Småbarnsmamman Sara fick aggressiv bröstcancer – sen skedde miraklet

Sara i sjukhussängen och när hon rakar av sig håret

Hälsoverktyg

Stressa mindre Stressa mindre
Räkna ut din fettprocent Räkna ut din fettprocent
Kaloritabell Kaloritabell
Motionstabell Motionstabell
Räkna ut ditt BMI Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja/höftkvot Räkna ut din midja/höftkvot
Ner i vikt - tjänster Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor Onlinekurser för nya vanor
Recept Recept
Veckans meny Veckans meny
Nyhetsbrev Nyhetsbrev
TV: Bröstcancer - kvinnans vanligaste cancersjukdom
1:06

Efter reklamen: TV: Bröstcancer - kvinnans vanligaste cancersjukdom

(1:06)

I början av mars 2017 stod 37-åriga Sara mitt i livet. Hon skulle precis skola in sin 1,5-åriga dotter på förskolan och börja jobba efter föräldraledigheten. Plötsligt började hon få ont i bröstet.

– Så tänker man att man ska gå till doktorn. Och så äh, jag ringer nästa vecka... eller, jag ringer nästa vecka igen. Ja, du vet – man skjuter upp det.

Till slut hade Sara så ont att hon knappt kunde få en kram av någon utan att akta bröstet. Men ändå dröjde det ända till augusti innan hon sökte hjälp.

– Det var ju väldigt dumt. Hade det varit någon annan hade man ju sagt ”Varför går du inte till doktorn?”. Men när det gäller en själv så skjuter man ju gärna på saker.

Kände ingen knöl

Själv hade hon inte känt någon knöl, utan trodde kanske att smärtan hängde ihop med den avslutade amningen, och var därför inte särskilt orolig i början. Men på vårdcentralen såg man direkt att det fanns något som inte skulle vara där. Då gick allt väldigt fort.

Man sade att Sara hade något som kallas för förkalkningar i bröstet. Hela bröstet behövde tas bort. Men det var inte cancer, det behövde hon inte vara orolig över.

Ett bröst kunde hon leva utan. Det var ju i alla fall inte cancer. Ett par veckor efter operationen skulle hon in på efterbesök. Hon och hennes man hade fixat barnvakt och skulle gå på dejt och fira att det här var över nu.

"Varför väntade jag så länge?"

Då kom chocken. Det visst cancer, visade det sig. En aggressiv, snabbväxande form, så dåligt som det kan bli.

– Egentligen ville man börja med cancerbehandlingen redan samma dag och tankarna på ”varför väntade jag så länge med att gå till doktorn?” snurrade. Cancern hade haft massor av tid på sig att ta över kroppen, tänkte jag.

Redan på samma möte ställdes frågan om paret ville ha fler barn – något de knappt själva hunnit prata om. Läkarna erbjöd dem möjlighet att frysa ner ägg till framtiden, och då skulle man behöva göra det så fort som möjligt, innan man kunde sätta igång med själva cancerbehandlingen.

Äggplocket var dåligt för cancern

Hormonstimuleringen för att kunna plocka ut ägg skulle också vara dålig för cancern, som var hormonberoende. Men Sara valde ändå att göra äggplock.

– Jag hade själv aldrig tänkt på det, så jag är glad att de tog upp det.

Man fick ut sju ägg som befruktades innan de frös ner. Efter några dagar fick de veta att bara ett enda ägg hade klarat sig. Sara och hennes man blev besvikna, samtidigt som det var så mycket annat runt om kring som snurrade. Ett var bättre än inget.

I två år skulle Sara behöva medicineras innan det fanns möjlighet att använda ägget. Och nu började en tuff tid med flera olika behandlingar för att bli cancerfri.

Viktigt att få en siffra på överlevnadschansen

För Sara var det väldigt viktigt att få veta hur illa det var – hur stor överlevnadschansen var. Läkarna tyckte det var en dålig idé och ifrågasatte varför det var så viktigt: ”Vad gör det dig att få en siffra?”. Men Sara var fast besluten att få veta.

Men när man knappade in Saras värden och cancerformen hon drabbats av kunde programmet inte ens räkna ut det.

För bara tio år sedan hade cancerformen Sara drabbats av (Her2 plus) väldigt dålig prognos, men tack vare en ny medicin ökade överlevanden drastiskt. När Sara googlade hittade hon en massa gamla bloggar av folk som hade samma typ av cancer. Gemensamt för dem alla var att inläggen plötsligt slutade.

