10-åriga Ebba blev fri från cancern – då fick storasyster tuffa beskedet

5 udda ställen på kroppen där du kan få hudcancer

I slutet av mars 2025 hade Anna Alemos 10-åriga dotter Ebba varit sjuk i feber i en vecka. När hon äntligen blev feberfri upptäckte Anna att högra sidan av Ebbas hals hade svullnat upp med en cirka fem centimeter stor knöl. Hon ringde till sjukhuset, men fick veta att det säkert inte var några konstigheter. Ebba hade ju haft en infektion vilket kan göra att lymfkörtlarna svullnar. Blev det värre skulle Anna höra av sig igen.

– Det var lördag morgon och min man hade inte vaknat när jag ringde. Jag vet att jag tänkte: "Ebba har cancer", säger Anna Alemo, 49.

Ebba gick till skolan som vanligt på måndagen. Men på onsdagen, på storebror Elias 18-årsdag, var hon helt slut när hon kom hem.

– Ebba hade varit trött en tid och var sjuk med feber ganska ofta. Jag bara kände att vi måste kolla upp det här och bestämde mig för att ta henne till vårdcentralen dagen efter.

Därifrån blev de skickade till barnakuten på Skånes universitetssjukhus där vidare undersökningar väntade.

– Läkarna hittade svullna lymfkörtlar även vid nyckelbenet på vänstersidan, och de tyckte de satt lite märkligt. Vi fick åka hem och komma tillbaka dagen efter för att göra ultraljud.

Förklarade vad cancer är

Ebba undrade varför läkarna skulle göra ultraljud på henne.

– Jag var tvungen att prata med henne om vad cancer är och förklara att det finns flera olika sorter. Hon blev skakad, men jag sa att det var en säkerhetsgrej. Läkarna ville kolla så att det inte är cancer.

Efter ultraljudet kom beskedet att Ebba även behövde genomgå en skiktröntgen av hals och bröst. Dagen gick och på eftermiddagen kom ett helt gäng med vitklädda personer in på rummet. Anna förstod direkt att de inte kom med goda nyheter.

– De berättade att det med största sannolikhet var lymfkörtelcancer. Även om det var just det jag hade misstänkt, blev jag blev väldigt chockad. Man har ju sett de där barncancergalorna på tv och helt plötsligt var vi en av de där familjerna, en familj med ett cancersjukt barn. Vi gick i korridorerna på barnonkologen och mötte föräldrar till sjuka barn i olika åldrar som hade tappat sitt hår. På så vis känner man sig ju inte ensam, men helt plötsligt befinner man sig i en annan värld.

I stället för att åka hem till flickrummet, med gosedjuren, färgpennorna och klassfotografierna, blev Ebba tilldelad ett rum på barnonkologen.

Maken Nils, som på telefon hade svårt att ta in vad som hände, kom in till sjukhuset och Anna åkte hem för att prata med Ebbas storebröder.

– Vi skulle äta tacos den fredagen, men jag frågade om de kanske kunde laga tacos själva. Jag gick en runda med hundarna, packade kläder till mig och Ebba och åkte tillbaka till barnonkologen.

"Kommer jag att dö nu?"

Det visade sig att Ebba också hade en större lymfkörtel bakom bröstbenet, som tryckte mot luftstrupen. Läkarna var rädda att den skulle växa sig större och Ebba sattes in på högdos kortison i hopp om att tumören skulle minska.

Ebba, som förknippat cancer med döden, undrade vad som skulle hända härnäst.

– Jag kommer ihåg att hon frågade: "Kommer jag att dö nu?" och jag svarade att "nej, det ska du inte". Något slags krigarinställning kickade in. Jag har jobbat som sjuksköterska för länge sedan och vet att väldigt många barn överlever cancer. Det var också vår inställning och det vi förmedlade till Ebba.

Vilken typ av lymfkörtelcancer det rörde sig om visste inte läkarna. Efter helgen skulle tumören på halsen opereras bort så att en biopsi kunde göras. Anna och familjen hoppades att det skulle vara Hodgkins lymfom, eftersom de förstått att det är den typ av lymfkörtelcancer som har bäst prognos.

