Elina lämnade bort sitt barn av kärlek: ”Det blev något positivt av någonting som var negativt"
– Det var mitt livs svåraste beslut, men hon mår jättebra i det. Och jag är så tacksam att jag ändå får finnas med på håll.
Motherhood möter: Papporna Johan och John
För fem år sedan levde Elina ensam med sina två barn, då 11 och 9 år gamla. Men längtan efter ännu ett barn var stark.
– Jag var redo att göra den resan på egen hand och tog beslutet att göra insemination. Barnen var med på tåget och tyckte det var jättekul och spännande.
Under graviditeten ändrades dock förutsättningarna där hemma drastiskt. Bara några veckor efter förlossningen blev situationen ohållbar, exakt vad som hände vill Elina inte gå in på av respekt för familjen.
– Men där och då kände jag att jag som ensam mamma inte kunde räcka till för alla tre barnen, för att alla skulle må så som jag önskade att de skulle må.
Efter en tid landade Elina därför i beslutet att lämna bort sin lilla dotter.
– Mitt mål var att hitta en familj som inte kunde få egna barn. Jag började leta på olika forum och på andra sätt. Först fick jag kontakt med ett lesbiskt par som jag skrev och pratade med ett tag. Men de beslöt sig för att försöka göra resan på egen hand.
De tipsade istället Elina om John och Johan som driver populära Instagramkontot pappapappadotter. De var då familjehem åt fyraåriga Miriam som de sedan fått permanent vårdnad om. Dessutom var John själv adopterad och Johans föräldrar har varit jourhem.
– Jag hade ingen aning om vilka de var, men så lyssnade jag på en podd som de var med i där de berättade om Miriam och deras liv och att de nog gärna så småningom ville försöka ge henne ett syskon. Det gjorde att jag vågade skriva till dem på Instagram.
Vem erbjuder sig att lämna bort sitt barn på Instagram?
När de fick meddelandet hade de svårt att tro vad det var de egentligen läste. För vem skriver på Instagram och erbjuder sig att lämna bort sitt barn?
– Men redan efter vårt första samtal i telefon förstod de varför jag tog kontakt med dem. Svårigheterna i situationen, men också kärleken i det, berättar Elina.
De bestämde sig snart för att förbehållslöst träffas och lära känna varandra lite och se om det här kunde vara något som passade dem alla tre. Det var det.
– Det där första mötet var väldigt fint och det kändes snabbt som att vi alla tre var på ganska samma plan i våra tankar kring det här. Det kändes otroligt fint att känna att de här människorna skulle göra allt för att Astrid skulle ha det så bra som möjligt och ge henne den uppväxten som jag hade velat ge henne. Många har undrat varför jag inte tog hjälp och satte henne tillfälligt i ett jourhem eller familjehem. Men för mig var det här valet ganska självklart – jag ville att de som tog emot henne skulle ta emot henne med hela sitt hjärta, 110 procent, och gå in med förutsättningen att hon skulle växa upp hos dem. Sen fanns såklart förhoppningen att få vara med som mamma på resan.
Det ville John och Johan gärna att hon skulle vara. Idag träffas de inte jätteofta, eftersom de bor i olika städer, och livet rullar på med jobb och annat. Men när de ses kommer Astrid springandes och ropar ”mamma” och vill visa sitt rum och allt hon fått sedan sist, berättar Elina.
– Det är otroligt fint att få vara del av det.
Astrid är fortfarande så liten att hon ännu inte öppet reflekterat så mycket över sina familjeband. Det underlättar säkert att även hennes syster har en liknande situation, med papporna i hemmet och en mamma som finns där i periferin.
Ju mindre konstigheter vi gör av det desto mindre kan jag tänka mig att hon kommer tycka att det är något konstigt.
– Det kommer säkert mer med tiden. När det kanske också blir att andra barn pratar om hur familjer ser ut och så. Men jag tycker det är så skönt att veta att vi alla tre är väldigt öppna med att det är så här det ser ut för henne. Ju mindre konstigheter vi gör av det desto mindre kan jag tänka mig att hon kommer tycka att det är något konstigt.
Hur ser du på möjligheten att ni kommer ha en ännu närmare relation när hon blir större?
– Jag tänker att det kommer hon få styra lite, beroende på hur hon känner. Men jag kommer alltid att finnas där, så mycket hon vill. Hon hade ingen pappa och fick två pappor, det känns fantastiskt. Och sen att jag någonstans får fortsätta vara hennes mamma, även om det är på håll.
Ville ge Astrid en fast trygghet
Att själv välja John och Johan gav henne också makten över sin dotters förutsättningar och framtid på ett sätt som annars skulle vara omöjligt. Om hon lämnat över ansvaret till myndigheterna hade hon inte kunnat haft någon påverkan på var Astrid hamnade.
”Hon hade ingen pappa och fick två, det känns fantastiskt”
– Det är ju så väldigt många barn som blir runtskickade mellan olika familjehem och aldrig får den här rotade tryggheten. Därför var det också så viktigt för mig att den anknytning hon får, den ska hon få växa upp i. Då fick min egoism att vilja få ha henne nära mig om mina förutsättningar skulle förändras stå tillbaka till förmån för hennes trygghet.
Så gick processen till
Men hur går egentligen en sådan process till? Vad säger myndigheterna när någon frivilligt vill lämna över sitt barn till en annan familj, som man dessutom sett ut i förväg?
Eftersom Elina ansågs vara en välfungerade mamma och det var andra omständigheter som låg bakom situationen blev det ingen ”vanlig” familjehemsplacering. Astrid blev istället till en början privatplacerad hemma hos Johan och Johan. Parallellt med detta startades en utredning om vad som ansågs vara bäst för Astrid i framtiden. Sommaren 2022 blev de hennes vårdnadshavare och kort därefter påbörjades en adoptionsutredning, eftersom det var vad såväl Elina som John och Johan önskade.
Rykten och surrogatspekulationer
I den lilla stad där hon bor började ryktena snabbt spridas när det blev känt att Elina lämnat bort sin bebis. För att undvika missförstånd valde hon att själv berätta sin historia offentligt.
– Jag kände att då väljer jag hellre att berätta det på mitt sätt; att det faktiskt blev något positivt av någonting som var negativt.
Trots det har folk fortsatt att spekulera, fast nu på nationell nivå, eftersom John och Johan har så många följare. Vissa har anklagat Elina för att vara surrogatmamma – att hela graviditeten och uppgörelsen skulle ha varit arrangerad.
– Det har väl kanske inte varit den svåraste fördomen att hantera, utan det har absolut varit det här att: ”Hur kan du välja att skaffa ett barn som du sedan lättvindigt väljer bort?” Jag förstår att det väcker frågor om hur man kan göra så. Men då har man ju såklart inte hela bilden. Det här har ju varit mitt livs svåraste beslut att ta.
Sorgen över att inte få vara sitt barns allra närmaste kommer alltid att finnas där, berättar hon. Samtidigt känner hon en inre ro i att beslutet var rätt.
– Jag har landat i acceptansen i att jag har gjort det här valet, och att hon mår jättebra i det. Jag är så tacksam att jag ändå får finnas med på håll.
Du har aldrig ångrat det?
– Nej, det har jag inte. Hade jag inte gjort det här valet så kanske både hon och jag mått väldigt dåligt idag.
Foto: Moments by EC, Robin Grahn