Frida Boisen om övergreppen: Ärren har varit svåra att läka
Idag lever Frida Boisen ett tryggt och harmoniskt kärnfamiljeliv med man, en tonårsdotter och en son, och är en framgångsrik journalist, krönikör, författare och programledare.
Men det har inte alltid varit så positivt; i sin nya bok Du är inte längre min dotter beskriver hon en stundtals mardrömslik uppväxt med inslag av grovt våld, alkoholmissbruk och sexuella övergrepp.
– Vart fjärde barn misshandlas av en vuxen och var sjunde tjej utsätts för sexuella övergrepp av en vuxen. Jag var hon. Det här är min livs viktigaste berättelse som jag hoppas kan ge hopp till andra. Det går att överleva. Det går att förändra. Det går att bryta onda mönster. Men vi måste våga se, måste våga lyssna på vad som hänt, måste våga försöka förstå, för att kunna förändra, säger Frida.
Frida Boisen om nya boken Du är inte längre min dotter
I ett kapitel i boken berättar Frida om hur hennes styvmammas far begår ett grovt sexuellt övergrepp på henne när hon bara var en ung tonåring. När Frida väl vågade berätta vad som hänt för sin pappa får hon inget stöd.
– Efter att ha samlat mod, berättade jag till slut för pappa vad som hänt. Men när han avfärdade mitt vittnesmål som ”inbillning” var det något som gick sönder i mig. Efter det berättade jag inte för någon.
Hur har övergreppet påverkat ditt liv?
– Jag tror att jag alltid har varit beredd på ett annat sätt efter övergreppen. Beredd på att vissa män är monster. Jag är vaksam. Det är för jävligt att så många barn genomlider samma helvete i vårt land, idag!
Fridas tonårsdotter Tilda reagerade starkt på Fridas första bok, Berätta aldrig det här, där Frida för första gången berättar om sin mammas självmord. Tilda slänger boken i golvet framför Fridas fötter, slår igen dörren till sitt rum och skriker: ”Du berättar bara halva sanningen!”
Det får Frida att söka i sitt inre efter sanningen, och när hon letar i sitt källarförråd hittar hon dagböckerna från sin barndom. De blir bakgrunden till hennes rannsakning av de mörka delarna av hennes uppväxt som hon har förträngt som vuxen.
Man förstår att det har varit en tung läsning med flera väldigt smärtsamma minnen. På alla dagböckerna har Frida ritat en tjej, en låtsaskompis som fått lyssna på alla hennes hemligheter.
– Alla mina dagböcker fick egna namn; Helen, Jolly, Daisy, Letty. Att ha någon som lyssnar, någon man kan berätta allt för, mina rädslor, min skam, mina hemligheter. Det betydde mycket. Även om det bara var en påhittad person som lyssnade. Att försöka berätta blev ett sätt att överleva, säger Frida.
I sin bok skriver Frida om hur pappan många gånger misshandlat henne när han blivit arg på henne som barn. Hon berättar också om att han ofta drack för mycket.
Hur har det påverkat dig som person?
– Självklart sätter det spår, djupa spår, att bli misshandlad av sin egen pappa som barn. Det ger ärr som har varit svåra att läka. Men jag tror på kraften i förlåtelse. Att göra egna val. Att inte låta slagen äga mig.
– En kompis till mig, Martin, sa när jag var tonåring och lättade på mitt hjärta, och berättade lite om vad som hänt: ”Men Frida. Absolut, det är hemskt. Men ska du låta det här äga dig? Eller ska du börja fatta egna beslut? Hur vill du leva ditt liv?”. Jag är så tacksam att han sa så, det betydde mycket.
Flyttade till Indonesien
Efter föräldrarnas skilsmässa bodde Frida hos sin mamma i Göteborg, och träffade sin pappa sporadiskt. Men när pappans karriär på Volvo tog honom och hans nya fru till Indonesien och Jakarta tar Fridas historia en ny riktning. Han erbjuder henne att flytta dit och gå i en internationell skola. Frida nappar på erbjudandet, och lämnar Sverige och mamma.