– Kirurgen ville söva Ebba för att kunna ta ut hela tumören. Narkosläkarna vill enbart sedera henne eftersom de var rädda att luftstrupen skulle kollapsa. Ebba var fastande och tiden gick. Till slut enades läkarna om att söva henne.

Om luftstrupen påverkas under operationen ska de stå beredda med en hjärt-lungmaskin, förklarade läkarna. Blir de tvungna att använda maskinen hamnar Ebba på barnintensiven där hon kan bli liggande i någon vecka. Och om Ebba inte vaknar skickas hon upp till Stockholm.

– Sedan sa läkaren: "Och vad som kan hända i värsta fall, det behöver jag nog inte ens säga". Och sedan, på bara några minuter, rullades hon iväg för operation.

Blev kvar på sjukhuset i fem veckor

Operationen gick komplikationsfritt och familjen fick beskedet de hoppats på: Hodgkins lymfom.

– Det kändes bra eftersom vi visste att Hodgkins-patienter ofta kan vara hemma ganska mycket. Man kan komma till sjukhuset för behandling men sedan åka hem igen.

Ebba blev dock kvar på sjukhuset eftersom hon drabbades av adenovirus. För en frisk människa leder viruset oftast till en mild infektion. Ebba, som gick på cytostatika och hade nedsatt immunförsvar, drabbades hårt. Hon blev kvar på sjukhuset i fem veckor, med diarré, illamående, kräkningar och magsmärtor. Hon fick inte i sig någon mat, tarmarna stod stilla och hennes kalium- och natriumvärden var dåliga, vilket riskerade att påverka hjärtat.

– Viruset slog ut henne totalt. Efter fem veckor kunde vi rulla hem henne i rullstol. Hon kunde knappt gå eller vända sig i sängen, berättar Anna Alemo.

Ebba behandlades med cellgifter i många dagar och i flera omgångar. Anna och Nils tillbringade dagarna tillsammans med Ebba på sjukhuset. Ibland åkte Anna hem, gick en sväng med hundarna, slängde i en tvätt och åkte tillbaka. De fyra första veckorna sov hon på sjukhuset.

– Men det tog på krafterna, så jag och Nils började ta varannan natt. Vi hann knappt prata med varandra eftersom någon hela tiden var på sjukhuset. Ebbas brorsor är ganska stora, 16 och 18 år, så de klarade sig som tur var ganska bra själva och kunde sköta skolan.

Ledsen över att tappa håret

Ebba blev väldigt ledsen när hon förstod att hon skulle tappa håret, berättar Anna. Men när det väl ramlade av fanns det andra saker som kändes värre än håravfall.

– Hon använde inte ens peruken hon hade fått. Hon hade på sig mössor i början, men sedan har hon gått utan huvudbonad.

Ebba hade rullstolen som stöd i några veckor innan styrkan kom tillbaka. I juni kunde hon promenera till skolavslutningen på skolan.

– Hon var dock fortfarande ostadig. Barnen skulle sitta på en gräsmatta och hon kunde inte ta sig upp själv. Hon blev starkare och starkare under sommaren, men det tog lång tid för henne att kunna resa sig upp.

Ebba blev vid flera tillfällen inlagd med neutropen feber, som är en följd av cellgiftsbehandlingen och beror på brist på en viss sorts vita blodkroppar.

– En infektion kunde bli dödlig eftersom hennes immunförsvar var så dåligt. Vid minsta feber behövde hon bli undersökt, inlagd och få antibiotika intravenöst.

Firades med tårta och utlandsresa

Den 6 augusti var Ebbas cancerbehandling klar. Tårta dukades fram, familjen firade med en resa till Cypern och Ebba kunde börja skolan tillsammans med sina kompisar igen.

Kom i form på 21 dagar!

Skaffa nya kost- och träningsvanor med MåBra. För bara 199 kr får du:

• Kostplan
• Träningsfilmer
• Recept
• Experttips

Läs mer och anmäl dig här!

