Krönika: Hälsningar från helt vanlig en dag på demensboendet
Den här texten är en krönika. Eventuella åsikter eller tankar som återfinns här är skribentens egna.
En vanlig arbetsdag på ett demensboende
Att jobba med dementa är givande, roligt och stundtals otroligt frustrerande. Vi skrattar, gråter och tjatar på varandra dagarna i ända. Tålamodet tryter ofta från båda dem och oss. Men vi kämpar på. Ibland är vi otroligt samspelta och nära i vår relation och ibland drar vi åt helt olika håll(bokstavligen talat). Vi lever med döden tätt inpå oss men försoker göra det bästa av nuet och dagen.
Klockan ar 7 denna mandagsmorgon nar jag inleder mitt arbetspass pa demensboendet och da har Inga redan varit uppe i tva timmar. Hon har vandrat fram och tillbaka och fragat om frukost. Nattpersonalen har forsokt fa henne att ga till sangs igen men hon hinner bara lagga ner huvudet pa kudden innan hon reser sig upp och kommer ut och upprepar samma fragor. Vilken dag ar det? Nar far vi mat och har tidningen kommit? Dessa saker hinner vi hora och svara pa orakneliga ganger innan det ar dags for frukost. Nar maten star pa bordet ater alla med god aptit och ar sa tacksamma for den goda maltiden.. Vi ar guld varda sager Lisa. Det varmer i hjartat.
Nar vi dukat av och rojt upp i koket undrar Arne om han kan fa nagra smorgasar. Han ar verkligen ar jattehungrig trots att vi precis atit och pastar att han inte fatt mat pa flera dagar. Arne vill inte krypa till kojs pa tom mage deklarerar han upprepade ganger. Inga haller med och tycker det ar bedrovligt. Hon undrar aven om det ar fredag idag trots alla ganger vi sagt att det ar mandag och det star pa var stora whiteboardtavla.
Pa formiddagen satter vi pa musik och tar fram tillhorande sanghafte. De som kan sjunger med sa gott de formar. Vissa har sina egna varianter pa text och andra sitter bara och lyssnar. Vi i personalstyrkan forsoker aven bjuda pa lite show och dans for att hoja stamningen men plotsligt utbrister en av brukarna ” Vad haller ni pa med?” Vart upptradande var tydligen inte sa uppskattat av alla men vi fortsatter anda. Det blir en harlig stund med mycket skratt och vi hoppas att nagra i alla fall var roade av var uppvisning.
Arne vill garna ha mycket uppmarksamhet och ropar standigt pa oss. Nu undrar han vem av oss i personalstyrkan som ar hans fru? Vi forklarar som sa manga ganger forr att hans Marta inte finns mer. Naha, svarar han och grater en skvatt . Sedan sager han att han vill ga hem. Vi talar om att han bor har pa gruppbostaden och att hans hus ar salt. Inga fragar om hon ocksa bor har och om vi vet om det ar 189 som det ska vara? Vi forstar att det ar sitt Sudoku hon funderar pa trots att hon inte har det med sig.
Efter lunch ar det toalettbesok for alla. Det kan vara valdigt tidskravande beroende pa vad blojorna innehaller samt mangd och konsistens. Sedan star vila pa schemat men vissa ar oroliga och vill inte sova. Inga undrar om och om igen hon ska lagga sig for natten eller bara ligga ovanpa sangen och vila.
Arne hinner bara krypa ner innan han larmar och vill ga pa toaletten trots att han precis varit dar. Det har han inget minne av sig sager han och skriker pa oss att man maste ju fa ga pa toaletten nar man vill. Ja, sjalvklart svarar vi , biter ihop och hjalper honom till badrummet. Resultatet av besoket blir detsamma som noll.
Nar arbetsdagen gar mot sitt slut borjar mitt lager av talamod tryta rejalt . Jag behover frisk luft och en stund i tystnad. Kanske en promenad i skogen for att ladda batterierna pa nytt.
Det galler att alltid paminna sig om att demens ar en sjukdom och kan drabba vem som helst En vacker dag kanske jag sjalv sitter dar och fragar vad det ar for dag. Trots mitt trotta huvud vet jag i alla fall att jag gjort nytta, ar behovd och aven spridit lite gladje under mina timmar pa jobbet. Det ar synd att bade status och lon ar sa lag for det arbete vi gor, En eloge till alla inom varden som kampar och orkar varje dag. Heja oss.
/Jeanette.