Gympaledaren Marie har postcovid: ”Saknar den jag var”

Marie Ekman, 60, har haft huvudvärk i princip varje dag sedan hon blev sjuk i januari förra året. Hon har provat det mesta i behandlingsväg, och har precis börjat med akupunktur i hopp om att bli fri från värken.

– Jag är oerhört känslig för intryck, ljus, ljud. Ja, allt möjligt. Jag är hjärntrött, jag får inte ihop tankarna, glömmer. Jag kan inte läsa texter. Pulsen ligger också väldigt högt konstant.

hälsa

Att leva med postcovid: 7 kvinnor berättar

Det var efter tre månaders sjukskrivning tillbaka på kontoret som Marie insåg att det inte skulle gå. ”Det var som att hjärnan hade tagit semester”, säger Marie som blir märkbart berörd.

– Det är så olikt mig att vara på det här sättet, jag blir så ledsen när jag pratar om det.

Marie Ekman
...

Ålder: 60.
Familj: Fyra barn, fyra barnbarn och sambo.
Bor: Vänersborg.
Yrke: Jobbar på kontor och är gympainstruktör.

Ledde flera Friskis-pass i veckan

I dag är hon åter sjukskriven på heltid. Enkla saker i vardagen som att städa är inte längre en självklarhet. Vissa dagar finns ork för en promenad i naturen, andra dagar är hon oförklarligt trött.

– Det är en kamp, verkligen. När jag blev sjuk... Jag har aldrig känt mig så stark och vältränad som jag var då. Och sen bara försvann allt över en natt.

medicin

Läkarna om postcovid: "Att vara kvinna är en riskfaktor"

I över 20 år har Marie varit Friskis & svettis-ledare och ledde flera pass i veckan. Hon saknar den hon en gång var, och sörjer allt roligt hon nu går miste om.

– Jag fick ställa in min 60-årsfest. Vi hade bokat in ett par konserter i fjol som jag inte kunde gå på. Det har påverkat mig jättemycket, jag kan inte vara den där sprudlande, glada Marie. Jag saknar den Marie jag var innan jag blev sjuk.

”Ibland känner jag mig som ett bihang”

Ovissheten och det mentala är det Marie kämpar mest med.

– I mina mörkaste stunder sitter jag bara och gråter: ”Varför jag?”.

reportage

Annah har haft postcovid i 2 år: Läkarnas råd gjorde mig sämre

Sjukskrivningen löper fram till juni, men Marie tror inte hon kan återgå till jobbet då. Och framtiden orkar hon inte ens tänka på.

– Det är svårt. Jag tar det en dag i taget, jag gör det jag kan, säger hon och fortsätter:

– Jag har grubblat mig fördärvad. Ibland känner jag bara mig som ett bihang till min stackars sambo. Han jobbar och kommer hem och jag har inte gjort någonting. Jag tycker det är toppen om jag har lyckats vara ute och gått en halvtimme.

Marie drömmer om simpla saker i vardagen som att åka och handla eller gå ut och äta.

– Jag saknar att kunna bestämma själv och göra som jag vill.