Marika Carlsson om klimakteriet: "Vi behöver skratta åt eländet"

Det här bör du lära dig om klimakteriet

Det var när komikern Marika Carlsson ledsnat på att gå runt med en blöt, trött björn hängandes på sina axlar som hon till slut vände sig till vården för några år sedan. (Ja, alltså, känslan av att hon släpade runt på den där eländiga björnen.)

– Då hade jag hunnit börja tänka ”är det här mitt liv nu, ska det kännas så här?”, berättar hon.

Hos läkaren togs blodprover som visade på någon vitaminbrist. Men tillskott fick inte Marika att känna sig ett dugg piggare.

Hon gick från rolig, busig, glad och full fart framåt, till …

– … en trött surfarbror som bara ville sitta i samma fåtölj och göra ingenting. Fråga min fru, jag blev så tråkig. Ville inte hitta på någonting. ”Kan vi inte gå ut och gå?”, frågade hon. ”Varför då?”, svarade jag. ”Du kan väl sitta med en padda i ett rum och jag med en i ett annat?” Ungefär så kände jag. Jag ansträngde mig inte alls i vardagen. Blev introvert. Gjorde allt med en suck. Den där blöta björnen vägde verkligen några kilon och var tung att släpa runt på.

Till slut var det en väninna som frågade om Marika hade kollat upp om det kunde ha med klimakteriet att göra.

– Min första tanke var ”Va, men jag har ju inga vallningar?”. Dessutom hade jag regelbunden mens. Kunde det verkligen vara så?

Men så började Marika läsa på och inse att hon nog kunde befinna sig på en ganska klassisk klimakterieresa. Hon hade ju känt sig låg, fått svårare att sova och haft ont i lederna.

– Jag har ändå själv sjukvårdsutbildning och har jobbat inom vården i tio år. Min mormor är barnmorska och min mamma sjuksköterska. Ändå hade jag liksom den där bilden av att klimakteriet visar sig genom värmevallningar.

För klimakteriebesvär var något man helt enkelt inte pratade om tidigare.

– Och då var ändå inget sådant tabu att prata om hemma hos mig. Men det var väl precis som man såg på det här med mens – bara något man ska ta sig igenom. Och för tidigare generationer har ju hormoner varit big NO NO.

Gynekologen hon hamnade hos bekräftade att jo, det handlade om klimakteriet – i ett väldigt tidigt stadie.

Svårt att hitta rätt behandling

Marika fick hormoner och gick hem och tänkte ”åh vad skönt, nu blir jag normal igen”. Sådär som man tror när man har träffat läkare och fått medicin. Men det ingen sa var att man kan behöva prova sig fram ett bra tag innan man hittar rätt hormoner och rätt doser …

– Jag började prata med folk omkring mig som sa att ”jamen du måste testa det här och det här” och ”det finns andra hormoner” och ”nej, du kan ju inte gå till vårdcentralen, testa det här istället”.

Hon pratade klimakteriet med alla hon träffade. Det var lite som att plötsligt kliva in i en helt ny värld.

– Det är ju som att vara på svarta marknaden, folk dealar och wheelar hejvilt. Jag fick plåster utskrivna, men de var slut och omöjliga att få tag på. Jag var med i grupper på Facebook där folk skrev saker som ”nu finns det ett par paket i Värnamo”, så kastade folk sig i bilar och körde dit för att handla.

Marika bad om en annan lösning.

– Då fick jag sprej, men jag tyckte inte att det hjälpte. Så jag sprejade lite extra för att se om det fungerade. Men då blev det ”nej, nej, nej” från vården.

För ska man experimentera bör det ju vara i samråd med läkare. Men det som till slut fungerade var ändå bioidentiska hormoner och östrogen i sprejform. Det tog bara ett tag att hitta dos.

– Det är min största kritik till vården egentligen. Det var ingen som sa något om att det tar tid innan det har stabiliserat sig – och att det kan ta lång tid.

I takt med att Marika läste på om klimakteriet blev det allt fler: ”Va? Varför visste inte jag det?” En idé om en ny show började växa fram.

