Anna Bennich: ”Hur kunde jag missa min dotters ätstörning”

Vi är vana att se Anna Bennich i expertrollen. Den lugna, trygga som alltid har kloka, nyanserade svar på MåBra:s läsarsida, i tv-paneler, i ett flertal böcker. I nya boken Att försvinna sig får vi se henne från en annan sida. Det är en personlig och utlämnande berättelse om en mammas kamp för sin dotter, och en dotters kamp mot ätstörningsdemonen.

I boken varvas Annas och Signes dagboksanteckningar från sjukdomsåren. Tillsammans skapar de en berättelse som ger insikt och förståelse för bådas sidor. Men det är tydligt att de har upplevt många saker på helt olika sätt.

Efter reklamen: Så mycket påverkas barn av föräldrarnas bråk

Från ett glatt barn till tonårsångest

Anna vittnar om en nära, kärleksfull relation, utan prestationspress på något plan. Signe, idag 21, var ett väldigt ”lätt” barn. Ofta på bra humör, snäll, omtyckt av alla. Trygg och självklar, lätt för att sätta ord på sina känslor och funderingar.

Signe instämmer i bilden av en trygg och bra barndom. Men i tidiga tonår drog en diffus ångest igång i henne, som till en början var svår att förstå.

– Jag tror att det egentligen har ganska mycket att göra med just att jag ville vara ”lätt”. Det har alltid varit viktigt. När sedan prestationsångesten började komma, tror jag att jag helt enkelt behövde hantera det på något sätt. Just för att kunna fortsätta vara enkel. Det började med självskada, sedan spydde jag för första gången. Inte riktigt med någon avsikt att gå ner i vikt eller med mat- och kroppsfokus, utan bara som ett sätt att hantera mina starka känslor. Efter att jag hade gjort det några gånger så kom en sorts fixering vid mat.

Det var så Signe ”trillade” in på kalorier, och fastnade. I att räkna och planera och ta kontroll över någonting annat.

– Jag gjorde allt i min makt för att det inte skulle komma fram här hemma. Samtidigt ville jag på ett sätt att någon skulle märka och göra någonting.

Min nioåring pratar illa om sin kropp – hur kan jag hjälpa henne?

Ingen märkte något hemma

Det fanns flera anledningar till att varken familjen eller resten av omgivningen förstod hur det egentligen låg till. En var att Signe av naturen redan var väldigt smal, och snarare än att hon blev skrämmande smal tog sig ätstörningen uttryck i att hon inte växte och gick upp i vikt som tonåringar annars gör. Det tog lång tid innan hon var uppseendeväckande mager. Det var knappt så hon förstod själv.

– Jag fattade relativt snabbt att jag hade en ätstörning, men att jag hade anorexia, det landade väldigt sent. Jag tyckte nog aldrig att det var så illa.

Signes närmaste och lärare trodde att det var vanlig tonårsångest och betygsstress som låg bakom Signes allt mer svajande mående och fokuserade därför på att försöka hjälpa henne hantera det.

Att du missade det här under flera år – hur har du tacklat de känslorna?

– Usch, på många olika sätt, och det kämpar jag fortfarande med ibland. Jag såg ingenting. Och det får jag ju leva med. Den snällare rösten i mig påminner mig om att det inte var lätt att se för att hon dolde det så väl. Den strängare rösten säger att någon annan mamma kanske inte skulle ha missat det. Om jag inte varit så disträ, så godtrogen, mer misstänksamt lagd ... Det är två sidor som brottas med varandra. Men jag måste ju försöka landa i någon slags acceptans. Jag märkte det inte. Jag är så ledsen att jag inte gjorde det. Men det går inte att förändra, och inget gott gör det att slitas sönder av det nu, berättar Anna Bennich.

Hon är mån om att kunskapsnivån om ätstörningar måste öka.

– Det får aldrig passera som tonårsfasoner, trots eller uppmärksamhetssökande. Föräldrar, skola, alla arenor där våra unga finns måste kunna se och ta tecken på allvar. Våga ifrågasätta och larma. På det viset kan vi få fatt i det lite snabbare.

Till slut får Signe ett ultimatum av en kompis, som tvingar henne att berätta för sin mamma. När chocken lagt sig och skulden genomlyst varenda minne, alla detaljer som skulle kunnat vara ett tecken Anna missat, så börjar deras gemensamma kamp mot demonen.

I boken berättar Anna naket och utlämnade om de tidvis kaosartade scener som pågick bakom kulisserna. Det är svårt att föreställa sig den samlade psykologen i tv-soffan ligga förtvivlad på köksgolvet efter att Signe ännu en gång lämnat middagsbordet utan en tugga, eller tvingats stå framför toalettdörren för att hindra sin dotter att låsa in sig för att kräkas.

Att vara dotter till ”hela Sveriges psykolog”, kan det trigga rebellen i en?

