Malin Berghagen: Jag har inget behov av att bevisa mig ungdomlig och stark

5 saker du vill veta om Malin Berghagen

Åren runt 50 medför ofta många förändringar, både fysiska och psykiska. Vi går in i klimakteriet, men ställs också inför flera andra omställningar – kanske ett liv utan hemmaboende barn, vilket kan vara både härligt och skrämmande tomt. Kanske sätts relationen på prov. Till råga på det behöver vi också hantera åldrande föräldrar, och för vissa, även förlust av dem.

Samtidigt går vi in i en tid för att lyssna inåt. Vad ska all tid nu fyllas med? Vem är jag när bara min egna lust styr? Det är då vi kan börja blomma på nytt – under den tredje våren, som Malin Berghagen kallar det. Så heter också hennes nya bok, som är en personlig berättelse om hennes egna år runt 50.

– När jag kom in i klimakteriet för nio år sedan var inte klimakterievågen så stor som den är nu, och alla jag hade omkring mig fasade för de här åren. Jag kände att det behövdes en mer positiv bild av en helt naturlig förändring.

Vid tidpunkten bodde Malin på Mallorca, där hon upplevde en helt annan syn på det kvinnliga åldrandet.

– Kvinnor runt Medelhavet hade inte den här paniken som många svenskar har. Här finns en sån åldersfixering, där såg man det mer som att nu går man äntligen in i den visa perioden. Där man får respekt för sin erfarenhet, för att man har levt. Man kan till och med ses som sexig för det. Jag skulle skriva en sådan, positiv bok.

Malin Berghagen om att förlora sina föräldrar

Men så dog Malins mamma, Lill-Babs, och livet förändrades på ett sätt hon inte riktigt kunnat föreställa sig. I samma veva började klimakteriebesvär ge sig till känna på riktigt. Kroppen förändrades och ångesten ökade i styrka.

Malin beskriver känslan av tre olika uppbrott: Förlusten av den spänstiga, ungdomliga kroppen, förlusten av rollen som dotter till sina föräldrar och förlusten av rollen som förälder till barnen, som inte längre behövde henne på samma sätt.

– I 50-årsåldern, lite olika beroende på när man får barn och när man själv är född i förhållande till sina föräldrar, förändras förutsättningarna för alla de tre komponenter som på många sätt identifierar dig. Ingen hade förklarat vilka känslor det skulle innebära att ”förlora” dessa tre grundpelare till vem jag är. Eller snarare – gå igenom förändringarna.

Att gå igenom sorg

Som yogalärare, med stor kunskap om mindfulness och personlig utveckling, hade Malin en gedigen verktygslåda för att hantera de svallande känslorna. Men de räckte bara till en viss gräns. Det som gjorde störst skillnad, berättar hon, var att våga omfamna alla känslor – både de ljusa och de mörka – och låta dem få finnas där.

– När jag väl stannade upp och inte fick panik över allt som hände runt omkring mig, omfamnade jag insikten att: ”Det här har hänt kvinnor i alla tider, det här är inget konstigt. Tänk om det är meningen att jag ska sitta still i det en stund och känna in vem jag är – utan mina föräldrar, utan mina barn”.

Nu hade hon tid att känna efter.

– ”Vad tycker jag om? Vad vill jag göra med det liv jag har kvar?” Den pausen – att stanna upp och inte börja jaga ungdomen, inte oroa sig för att se gammal ut, utan i stället fråga sig: ”Vad är mitt autentiska jag?” – det är den största gåvan, säger Malin och fortsätter:

– Att gå igenom kriser är ju en naturlig del av vårt liv. Det får vi bara ta oss igenom. Drar man täcket över huvudet så är det ännu svårare att ta sig ur jobbiga situationer. Däremot om du är ledsen och accepterar hur du känner – men sen också tar tag i ditt liv, då kommer du snabbare att bli frisk från det traumatiska. Självklart hjälpte det mig jättemycket att jag hade läst på så mycket och att jag hade de här verktygen. Men det gjorde ju inte att jag kände mindre. Däremot så kunde jag hjälpa mig själv ur det.

En viktig strategi för att orka vara i det en längre tid var att fokusera på en sak i taget.