När hon landar i Jakarta möts hon av pappans privatchaufför som kör henne till hennes nya hem, ett palatsliknande marmorhus i ett välbeställt och slutet område för västerländska affärsmän, chefer och deras familjer. Tillvaron är till synes lyxig och överdådig, förutom privatchauffören har huset kock, portvakt och annat tjänstefolk.
Men lyxen är bara en fasad för Frida. Hon får inga fickpengar att röra sig med, och hon får snåla med den svenska tusenlappen hon fick med sig av mamma när hon åkte. Den måste räcka till skolluncher och annat. Pappan och hans fru ransonerar också hennes telefonsamtal hem till mamma i Sverige, bara ett kort samtal per vecka.
På den exklusiva internationella skolan i Jakarta trivs däremot Frida. Hon får vänner, har bra lärare och hon får stora möjligheter för sin kreativa sida, med musik och sång.
Pappans ord: "Du är inte längre min dotter"
Men kvällarna hemma är nästan outhärdliga. Pappan och frun dricker, grälar högljutt och slåss. Tjänstefolket ingriper inte, och den enda som verkar förstå vad som pågår under ytan är en av pappans vänner som kommer på tillfälligt besök. Han sträcker ut en hjälpande hand och ett par förstående ord.
Fridas tröst i den hemska situationen är dagböckerna och den ombokningsbara returbiljetten som mamman insisterade på innan Frida reste iväg.
Berättelsen kulminerar en sen kväll i det palatsliknande hemmet i Jakarta. I ett emotionellt utpressningsförsök kräver pappan att Frida ska göra avbön och be om ursäkt inför honom och hans fru, något som Frida, efter allt hon fått utstå och se, vägrar.
I ett gräl ute på trottoaren utslungar han ”du är inte längre min dotter” och stänger dörren. Den 17-åriga Frida sitter kvar på trottoaren i den tropiska natten i flera timmar och väntar på att pappan ska ta sitt förnuft till fånga, komma ut och krama om sin dotter. Men till ingen nytta. Hon går till slut hem till en skolkompis och hennes föräldrar, där hon erbjuds en plats i hemmet resten av skolåret.
Hur kändes det när din pappa sa att du inte längre var hans dotter?
– Fruktansvärt. Helt chockartat. Han försköt mig. Det var obegripligt och kändes som ett så enormt svek. Han var glasklar i det ögonblicket. Jag väntade i timmar på att han skulle ändra sig.
Efter en period av obefintlig eller högst sporadisk kontakt närmar sig Fridas pappa henne igen. Han och hans fru har flyttat tillbaka till Sverige och verkar ha fått en bättre relation, utan våldet och de nedbrytande grälen.
Frida har blivit vuxen och skapat sin egen familj med man och barn. Som vuxna möts hon och hennes pappa mer som jämlikar och hon beskriver hur man blir en fin morfar till hennes barn.
Skrev bok om mammans självmord
Men de talar aldrig om det som hände i Jakarta och 2013 dör Fridas pappa.
Fridas förra bok, om mammans självmord som hon hemlighöll i 13 år, till och med för sina barn efter ett löfte hon gav till din pappa, fick stor uppmärksamhet. Även den beskriver en relation med mörka sidor.
– Vad som hänt sedan ”Berätta aldrig det här”, är däremot ljust. Så många läsare som hört av sig och berättat hur den här berättelsen i sin tur fått dem att berätta. Människor som berättar att de vågat söka hjälp. Att de haft självmordstankar, eller till och med försökt ta sitt liv, men att de nu bestämt sig för att kämpa för varje minut. Det blir inte större än så, som författare. Att en berättelse kan få betyda så mycket.
Är du lycklig idag?
– Tack för frågan. Ja, jag är lycklig. Jag har två fantastiska barn, och en fantastisk man. Jag har fina vänner och får göra så mycket jag älskar att göra. Det finns mycket att vara tacksam för. Tacksamhet och lärande tror jag är en väg till lycka. Jag har mycket kvar att lära. Det är jag tacksam för.
Foto: Magnus Ragnvid