– När vi blev utskriva från sjukhuset kändes det plötsligt lite läskigt igen. Läkarna försvann och vi skulle ta hand om henne själva. Vi hade hela tiden levt med cancern, den hade fått styra allting. Skulle hon bara få vara hemma nu? Gå till skolan?

LÄS OCKSÅ: Därför behöver vi något att längta till – träna dig i att känna hopp

Det dröjde inte länge förrän familjen drabbades av bakslag. Fyra veckor efter att Ebba blev färdigbehandlad kom beskedet att Ebbas äldre syster Ida också drabbats av cancer. Hon hade sökt läkare för hög puls och på lungröntgen konstaterades en tio centimeter stor tumör bakom bröstbenet.

– Då gick vi upp i beredskapsläge igen, även om det var annorlunda den gången. Ida är 29 år, har sambo och barn, men känslomässigt är hon ju ändå ett barn för oss.

Uppföljning var tredje månad

Dagen efter den här intervjun ska Ebba på uppföljning med skiktröntgen för att se så att cancern inte har kommit tillbaka. Samtidigt ska Ida få koppla loss sin sista omgång cytostatika.

– Sedan dröjer det sex veckor innan Ida ska göra en skiktröntgen och får veta vad som kommer att gälla för henne. Kanske är det då som vi kan börja bearbeta det vi gått igenom det senaste året. Det är nog mycket som kommer komma ikapp så här efteråt.

Ebba känner sig fortfarande lite trött och svag, och inför uppföljningarna på sjukhuset, som hon gör var tredje månad, är oron stor.

– I går kväll pratade hon om hur det skulle vara att få tillbaka cancern och tappa hår igen. Det skär i mammahjärtat att hon ska behöva ha sådana tankar.

Cancerbehandlingen varade i cirka fem månader för både Ebba och Ida. Samtidigt som lillasysters hår började växa ut, föll storasysters hår av.

– Ida studerar till specialistsjuksköterska inom cancervård och har mycket kunskap. Hon har varit ett stort stöd för sin lillasyster – och plötsligt hade hon själv cancer. Antagligen har tumören växt i henne hela tiden lillasyster genomgick sin behandling.

Orolig för att ha smittat storasyster

När Ebba fick veta att hennes storasyster var sjuk trodde hon först att det var hennes fel, berättar Anna.

– Ebba trodde att hon hade smittat Ida med sin cancer och vi fick förklara att det inte funkar så, att hon inte har någonting med det att göra.

Under Idas behandling har 10-åriga Ebba i sin tur kunnat vara ett stöd och en förebild för sin storasyster.

– När Ebba tappade håret tyckte vi hon klädde i det. Vi sa till Ida att om Ebba är så snygg utan hår, så kommer du också vara det. När Ida sedan blev av med sitt hår sa hon: "Oj, vad lik jag är Ebba!". Nu kan Ida titta på Ebba och se att håret har börjat växa tillbaka, säger Anna och fortsätter:

– Vi har också fått bekräftat att cancern inte är är genetisk, vilket känns skönt då det finns fler syskon. Det var en ren slump att både Ebba och Ida drabbades – och det är ju helt knäppt att de fick cancer samma år.

Lärt sig att leva här och nu

2025 var ett minst sagt tufft år för familjen. För Anna har det betytt mycket att kunna prata av sig med vänner och familj. Hon har också gjort uppdateringar på Instagram under Ebbas sjukdomstid.

– Jag gillar att skriva och har även skrivit mycket dagbok. Det är nog mitt sätt att bearbeta. Folk jag möter brukar fråga om jag vill prata om det och det har jag inga problem med. Gråten kan såklart komma, men det är ju inte farligt att gråta. Vi har hela tiden varit öppna med vad vi går igenom.

Ur den svåra tiden har det även kommit något gott. Anna och familjen tar inte livet för givet – de ser till att ta tillvara på stunderna de har tillsammans.

– De fem första veckorna på sjukhuset var långa, men ganska snart lärde vi oss att ta tillvara på de bra dagarna. Ena stunden fick Ebba antibiotika på sjukhuset, i nästa åkte vi till mina föräldrar för att bada i deras pool. Det är någonting vi alltid ska ha med oss alltid – att leva här och nu.

Foto: Privat