"Min dotter var så liten"

Utåt hade hon svårt för att visa sig svag, men hemma på kvällarna kom dödsångesten. Sara ältande. Samma sak, om och om igen. Men hennes man lyssnade tålmodigt.

– Det var jättetufft, man fick ta en dag i taget. Min dotter var så liten, men hade jag inte haft henne hade allt varit jobbigare. Hon förstod att något var fel, men inte vad, även om vi försökte förklara på hennes nivå. Men mitt mål var att varje dag när hon kom hem från från förskolan skulle jag ha kläder på mig och sitta i soffan, inte bara ligga utslagen i en säng. Jag tänkte mycket på ”kommer jag klara det? Jag kan inte dö ifrån henne, jag måste finnas kvar här.”

Saras dotter fick hjälpa till att raka av håret.

Saras dotter fick hjälpa till att raka av håret.

Ville bara dö

Mot slutet av behandlingarna var kroppen riktigt sliten. När Sara dessutom drabbades av ett RS-virus blev hon inlagd. Då mådde hon så dåligt att hon bara ville dö. Hon gav upp. Inte ens tanken på familjen fick henne att vilja hålla kvar. Men som tur var så vände det.

Sara säger att hennes man var ett oumbärligt stöd under hela resan.

– Utan honom vet jag faktiskt inte hur det hade gått. Men han fick ta mycket skit, och hade väl direkt inte någon att prata med, alla fokuserade ju på mig. Där hade vården gärna kunnat få fånga upp anhöriga. När jag kände att jag började må bättre, då bearbetade han sitt. Han var mentalt slut i huvudet av all oro, allt ansvar med dottern och allt han fick sköta hemma.

Saras man var ett stort stöd

Saras man var ett stort stöd.

Mirakelbebisen

Det tog lång tid att återhämta sig, men tre år senare säger Sara att hon aldrig känt sig friskare och starkare. Eftersom bröstet är borta och hon har fått cellgifter räknas hon som cancerfri. Behandlingen som ska motverka återfall har dock varit på paus det senaste 1,5 året. Bredvid henne ligger nämligen hennes son, som föddes för bara några veckor sedan.

För när det hade gått två år efter operationen var det ju dags att plocka fram det där infrysta ägget.

– Min familj avrådde mig från att göra det här. De tyckte det lät hemskt att sluta med medicinerna. Och min onkolog var heller inte så positiv. Han ringde hem till mig och sade ”Tänk på din dotter, du behöver vara en mamma för henne. Är det värt det?”. Men jag och min man var helt överens om att vi skulle testa, annars hade vi alltid gått och undrat ”hade det blivit något eller inte?”. Blev det inget fick vi ta den besvikelsen, man kan inte gå genom livet utan sorger.

Oddsen för att lyckas bli gravid var cirka 30 procent, därtill kom sedan missfallsrisken.

– Jag trodde inte mina ögon när testet visade positivt. Jag var tvungen att ta en bild på testet för att kunna titta på det igen. Man är så tacksam, med tanke på vad kroppen har gått igenom. Man blir så sliten av cellgifter, så det är fantastiskt att den kan bära fram ett barn, också med tanke på min ålder. Den här killen ville verkligen komma till värden.

"De har varandra"

Trots att man i början ställde helt fel diagnos, något Sara aldrig har fått någon förklaring till, känner hon sig enormt tacksam och trygg med vården hon fått och tycker att hon fått generöst med stöd. Framöver kommer hon gå på kontroll en gång om året.

– Ibland kommer hjärnspökena, är jag en av de som kommer undan, eller knackar det på en vacker dag? Men jag har aldrig känt mig piggare, starkare och friskare än nu. Jag har också ändrat livsstil sedan detta hände. Det känns som att jag kommer bli gammal. Skulle det inte bli så, så känner jag mig ändå nöjd med att min dotter fått en bror, det känns mer som en familj och det känns fint att de har varandra.

Foto: Privat

0:39

Efter reklamen: TV: 5 snackisar från veckan som gått

(0:39)

Redaktionens tips

Patrick Ekwalls hyllning till hustrun Hannah efter hennes död

Missen många gör när de undersöker sina bröst – så ska du göra

Nya behandlingsmetoder ger hopp vid svårbehandlad bröstcancer

Dela på: