"Jag bytte pengar mot mer tid med barnen"
Namn: Sara Hedman
Ålder: 38
Familj: Barnen Emil, 10 år, Henrik, 11 år
Bor: Hyresrätt i Landskrona
Gör: Jobbar 50 procent som lärare, en heldag och tre halvdagar i veckan.
Saras blogg: ensammamammandownshiftar.blogspot.se
Ensamstående mamman Sara Hedman var ständigt stressad och på väg någonstans, till eller från heltidsjobbet som lärare, och vidare till fritids för att hämta trötta hungriga barn. Snabbt slängde hon ihop middag, sedan var det dags för läxläsning, se till att barnen kom i säng och ta tag i hushållsplikterna.
– Jag längtade så efter att kunna släppa känslan av att vara jagad. Det var inte så jag ville ha det, jag ville känna ett inre lugn, bli gladare, mer här och nu.
Det var under en promenad, för ett år sedan, som hon på allvar insåg att det är hon som måste se till att det blir en förändring, den kommer inte av sig själv.
– Jag stannade till, såg ut över havet och tänkte: ”Det är mycket nu, men det blir bättre sedan.” Och så kom jag på att det var exakt så jag hade resonerat flera år tidigare också. När skulle egentligen sedan komma?
Plötsligt blev beslutet självklart.
– Jag behövde prioritera om. Mina pojkar, som är 10 och 11 år, är ju det värdefullaste jag har. Och jag ville också få tid för mig själv, hitta tillbaka till min lust att läsa böcker, ja känslan av att leva…
I samma stund som Sara bestämt sig lättade oron och grubblerierna hon haft så länge över att dygnet ständigt verkade ha för få timmar.
– Nu hade jag ju en konkret målbild, jag skulle förverkliga min dröm om att få mer fri tid. Sara lät tanken landa i ett par månader, pratade med vänner, gjorde ekonomiska kalkyler – och kom fram till att hon skulle kunna gå ner till en arbetstid på 50 procent.
– Om jag drog in på allt onödigt skulle det precis gå runt. Det största orosmomentet var hur min arbetsgivare skulle reagera. Men det var inga problem, de var positiva, och jag kände mig otroligt lättad.
Hur kändes det?
– Jag var lugn och trygg i mitt beslut, jag visste att det kanske fanns saker som jag inte hade fått med i kalkylen, men på något sätt skulle det lösa sig, det var jag säker på.
Så Sara downshiftade, och vinsterna hon fått är omätbara.
– Jag har fått precis det jag längtade efter, jag är gladare och har fått en helt ny känsla av harmoni inom mig. Jag läser mycket böcker, är stammis på bibblan, bakar bröd, ser filmer på tv, promenerar och har ork att umgås mer med mina vänner.
Nuförtiden finns Sara där när barnen kommer hem från skolan.
– Jag steker pannkakor och vi pratar om hur dagen varit. Vi har helt klart fått en innerligare relation till varandra, det är ju i vardagssamtalen som de viktiga frågorna kommer upp. När man har tid att ta det lugnt går det inte heller åt lika mycket pengar, menar Sara.
– Nu får allt den tid det behöver, jag behöver aldrig köpa något färdigt utan lagar all mat själv, jag jämför priserna i affären och letar i second hand-butiker när jag ska köpa kläder. Häromdagen blev det tre blusar och ett par byxor på Röda korset, för sammanlagt 100 kronor. Jag har inget som hänger över mig nu, jag hinner ju med allt och kan ta det i min egen takt.
Utan stress har också behovet av att okynneshandla försvunnit.
– Förut handlade jag mer i förbifarten, passade på att köpa en blus till mig själv när jag ändå shoppade vinterjackor till barnen, och det slank ofta ner lite extra i kundvagnen för att jag kände att jag var värd det efter en hektisk dag. Men det är helt borta, jag behöver inte den typen av tröst längre.
Sara och barnen har fått prioritera bort restaurangbesök och utlandsresor.
– Barnen får samma typ av kläder som de alltid haft, jag köpte inte nyproducerat förut heller. Och vi har alltid med oss egen matsäck när vi är på utflykt. Visst har det hänt att de knorrat över att vi inte kan åka utomlands på loven. Men när vi sätter oss ner och pratar så förstår de att varje val också innebär att man måste välja bort något annat.
Det enda Sara saknar är att kunna äta ekologiskt.
– Jag har insett att jag måste välja bort det, jag har inte råd. Det känns trist. Men som sagt, jag har prioriterat mer tid, då måste jag försaka en del annat, det är inte synd om mig.
Sara sparade pengar varje månad när hon jobbade heltid, så hon har en ordentlig buffert att ta av till oförutsedda utgifter, som tandläkarbesök eller om datorn går sönder. Men privat pensionssparande får vara.
– Jag oroar mig inte för min pension. Den blir säkert usel, men det löser sig alltid. Jag väljer att leva här och nu, jag kan inte stressa runt och må dåligt bara för att jag ska samla pensionspoäng.
AV: Anna Carsall
FOTO: Annie Anderberg