– Jag blir lätt lite besatt när jag sätter mig in i något … Jag märker också att här finns enorm igenkänning, och mycket kul att ta upp. Och jag kan känna att det behövs. Vi behöver skratta åt eländet.

Showen har premiär i mars

I mars kommer hon att turnera med sin klimakterieshow. Men det blir inte så mycket medicinskt snack på djup nivå.

– Nej, och det jag framför allt vill få fram är att vi behöver veta mer om klimakteriet och vi behöver vara besvärliga. Byt gynekolog om du inte får bra hjälp, prata med väninnorna och ligg på tills du fått rätt hjälp, tills vården har hängt med. Ju tidigare du börjar söka och hitta gynekolog desto bättre. Du vet inte hur du kommer att drabbas. Vi behöver få kunskap och vi behöver ta eget ansvar!

Hemma hos Marika bor just nu två kvinnor i klimakterieålder. Plus en tonåring.

– Min fru är bättre på att kontrollera sig själv. Men hon har också förändrats en del. Det är som att vi har skiftat lite i roller. Jag har blivit lite tuffare, hon har blivit lite mjukare. Nu när jag har ätit hormoner ett tag tycker jag själv att jag är en toppenmänniska att vara med igen. (Hon tycker nog inte det, haha.)

Tonåringen är Marikas bonusdotter som är fjorton år.

– Räddningen är att vi har hund. När jag inte är i en bra fas med mig själv så går jag ut och går med den. Tonåringen måste få vara tonåring. Man kan ju ryka ihop med varandra ändå, men om jag känner att ”nu är det jag som är trött” backar jag.

Står upp för sig själv

Däremot i arbetslivet, och andra situationer, backar hon allt mindre.

– Jag har skjutit den där rösten som tidigare kritiserat mig. Nu vill jag ha det bra och äta gott, göra roliga saker och njuta av livet. Jag har blivit mycket bättre på att sätta gränser. Och på att veta mitt värde. Folk kan till exempel säga att jag ska vara tacksam för vissa jobb jag ”får”. Och visst är jag tacksam, men för att jag får göra saker som jag har slitit många år för att få göra. Jag har jobbat för det.

Att bli tuffare tycker Marika är en av fördelarna med den här åldern.

– Vi kvinnor har ju fostrats till att ta hand om flocken, du ska ta hand om alla omkring dig. Nu sjunker vårt omhuldande hormon och vi börjar fokusera mer på oss själva. Du tar ingen skit längre. Du har en ryggsäck med erfarenhet och du vet ditt värde.

Man börjar kanske fundera på vad man vill göra med resten av livet?

– Vi pratar ju om klimakteriet som att det händer mitt i livet. Vi låtsas det. Så är det ju inte. Det är snart slut nu ju. Kroppen håller på att förbereda sig på att ligga i kista. Haha. Du börjar fundera ”Ska du leva med den där tråkmånsen resten av livet?” Barnen undrar ”Vad hände med mamma, hon var ju så trevlig och snäll?”. Nej, men allvarligt. Kolla på ett gäng 60-åriga kvinnor som umgås. De vet sitt värde och de vet vad de vill. De sätter sig själva först!

Det kan alltså finnas en del positivt med att komma in i den här perioden av livet också. Och med rätt hjälp kan besvären bli betydligt lättare. Det är precis det som Marika vill tipsa om.

– Sök hjälp i vården som kan hjälpa dig hitta rätt hjälp för dig. Det finns så mycket annat som kommer med hormonförändringar också. Jag fick till exempel svårt att bryta ner kött, och det berodde tydligen på att kroppen får svårare att bryta ner något enzym. Det hade jag inte kopplat till klimakteriet på egen hand.

Därför behöver vi prata mer om det.

– Min dröm är att varje kvinna i 40-årsåldern ska kunna gå till vården och få en plan. Komma in på en gyn-undersökning varje år. Så att man kan få till en trygghet och ha någon som har koll på en. (Ungefär som vid en graviditet – där man går till vården både före och efter.) För att slippa helvetet som så många går igenom. Man förstår ju att så många kvinnor till ­exempel skiljer sig, i det här kaoset som blir …

Foto: Sara Samuelsson