Överdosen fick Karin att släppa taget om medberoendet

7 tecken på att man är medberoende

Det är en februari 2013 och Karin vaknar av att väckarklockan ringer. Sängen bredvid är tom. Hon stiger upp och går mot badrummet. Plötsligt hörs en duns därinne. Hjärtat börjar banka. Hon knackar på, men får inget svar. Knackar på igen, ropar: ”Alex!” När hon inte hör något hämtar hon en matkniv i köket. Karin är livrädd för att få se vad han gör därinne, att han ska bli rasande över att bli avslöjad. Hon vrider upp badrumslåset med kniven. Ut genom dörren, mot henne, faller hans stora, tatuerade kropp. Hans ansikte är blått och på handfatet ligger kanyler och pulver av olika slag. Hon ringer 112. ”Misstänkt överdos av heroin”, säger hon till kvinnan på andra sidan linjen.

Robinson-Alexander berättar om missbruket i ny bok

– Det var första gången jag uttalade högt att han tog droger, säger hon när vi möts under hösten inför lanseringen av hennes mans självbiografi. I boken "Dödens tröskel" berättar han – Alexander ”Alex” Strandberg – om resan mot ett drogfritt liv, där hon vid sidan av honom har en av huvudrollerna – frun, som ser men ändå inte vågar se.

Kvinnan på 112 ger henne instruktioner om hur hon ska göra hjärt- och lungräddning. Och medan hon kämpar för att hålla Alex vid liv känner hon en liten hand på sin axel. Alex son Leon står där med skräckslagna ögon, sex år gammal.

När räddningstjänsten till slut anländer rusar Karin in till Leons rum. Finner honom under sängen, där han ligger med händerna för öronen. Hon tar honom i famnen, hans hjärta pickar mot hennes bröst. En brandman kommer in och säger: ”Alex kommer nog inte att klara sig, ni får sikta in er på att åka till bårhuset.”

”Äntligen”, tänker Karin, ”nu är jag fri. Nu slipper jag allt. Nu är det Leon och jag mot världen.”

– Det senaste halvåret hade varit en mardröm. Jag hade tillbringade kvällarna i bilen, med Leon i barnstolen, och letat efter Alex. Kört runt i Stockholms innerstad, förbi Sergels torg och andra ställen där jag visste att man kunde köpa narkotika, säger Karin.

Så dyker en ambulanssjuksköterska upp i dörröppningen. ”Alex står upp nu!” säger hon.

– ”Åh nej, varför dog han inte?” tänkte jag då. Jag visste inte hur jag skulle ta mig ur situationen på egen hand. Jag var liksom fången i den, säger hon.

På sjukhuset, ett par timmar senare, har Alex fått motgift till drogerna. Karin och Leon har åkt dit för att träffa honom. När de står där vid sjukhussängen har han inte längre den stirriga, frånvarande blicken som han har haft de senaste månaderna. Nu är den bytt mot den hon älskar. Han ser bedjande på henne och frågar om de kan rädda relationen.

– När jag fick se honom så kunde jag inte säga nej.

Hon lärde känna Alex två år tidigare på jobbet i Umeå, där de då båda bodde. Hon hade fått ett jobb som museiintendent och han jobbade som fastighetsskötare – tatuerad, med jeansen instoppade i tubsockorna.

"Hans snälla ögon golvade mig"

– Han var allt annat än vad jag brukade falla för, men hans nyfikna och samtidigt så snälla ögon golvade mig. Och hans röst, den gjorde något med mig. Jag tänkte att honom ska jag ha.

Hon hade hört att han hade haft problem med narkotika. Men hon struntade i det, sa till sig själv att nu var han i alla fall drogfri.

Några månader senare blev de ett par och Karin flyttade in hos honom och Leon. Leons mamma hade gått bort året före, och Karin blev nu som en mamma för honom.

När de ett år senare bestämde sig för att flytta till Stockholm, protesterade Alex mamma – han hade lyckats bli drogfri först efter att han hade lämnat huvudstaden. Hon sa att flytten tillbaka kunde bli hans död.

Flytten gjorde honom som förbytt

Men de flyttade ändå ner, och mycket riktigt skulle den Alex hon hade blivit kär i bli som förbytt. Han kunde vara borta och ta droger flera dygn i sträck, men Karin vill inte polisanmäla, för då måste hon ju ta ansvar.

Hon berättade för sin bästa vän att han hade börjat dricka, men nämnde inte narkotikan. Vännen uttryckte att det där måste hon ta tag i.

– Då bestämde jag mig för att inte säga något mer till någon. I dag, drygt tio år senare, som utbildad anhörigterapeut, inser jag att jag hade behövt bli ifrågasatt. Omgivningen skulle ha fortsatt fråga, tills jag hade kapitulerat.

I stället slöt hon sig bara mer och mer. En söndagsmorgon frågade Karin lite försiktigt om de kunde hitta på något på stan, hon, Alex och Leon. Alex svarade i vredesmod med att kasta ett glas mjölk i golvet. Sen gav han sig av för att bli hög på olika slags piller och pulver. Karin och Leon växlade rädda blickar.

– Jag kom på mig själv med att sitta på alla fyra och torka mjölk. Vad hade hänt, jag som alltid hade varit så självständig?

En annan dag hittade hon kanyler i ett broccolipaket i frysen. Alex sa att det var kosttillskott. Hon godtog svaret.