– Vi kvinnor har ju annars en förmåga att mentalt vara på alla ställen samtidigt. Mig hjälpte det väldigt mycket att dra ut en låda i taget. Sorg-lådan, för att vara ledsen och gråta över att mamma hade dött, eller pappa hade dött. Men sen så drog jag igen den och fokuserade på att vara yogalärare. Så stängde jag igen den och fokuserade på att vara med familjen …

Malin framhäver också vikten av förlåtelse. Att förlåta andra, och inte minst sig själv för saker som inte blivit som man tänkt.

– När vi gör avslut händer det något inom oss. Energin i kroppen blir lättare och vi får ett annat förhållningssätt. Ju mer man pratar om det, ju mer släpper laddningen runt det.

”Allt vill bli bra”

Vill man inte prata om det som känns jobbigt kan man också skriva om det, råder Malin, som själv fick många insikter genom det. Sist men inte minst hittade hon också mycket förtröstan i förhållningssättet som pappa Lasse Berghagen hade: ”Allt vill bli bra”.

– Tänker man så, då blir allting också väldigt mycket lättare.

Utöver känslomässiga bergoch­dalbanor, och förändrade förutsättningar mentalt och i relationer, förändras med tiden även kroppen. Både funktionellt och utseendemässigt. Inför själva 50-årsdagen var Malin inte särskilt brydd om åldrandet, även om hon kunde känna en viss stress inför ungdomen som försvann. Överallt runt omkring henne gjorde kvinnor botox. Trots att Malin var trygg i att det aldrig skulle vara något för henne, kunde hon inte låta bli att få en viss ångest över att alla andra skulle se tio år yngre ut.

Men så mötte hon en kvinna, på en strand i Costa Rica, som bar sitt naturliga åldrande med en enorm utstrålning och lugn.

– Då kände jag att ”ja men där, där vill jag vara”. Så jag jobbade istället väldigt mycket på att omfamna det feminina i den åldern jag är.

"Jag kan inte skylla på någon annan"

Men kroppsligt åldrande handlar inte bara om utseende. Malin, som i rollen som yogalärare använt kroppen som verktyg i många år, kände inte längre igen sig själv. Hon beskriver i boken hur hon en dag stod framför spegeln och insåg att hon hade gett upp. Men det var också vändningen.

– Livet är ju upp och ner. Ett genomgående tema i mitt liv har varit att jag då och då på något sätt vaknar upp och inser att ”det här har jag ju åstadkommit.” Jag kan inte skylla på någon annan för att min kropp gör ont, att jag har gått upp i vikt eller att jag inte mår bra, det är ju att jag har gjort ett val.

När man kommer till sådana punkter i livet där man undrar vad som hände och var man tog vägen, menar Malin att man måste bestämma sig för att ta ansvar, och ta sig upp därifrån.

– Nu pratar jag förstås inte om människor som råkar ut för allvarliga sjukdomar. Men annars är ju hälsa ditt ansvar. Vill vi må bra behöver vi ta ansvar över det. Tyvärr krävs det ofta att något traumatiskt händer innan man inser att man inte är snäll mot sig själv längre. Bär man på en inre stress kan inte kroppen heller göra sitt jobb på bästa sätt.

Lugn och glad idag

Idag är hon ute på andra sidan. Men då processen tog tid att gå igenom tog också boken hon började med då, för några år sedan, tid att färdigställa. Annars hade berättelsen inte varit hel.

– Nu är det glädjen som äger min dag. När hormonerna inte längre tar mig upp eller ner, utan man planar ut känslomässigt, förstår man att glädjen, sorgen och känslorna – de är mitt ansvar nu. Jag känner att jag äger min ålder, jag äger min visdom. Jag stressar inte över att det inte är uppåt hela tiden.

För medan vissa möter en kris med förändring; att börja hoppa fallskärm, träna inför ett maraton eller kanske bygga ett hus från grunden, har Malin snarare reagerat helt tvärtom.

– Jag har insett att jag absolut inte behöver bestiga berg. Jag har inget behov av att bevisa för mig själv att jag är ungdomlig och stark fortfarande. Jag är i total vila i att platsen där jag är nu handlar om hur jag värnar om min dag, och min tid som är kvar, i lugn och ro och med lugna steg. Jag springer inte längre. Jag är i dagen.

Foto: Maria Östlin