förbytt. Han kunde vara borta och ta droger flera dygn i sträck, men Karin vill inte polisanmäla, för då måste hon ju ta ansvar.

Hon berättade för sin bästa vän att han hade börjat dricka, men nämnde inte narkotikan. Vännen uttryckte att det där måste hon ta tag i.

– Då bestämde jag mig för att inte säga något mer till någon. I dag, drygt tio år senare, som utbildad anhörigterapeut, inser jag att jag hade behövt bli ifrågasatt. Omgivningen skulle ha fortsatt fråga, tills jag hade kapitulerat.

I stället slöt hon sig bara mer och mer. En söndagsmorgon frågade Karin lite försiktigt om de kunde hitta på något på stan, hon, Alex och Leon. Alex svarade i vredesmod med att kasta ett glas mjölk i golvet. Sen gav han sig av för att bli hög på olika slags piller och pulver. Karin och Leon växlade rädda blickar.

– Jag kom på mig själv med att sitta på alla fyra och torka mjölk. Vad hade hänt, jag som alltid hade varit så självständig?

En annan dag hittade hon kanyler i ett broccolipaket i frysen. Alex sa att det var kosttillskott. Hon godtog svaret.

Medberoende sedan barndomen

När hon i dag reflekterar över sitt liv, inser hon att hon bara fortsatte att leva med elefanten i vardagsrummet, som hon hade gjort sen barnsben.

– Jag växte upp med en pappa som åkte in och ut på psykiatrin, utan att någon pratade om det. Min mamma skötte allt där hemma och såg ständigt till att hålla honom lugn. Hon gömde räkningar när vi inte hade råd att betala. Med jämna mellanrum stängdes elen och telefonen av.

En dag när Karin kom hem från skolan låg fakturor utspridda över köksbordet. Pappan hade funnit dem i gömmorna.

– Jag minns att han var jättearg och skrek att ”banken tar vårt hus”.

Dagen efter flyttade familjen till en lägenhet, men ingen nämnde något om varför. Hon fick höra av en kompis att de hade blivit vräkta för att de inte hade betalat räkningarna. Den vintern hade hon en blå kavaj som vinterjacka.

Karin bet ihop, skapade strategier. Hon skulle vara den duktiga flickan utåt. Välkammad, få bra betyg, göra allt rätt. Men inombords stormade ångesten. Hon utvecklade ångestdiagnosen GAD, generell ångest, som hon har burit med sig sen dess.

Vanliga tecken på medberoende

Många som lever nära någon med beroende eller psykisk ohälsa beskriver att de:

  • Har svårt att säga nej eller sätta gränser
  • Sätter andras behov före sina egna
  • Har låg självkänsla och ifrågasätter sitt värde
  • Försöker kontrollera eller ”lösa” andras problem
  • Känner stark rädsla för att bli övergivna eller hamna i konflikt
  • Dras till relationer där de tar för mycket ansvar
  • Anpassar sig efter andras humör
  • Har svårt att känna efter vad de själva vill och behöver

Ingen enskild punkt betyder att man är medberoende – men flera av dessa tillsammans kan vara ett tecken på att relationen inte är i balans.

Tillbaka till tiden i Stockholm, när Alex ligger på sjukhuset. Karin åker hem med Leon och har bara en tanke: att städa bort alla spår. Hon rensar garderoben på droger, fyller en soppåse och slänger den. Sen lägger hon in frysta bullar i ugnen – vill att allt ska se normalt ut när socialjouren kommer. Doften av nybakat, ett välstädat hem, en prydlig pojke. Ingen anar något.

Dagen efter säger hon upp lägenheten.

– Vi behövde åka hem till Umeå igen, långt bort från all misär, säger hon.

Innan de flyttar upp bestämmer hon sig för att gå i en anhöriggrupp.

– Jag trodde att det skulle vara anhöriga till tjackpundare där, men där fanns människor från alla samhällsklasser. Jag grät i tre timmar under mötena. Jag var inte ensam, det fanns fler i min situation.

Det här är början på Karins väg ur förnekelsen. Hon får nu uttala vad hon har varit med om och hur illa situationen faktiskt är. Hon är fast med en man som knarkar.

– Det var befriande, på samma gång som det var svårt. Att blunda var ju det enda jag kände till.

Hon börjar inse att hon inte längre vet vem hon är eller vad hon gillar att göra. Allt har handlat om att ta hand om Leon och att anpassa sig efter Alex så att sprickan i fasaden inte skulle synas.

