Helena har skapat en första hjälpen-tavla för psykisk hälsa
För tio år sedan förlorade Helena Reje sin mamma i suicid – ett trauma som nu lett fram till en första hjälpen-tavla med fokus på psykisk hälsa. Med den vill Helena ge verktyg och underlätta för att öppna upp samtalet om man misstänker att någon inte mår bra.
– Vi måste ta ner det på en medmänsklig nivå. Min förhoppning är att det ska kännas lika naturligt att ”vi gör det här första omplåstrandet, sen tar vi personen vidare om det behövs” även om det inte rör sig om en fysisk skada.
Helena beskriver sin mamma som full av liv, färgstark med mycket energi. Hon fick barn som ung, och några år senare var det fullt upp med fyra barn, två hundar, hus på landet och en karriär som engagerad tränare inom ridsporten – en livssituation som mamman mådde bra av.
Men så hände något. I augusti 2012 tar hon livet av sig i familjens hem, 52 år gammal. Helt utan förvarning.
Video: 5 saker du bör göra för din psykiska hälsa
För att förstå började Helena gräva i det förflutna och söka förklaringar.
– Jag var tvungen att ta reda på hur någon som jag stod så nära och var så lik mig kan bli så sjuk att hon till och med dör av sig sjukdom – utan att någon märker det?
Sakta läggs pusslet. Att finna en typ av förklaring var en viktig del för att syskonen och deras pappa skulle kunna gå vidare.
— Jag tror att de flesta efterlevande har ett behov av att finna sina pusselbitar. Även om man aldrig kommer att finna alla bitarna så tror jag att man behöver finna tillräckligt många bitar att man känner att man kan tolka bilden. Och på så sätt någorlunda förstå, vilket skapar ett lugn, berättar Helena.
Visade inga tecken på att må dåligt
Hon beskriver en fin barndom och en tight familj. Mamman var närvarande och engagerad, och visade aldrig några tendenser på att må psykiskt dåligt. Utom vid ett tillfälle.
Helena och hennes syster föddes tätt, 1982 och 1983. Året efter drabbades mamman av en förlossningsdepression, eller utbrändhet. Man vet inte riktigt, för inget av det här pratade man om särskilt mycket på den tiden. I familjen hade man däremot alltid pratat öppet om det, och i efterhand ser Helena det som en viktig pusselbit. Hon läste igenom gamla dagböcker och journaler och insåg att trauma var mycket större än det verkat utåt.
– 1984 reste hon sig mirakulöst, helt på egen hand och gav oss fyra barn ett superliv. Mamma var en prestationsperson. Hon sprang väldigt fort genom livet och jag tror att hon mådde bra av det. Men så när hon kände att det kom tillbaka så orkade hon inte en gång till.
För plötsligt förändrades mycket. Äntligen var huset färdigrenoverat, karriären blomstrade, ekonomin var stabil och de fyra barnen hade flyttat hemifrån. På ytan verkade allt vara frid och fröjd. Men plötsligt fanns det inte lika mycket som drev framåt, hennes kärnbränsle liksom försvann, tror Helena.
Strax innan hon gick bort hade hon också drabbats av hjärtflimmer, och hade precis fått beskedet att hon skulle börja medicineras mot det. Hjärtflimret stressade henne, men Helena tror att mamman också hade hoppats att det skulle vara något annat – något som skulle ha gett en större förklaring till känslorna som samtidigt tryckte inom henne. Kanske var klimakteriet och dess hormonkarusell också en bidragande orsak? Ingen vet.
När mamman dog blev det nästan som en déjà vu. Plötsligt hamnade Helena själv – precis som mamman gjort – i en kris, samtidigt som hon hade två barn under två år.
– Det var som att jag stod med livet i ena handen och döden i den andra. Ingen väg var starkast, det gick inte att strunta i sorgen och inte i barnen och vardagen.
