Jag slutade att väja för andra på gångvägen – det här hände

Vad gör vi för lite av för att hålla oss lyckliga

Det kan tyckas själviskt, eller rent av knäppt att redan på förhand bestämma sig för att ”äga” gångvägen man promenerar fram på. Men för mig, som alltid tampats med ett slags ”duktig flicka-syndrom” och prioriterat andra före mig själv, är det en bra övning. Ett slags socialt experiment för att ta mer plats i vardagen. Under en vecka testade jag att helt enkelt gå på vänster sida av gångbanan utan att väja för andra – för att se vad som skulle hända, både inom mig själv och i omgivningen.

Och det föreföll sig väldigt intressant vilka som flyttade på sig och inte.

Skiftat fokus lugnade oron

Det första som slår mig när jag börjar lugnt i hemmatrakterna är att jag tvingas fokusera mer på nuet, vilket håller eventuella orostankar i schack. I vanliga fall går mitt ständiga väjande för mötande människor på autopilot, och jag kan vara helt i min egen värld under tiden.

Jag börjar att betrakta allt vackert runtomkring mig med nya ögon, och bemöter medmänniskors blickar och leenden. Det gör mig lugn och varm i själen. Och även om jag bestämt mig för att inte väja, vill jag givetvis hålla fokus och släppa förbi personer som inte har lika lätt för att ta sig fram som jag – och lindra en eventuell krock med någon envis medmänniska.

Den här sidan ska du gå på

Det står också klart att det råder stor förvirring kring vilken sida av vägen man egentligen ska gå på. Sedan barnsben har jag fått inpräntat av mina föräldrar att ”man går på vänster sida, för att cyklar, bilar och andra fordon åker på höger sida”. För mig har det alltid känts logiskt, jag vill hellre möta fordon framifrån, än att de kör upp bakom mig.

Enligt Transportstyrelsen får jag till viss del rätt. Trafikreglerna säger: ”Gå om möjligt längst till vänster i din färdriktning, när du använder vägrenen, körbanan eller en gemensam gång- och cykelbana.”

Däremot finns det ingenting lagstadgat när det kommer till andra gångplatser: ”På enbart gångbana, trottoar, stigar och motionsspår med mera är det inte reglerat på vilken sida man ska gå. Här gäller att visa ömsesidig hänsyn.”

Men det är alltså på vänster sida av gångvägarna jag brukar sicksacka mig fram, och nu bara går rakt fram på. Vilka är beredda på att göra avsteg på sin rutt för min skull?

Medmänsklighet i förorten

Det visar sig vara förhållandevis enkelt att få andra att flytta på sig för mig i mina hemtrakter, en förort söder om Stockholm. I alla fall enklare än vad jag räknat med när jag går till tunnelbanan, centrum eller tar en långpromenad. Kvinnor, barn och män viker av till min fördel. De jag i undantagsfall behöver väja i sista sekund för är alla medelålders män, motionärer eller tonåringar nedsjunkna i mobiltelefonen.

Ju närmre stan jag kommer, desto kämpigare blir det. Och det dåliga samvetet smyger sig på när jag i sista stund undviker krockar med kvinnor, män, barn och cyklar. Även här är dock medelålders män i majoritet – tillsammans med mammor och pappor med barnvagnar, även om jag tycker att det finns mer rimlighet i det. Jag möter otaliga blickar där det blir en slags maktkamp i vem som ska flytta på sig och inte.

Krock-kalas på Centralen

På Drottninggatan i Stockholm, en oerhört befolkad gågata, är det helt lönlöst att försöka ta sig fram utan min gamla sicksackstrategi, som brukar vara svår även den här. Nu går jag in i människa efter människa när jag går rakt fram på vänster sida. Kvinnor och män, unga som gamla. Inte ens en maktkamp öga mot öga hinns med innan våra axlar dunkar i varandra.

Ingen tycks väja överhuvudtaget, alla helt fokuserade på att stressa till sitt mål. Det finns heller ingen sida att gå på där man ”följer strömmen”. När vi går in i varandra säger ingen någonting, jag tittar ursäktande, många kvinnor likaså, medan männen oftast tittar anklagande. Om jag lyckas att inte gå in i någon, är det för att personen framför mig banat väg.

Undermedveten mekanism

En spännande reflektion var att när jag gick tillsammans med min sambo, en man med pondus, tycktes alla magiskt vika undan i vår ära, till och med på Drottninggatan. Så någon slags undermedveten regel i vilka man viker undan för och inte tycks ändå finnas. Kanske gör det mer ont att gå in i honom än i mig?

Jag minns även från mina perioder med kryckor, att det är väldigt många som då väjer och erbjuder hjälp vid behov. Men inte ens i närheten av alla, vilket var förvånande redan då. Under dessa perioder har känslan varit att främst yngre tonårskillar och kvinnor i olika åldrar fanns där för att underlätta.

De här flyttade på sig – och inte

Summa summarum: Enligt min högst subjektiva undersökning tycktes fler män än kvinnor uppleva att vägen var deras att gå på och att det var andras ansvar att flytta på sig. Jag höll på att gå in i flest medelålders män, följt av mammor samt pappor med barnvagnar, flickor och pojkar nedsjunkna i mobiltelefoner och manliga motionärer.

Jag lämnar experimentet med en känsla av stolthet i att inte ha anpassat mig efter alla andra hela tiden och med en värme i kroppen av alla människor som faktiskt gett lilla mig företräde. Jag känner mig mer värdig min plats på gångbanan, precis som att alla andra har rätt att vistas där.

Det ger en styrka och frihet att inse att det är tillåtet att sätta sig själv först ibland. Min tid att väja kanske inte behöver vara hela tiden, med tanke på att jag har en hel del på plus-kontot. Stora buffliga män som tar plats på annat sätt hela tiden kan gott flytta på sig då och då. Så sparar jag min väjningskraft främst åt de som ser ut att behöva den.

Den ömsesidiga hänsynen är ett ansvar vi delar. Ibland väjer jag, och ibland väjer du – helt enkelt.

Foto: Privat