Medberoende sedan barndomen

När hon i dag reflekterar över sitt liv, inser hon att hon bara fortsatte att leva med elefanten i vardagsrummet, som hon hade gjort sen barnsben.

– Jag växte upp med en pappa som åkte in och ut på psykiatrin, utan att någon pratade om det. Min mamma skötte allt där hemma och såg ständigt till att hålla honom lugn. Hon gömde räkningar när vi inte hade råd att betala. Med jämna mellanrum stängdes elen och telefonen av.

En dag när Karin kom hem från skolan låg fakturor utspridda över köksbordet. Pappan hade funnit dem i gömmorna.

– Jag minns att han var jättearg och skrek att ”banken tar vårt hus”.

Dagen efter flyttade familjen till en lägenhet, men ingen nämnde något om varför. Hon fick höra av en kompis att de hade blivit vräkta för att de inte hade betalat räkningarna. Den vintern hade hon en blå kavaj som vinterjacka.

Karin bet ihop, skapade strategier. Hon skulle vara den duktiga flickan utåt. Välkammad, få bra betyg, göra allt rätt. Men inombords stormade ångesten. Hon utvecklade ångestdiagnosen GAD, generell ångest, som hon har burit med sig sen dess.

Tillbaka till tiden i Stockholm, när Alex ligger på sjukhuset. Karin åker hem med Leon och har bara en tanke: att städa bort alla spår. Hon rensar garderoben på droger, fyller en soppåse och slänger den. Sen lägger hon in frysta bullar i ugnen – vill att allt ska se normalt ut när socialjouren kommer. Doften av nybakat, ett välstädat hem, en prydlig pojke. Ingen anar något.

Dagen efter säger hon upp lägenheten.

– Vi behövde åka hem till Umeå igen, långt bort från all misär, säger hon.

Innan de flyttar upp bestämmer hon sig för att gå i en anhöriggrupp.

– Jag trodde att det skulle vara anhöriga till tjackpundare där, men där fanns människor från alla samhällsklasser. Jag grät i tre timmar under mötena. Jag var inte ensam, det fanns fler i min situation.

Det här är början på Karins väg ur förnekelsen. Hon får nu uttala vad hon har varit med om och hur illa situationen faktiskt är. Hon är fast med en man som knarkar.

– Det var befriande, på samma gång som det var svårt. Att blunda var ju det enda jag kände till.

Hon börjar inse att hon inte längre vet vem hon är eller vad hon gillar att göra. Allt har handlat om att ta hand om Leon och att anpassa sig efter Alex så att sprickan i fasaden inte skulle synas.

Utbildade sig själv till anhörigterapeut

De flyttar till Umeå, men Karin pendlar till Stockholm för att utbilda sig till anhörigterapeut.

– Jag behövde förstå på djupet vad jag hade hamnat i och hitta sätt att ta mig ur det. Inte bara erkänna att Alex var sjuk, utan också mitt eget medberoende, säger hon.

Under utbildningen inser hon att det inte var Alex som gjort henne medberoende – grunden lades i barndomen.

– Växer man upp i en dysfunktionell familj så blir det sjuka det normala. Pappas psykiska ohälsa var ju en hemlighet, och mina känslor fick aldrig ta plats. Den skammen följer med in i vuxenlivet om man inte lägger den på bordet. Jag fortsatte vara den duktiga flickan som höll ihop bilden utåt till vilket pris som helst.

Under utbildningen lär hon sig något avgörande: hon kan inte längre vara den som räddar Alex. Han måste själv ta ansvar för sitt liv.

– Att släppa taget var till en början skrämmande, men jag insåg att om jag ska kunna leva, på riktigt, måste jag våga låta honom bära sina egna konsekvenser.

Samtidigt bestämmer sig Alex för att sluta med drogerna för gott. Han har tidigare gått ett tolvstegsprogram och vet att nykterhet kräver struktur: att gå upp samma tid varje morgon, träna, vara helt ärlig. Karin är ändå rädd – rädslan för ett nytt återfall sitter djupt. Hon ber honom ständigt om försäkringar, vill veta var han är, vilka han träffar.

– Och han gjorde det. Han var helt transparent och tålmodig med mina frågor. Han visste att tilliten måste byggas sakta, steg för steg, säger hon.

Det blir en vändpunkt. De lär sig prata på riktigt, att säga sanningen även när det gör ont. Tilliten blir deras gemensamma grund.

Återfallet

Några år senare tar Alex ett återfall. Karin är då höggravid med tvillingar, och de har redan fått en gemensam son.

– Jag minns att jag tänkte: Hur kan jag stanna nu? Men jag visste också att vi båda hade verktygen. Och den här gången var det annorlunda: Alex tog sig upp direkt, sökte hjälp och erkände allt, säger hon.

Sedan dess har Alex varit ren. Han har utbildat sig till drogterapeut och hjälper idag andra i samma situation som han själv en gång befann sig i. Karin beskriver deras relation som mer realistisk – inte byggd på illusioner, utan på ömsesidig respekt och tilltro.

– Jag kan aldrig veta säkert att han inte faller igen. Ingen kan det. Men jag vet att jag inte faller med honom. Jag har mitt eget liv nu, min egen trygghet.

Foto: Videline Weber, Maria Östlin