– Nej, jag har ju aldrig känt någon press. Det har ju snarare varit åt andra hållet; ”Gör lite sämre ifrån dig. Världen går inte under”. Men jag kunde inte. Jag känner inte att ni kunde ha gjort något annorlunda, utan jag tror att det är väldigt mycket genetik och personlighet inblandat i den här problematiken, säger Signe och tittar på sin mamma, som fyller i:

– Jag tror att många undrar över familjens inverkan när någon blir så här sjuk. Vi har såklart också ställt oss frågan ”Vad kunde vi ha gjort annorlunda? Är det vi som har triggat det här?” Det finns en hel del fördomar fortfarande kring psykisk sjukdom och hur pass mycket det är föräldrarnas ”fel”. Miljöfaktorer kan påverka och det är en fråga man förstås behöver ställa sig, om det funnits allvarliga brister osv. Men jag vet att vi är en familj med ”normala brister” och inget har varit så tokigt att vi drivit fram en så här allvarlig sjukdom hos vårt barn. Vi har varit närvarande, och inte heller en hälsohetsande familj som nojat kring mat eller prestationer. Det är ju också så att ätstörningar, framförallt anorexia, till stor del är genetiskt styrt. Anorexia har funnits i alla tider och i alla kulturer. Sen är det nog lättare triggat i olika miljöer och beroende av personlighet.

Experternas bästa råd för bättre självbild och mindre kroppsfokus

Personlighetsdrag kopplade till anorexia

Det finns några personlighetsdrag och samband som man i forskning kan se oftare är kopplat till anorexia, som perfektionism, höga krav och stark disciplin. Även neuroticism, att man i högre grad känner negativa känslor som oro, ångest eller nedstämdhet. Men varje individfall ser olika ut. Man kan ha anorexia och inte känna igen sig i något av dessa drag, förklarar Anna och fortsätter:

– Man pratar ju också om miljöfaktorer som smalhetskultur och påverkan från sociala medier. Att börja banta är ju en riskfaktor, men det är också viktigt att komma ihåg att det är en förenklad bild att det är unga tjejer som följer jättesmala influencers som är jättelyckliga och snygga, och då själva vill se ut så. Och så får man anorexia. Så är det ju inte. Man blir inte sjuk bara för att man ser det där. Vi befinner ju oss alla mer eller mindre i den här riskmiljön och det är ändå bara några procent som får ätstörningar.

– Nej, för mig hade det ju inte alls att göra med influencers och smalhetsideal, instämmer Signe.

Vilken hjälp har du haft av din yrkesroll under den här resan?

– Det är svårt att veta, för jag har ju inte varit mamma till en sjuk dotter och haft något annat yrke. Jag kan inte med säkerhet veta att jag skulle ha förhållit mig annorlunda då, men jag tror att jag haft lite hjälp av min kunskap om hur man kan hantera starka negativa känslor och ångest. Både mina egna och Signes. Men hemma har jag mest varit mamma. Kunskap eller inte. Det går inte att vara i en objektiv psykologroll hemma. Det ska man inte heller.

– Nej, jag har aldrig tänkt att ”Nu är psykologen framme”. Det var ju bara mamma hela tiden, instämmer Signe.

Insikterna som gjorde skillnad

Till slut krävdes slutenvård för Signe. I början avskydde hon det. Men det hjälpte.

– Det var flera saker som bidrog till tillfrisknandet. Dels att jag fick så intensiv vård. Jag behövde bryta svälten och få tillbaka kognitiv funktion. Men också att jag var inlagd länge. Jag såg hur det påverkade andra och insåg att den här sjukdomen gör ju samma sak mot mig som mot andra patienter jag kom nära. Det var ganska ögonöppnande. Det var väl där det började väckas en förståelse för situationen, och en önskan att ta sig ur den.

Att regelbundet bli påmind om och få smaka på livet utan demonerna, få känna glädje och kickar som inte var sammankopplade med kropp och kontroll, var också avgörande.

– En nyckelhändelse var när jag fick komma hem på permission och mitt kompisgäng var här. Jag insåg hur mycket jag hade missat, och kände att jag verkligen ville vara med. Det väckte väldigt mycket motivation. Och sen ville jag ju till slut därifrån. Tillbaka till skolan, hem tills den lilla kattungen vi köpt skulle komma. Då satsade jag verkligen, utmanade mig mer. Sen tog det ju ändå ett och ett halvt år till innan jag var frisk. Men då kände jag att jag verkligen började kämpa för det.

Idag ser Signe sig som helt frisk. ”Förvånansvärt obrydd om mat och kropp faktiskt”

Kan man verkligen bli helt fri från det här för resten av livet?

– Det kan man absolut. Jag vet att folk säger att man inte kan det. Men jag är väl ett bevis på att det går. Det klart att jag har med mig en sårbarhet. Men jag tänker inte på mat. Jag är hungrig och sen äter jag. Helt okomplicerat. I stressiga perioder eller när jag mår dåligt håller jag extra koll på att jag får i mig tillräckligt – just för att jag inte ska använda matkontroll som ett sätt att ”må bättre”, avslutar Signe.