Utbildade sig själv till anhörigterapeut

De flyttar till Umeå, men Karin pendlar till Stockholm för att utbilda sig till anhörigterapeut.

– Jag behövde förstå på djupet vad jag hade hamnat i och hitta sätt att ta mig ur det. Inte bara erkänna att Alex var sjuk, utan också mitt eget medberoende, säger hon.

Under utbildningen inser hon att det inte var Alex som gjort henne medberoende – grunden lades i barndomen.

– Växer man upp i en dysfunktionell familj så blir det sjuka det normala. Pappas psykiska ohälsa var ju en hemlighet, och mina känslor fick aldrig ta plats. Den skammen följer med in i vuxenlivet om man inte lägger den på bordet. Jag fortsatte vara den duktiga flickan som höll ihop bilden utåt till vilket pris som helst.

Under utbildningen lär hon sig något avgörande: hon kan inte längre vara den som räddar Alex. Han måste själv ta ansvar för sitt liv.

– Att släppa taget var till en början skrämmande, men jag insåg att om jag ska kunna leva, på riktigt, måste jag våga låta honom bära sina egna konsekvenser.

Karins råd till dig som känner igen dig

Stanna upp och se dig själv

Första steget är att våga erkänna hur du själv påverkas. Att se sitt eget mönster är viktigt för att kunna få till en förändring.

Sätt gränser – och håll dem

Att säga nej är svårt, särskilt när du länge har satt någon annan främst. Börja smått och håll fast vid de gränser som du verkligen klarar att hålla.

Tillåt alla känslor

Ilska, skam, sorg eller lättnad, ja allt är okej att känna. När du vågar känna blir det lättare att förändra.

Utforska dina egna behov

Fråga dig själv: ”Vad behöver jag just nu?” – inte bara vad den andra behöver. Det kan kännas ovant, men är ett sätt att börja ta ansvar för dig själv.

Sök gemenskap och stöd

Att prata med andra i liknande situation bryter ensamheten och ger perspektiv. Det finns grupper, stödlinjer och terapeuter som kan hjälpa.

Ta hand om dig själv först

Återhämtning, vila, vänner och glädje är inte lyx – det är nödvändigt. Ju bättre du mår, desto mer stabil blir du också för andra.

Släpp ansvaret för den andras liv

Du kan finnas där och stötta, men inte rädda någon annan. Det ansvar du ­faktiskt har, är över ditt eget välmående.

Samtidigt bestämmer sig Alex för att sluta med drogerna för gott. Han har tidigare gått ett tolvstegsprogram och vet att nykterhet kräver struktur: att gå upp samma tid varje morgon, träna, vara helt ärlig. Karin är ändå rädd – rädslan för ett nytt återfall sitter djupt. Hon ber honom ständigt om försäkringar, vill veta var han är, vilka han träffar.

– Och han gjorde det. Han var helt transparent och tålmodig med mina frågor. Han visste att tilliten måste byggas sakta, steg för steg, säger hon.

Det blir en vändpunkt. De lär sig prata på riktigt, att säga sanningen även när det gör ont. Tilliten blir deras gemensamma grund.

Återfallet

Några år senare tar Alex ett återfall. Karin är då höggravid med tvillingar, och de har redan fått en gemensam son.

– Jag minns att jag tänkte: Hur kan jag stanna nu? Men jag visste också att vi båda hade verktygen. Och den här gången var det annorlunda: Alex tog sig upp direkt, sökte hjälp och erkände allt, säger hon.

Så kan du få stöd

Det finns flera vägar till stöd. Socialtjänsten erbjuder anhörigstöd i de flesta kommuner, vårdcentraler kan ge samtalskontakt och inom den ­ideella sektorn finns organisationer som Al-Anon, ACA och Maskrosbarn. Även 1177 och olika stödlinjer online erbjuder samtal, vägledning och självhjälpsmaterial. Målet med stödet är att bryta destruktiva ­mönster, stärka den egna självkänslan och påminna om att man inte är ensam i sin situation.

Sedan dess har Alex varit ren. Han har utbildat sig till drogterapeut och hjälper idag andra i samma situation som han själv en gång befann sig i. Karin beskriver deras relation som mer realistisk – inte byggd på illusioner, utan på ömsesidig respekt och tilltro.

– Jag kan aldrig veta säkert att han inte faller igen. Ingen kan det. Men jag vet att jag inte faller med honom. Jag har mitt eget liv nu, min egen trygghet.

Foto: Videline Weber, Maria Östlin