Boken Det hon aldrig sa
Men tack vare god hjälp av familj, vänner och en duktig terapeut tog hon sig igenom sorgen och alla frågorna. Bearbetningen resulterade 2018 i boken Det hon aldrig sa. Eftersom det inte finns något tydligt facit får läsaren med hjälp av Helenas bitar lägga sitt eget pussel, vilket hon hoppas kan ge en ökad förståelse för psykisk ohälsa och dess yttersta konsekvens suicid.
De senaste åren har sättet vi pratar om såväl psykiskt mående som suicid förändrats. Men än finns det mycket kvar att göra, framför allt för att minska tröskeln för samtal. Och det är därför Helenas tavla kom till – för att ta ner det på en medmänsklig nivå.
Alltid bättre att göra något än inget
Trots att man ser att någon mår dåligt; är många rädda för att fråga; rädda för att lägga sig i, för att göra fel. Vad ska man tänka på när man närmar sig? Finns det något man inte ska göra?
– Det finns många steg mellan att må dåligt och suicid. Det är inte våra tankar som dödar oss, det är våra handlingar. Ofta kan vi läsa in förändringar i beteendemönster eller mimik. Ibland syns ingenting, men man har ändå fått en känsla. Det är då vi ska kliva in. Det är alltid bättre att göra någonting än ingenting. För oavsett vad vi gör så har det här ett väldigt viktigt signalvärde för de som hamnar i det här mörkret. Och att det skulle vara att väcka den björn som sover om man frågar ”har du haft tankar på att ta livet av dig?” är en myt. Forskning visar att det är bättre att prata om det, säger Helena.
Om man inte riktigt vet hur man ska närma sig rekommenderar Helena att vända på frågan: ”Jag ser eller hör att du inte verkar må så bra. Vad skulle du önska av mig?”
– Vi ska inte vara läkare eller psykologer, utan medmänniskor som vågar ta det här inledande samtalet. Beroende på hur nära man står kanske man sedan lägger ambitionsnivån olika. Står man inte så nära, fråga om du får ta vidare berättelsen med någon som står hen närmare. Min förhoppning är att det ska kännas lika naturligt att ”vi gör det här första omplåstrandet, sen tar vi personen vidare om det behövs” även om det inte rör sig om en fysisk skada.
Psykisk hälsa istället för psykisk ohälsa
En annan sak Helena brinner för är att hon tycker att begreppet psykisk ohälsa används fel, även i välvilja.
– Vi har alla både psykiskt välbefinnande och psykisk ohälsa i oss, ljus och mörker, och balansen dem emellan är föränderligt över tid genom våra liv. Därför föredrar jag att använda begreppet psykisk hälsa istället för ohälsa.
Om Första hjälpen-tavlan för psykiskt mående
Tavlan bygger på fyra grundläggande viktiga råd: Tala, Fråga, Lyssna och Respektera. Det finns också en QR-kod som ger numret till stödlinjer om proffshjälp behövs. Ambitionen är att tavlan ska finnas bredvid första hjälpen på alla ställen folk rör sig. Trots att initiativet är så pass nytt har flera stora företag och organisationer nappat och köpt in tavlor. Läs mer på alwaysmind.se
Här finns hjälp för dig som mår psykiskt dåligt
Bris – för dig under 18 år på telefonnummer 116 111 eller chatta på bris.se.
Jourhavande medmänniska – Ring telefonnummer 08-702 16 80 eller chatta via hemsidan.
Jourhavande kompis – En chatt för barn och unga upp till 25 år.
Mind självmordslinje – Telefonnummer 901 01 eller chatta . Hit kan du vända dig även som närstående.
Är du närstående? Våga fråga, lyssna, visa empati och döm inte. Självmordsnära människor är ofta ambivalenta in i det sista och går att påverka, men behöver träffa någon från psykiatrin omgående. Ring 112 eller åk till en akutmottagning.
Foto: Privat