Syskonbråk i vuxen ålder – stärk relationen med expertens tips
Enligt psykologen och terapeuten David Waskuri, känd från tv-soffan, så är det ganska vanligt att syskonrelationen dyker upp i terapin.
Bara för att vi har fyllt både 30, 50 och 70 så är vi inte fria från barndomens kivande. Det tar sig bara nya uttryck.
Storasyster ser kanske sig själv som hjälpsam och en sån som får saker att hända, men ”bossig” och ”gränslös” kan vara hur omsorgerna uppfattas i stället.
Filterlös relation – markera gränser
Småsyskon kan i sin tur uppfatta sig själv som mer avslappnad, men blir i stället anklagad för att vara egoistisk och ”borde det inte vara dags att du växer upp nu?”
– En vanlig konflikt kan just vara att man upplever att ett syskon lägger sig i för mycket och säger ”sanningar”. Vi kan ju vara ganska filterlösa mot våra syskon, på ett sätt som vi kanske inte är mot vännerna. Då kan man behöva jobba med att markera sunda gränser i relationen, förklarar han.
Ett annan känsla som skaver kan vara att man känner sig ratad. Man har kanske förväntningar på att syskonrelationen ska vara mer nära och varm, men syskonet verkar nöjd med att bara träffas ganska artigt på födelsedagar.
– En viktig sak är att inte jämföra sin syskonrelation med andras, för det tjänar absolut ingenting till. Acceptera att du är besviken men försök sedan landa i ett ”det är så här min syskonrelation ser ut just nu”.
Känslomässig försummelse
I familjer där föräldrarna har brustit i sina känslomässiga omsorger, så kallad känslomässig försummelse, så kan konsekvenserna också bli att syskonrelationen tar stryk.
– Att inte ha blivit sedd och bekräftad som barn kan till exempel göra att man blir väldigt prestationsinriktad och bekräftelsesökande, vilket också kan göra att man har väldigt lite tid för sina syskonrelationer, men också att man får det svårt i andra relationer, säger David Waskuri.
Nedan är fyra vanliga kännetecken hos vuxna på att man kan ha upplevt känslomässig försummelse som barn.
- Den känslomässiga ”volymknappen” saknas. När man blir arg eller skamfull så tar känslorna över helt. Som barn fick man aldrig lära sig hur man lugnar eller tröstar sig själv. Föräldrarna var inte känslomässigt närvarande i detta.
- Överanpassning. Man har svårt för att sätta gränser, säga nej, och är beroende av andras åsikter. Bara att be någon skicka saltkaret kan vara svårt. Man är ofta högpresterande och bränner lättare ut sig.
- Låg självkänsla. Känslor av prestationsångest och bluffsyndrom: ”Det är något fel på mig. Jag passar inte in någonstans.”
- Relationsproblem. Man väljer lätt ”fel” partner, men även egen svartsjuka och raseriutbrott kan påverka alla relationer negativt, även till syskon och vänner.
Syskon som en trygg punkt
Vill man sedan komma närmare ett syskon som man uppfattar sig ha tappat kontakten med, så finns det bara ett sätt att göra det på. Man kan behöva ta tag i eventuella gamla konflikter, och aktivt uttrycka att man förstår den andres syn på vad som hände när det skar sig. Men framförallt behöver man investera tid och engagemang i relationen.
– För att relationen ska bli bra så måste båda förstås göra detta, men det kan ju börja med att du gör det. Du kan bestämma dig för att ni ska höras lite oftare, och till och med skriva in det i kalendern. ”Jag ska ringa min syster en gång i veckan” kan vara ett löfte man ger sig själv. Försök att bygga upp relationen gradvis. Börja med att skicka ett sms, tipsar psykologen.
Självklart har man mycket att tjäna på en bra syskonrelation i alla livets faser. Förutom det praktiska med att vara en del av en gemenskap, ha någon att fira storhelger med och hjälpas åt med varandras barn, så kan syskon även senare i livet vara en trygg punkt i livet som även kan fungera som ett existentiellt bollplank. Syskonrelationen är oftast vårt livs allra längsta relation. Det finns få andra som du kan bearbeta barndomsupplevelser med på samma sätt, summerar David Waskuri.
Tre vanliga känslor – och hur ni jobbar med dem
”Mitt syskon lägger sig i allt”
Syskon kan ta sig friheter på ett sätt som upplevs som gränslöst. ”Är det inte dags för dig att träffa någon ny nu?”, ”Ska du ha den där kappan på dig?” och ”Ska ni verkligen bo kvar i det här området?”.
Gör så här:
– Närheten sedan uppväxten kan få syskon att uppleva sig ha rätten att säga sanningar, men det får ju aldrig bli respektlöst. Om detta händer dig, jobba med gränssättningen och säg: ”Det känns inte bra för mig att prata om det, jag är tacksam om vi kan byta samtalsämne”. Fortsätter det, så förtydliga: ”Jag skulle vara tacksam om du inte tar upp de här sakerna igen, för det känns inte bra för mig”. Om det även efter detta förtydligande överskrids gränser, så kan det ju vara lämpligt att minska på kontakten, och kanske bara träffas i vissa kontexter så att inte den här relationen ska ta för mycket energi av dig. Någonstans är ju grunden i en relation att båda ska kunna kommunicera och där ingår att bekräfta och lyssna. Om den ena parten inte är kapabel till detta, så är det svårt att ha en nära relation, säger psykologen David Waskuri.
”Jag är avundsjuk på mitt syskon”
Trots att syskon är födda och uppvuxna i samma familj så kan det gå mycket olika för dem i livet, men just för att vi till synes kan verka ha haft samma förutsättningar från början så kan ett syskons framgångar skava extra mycket. ”Varför ska hon ha sån tur med allt!”
Gör så här:
– Avundsjuka är ju en känsla som vi kan uppfatta som ”ful” och tabubelagd och därför kan man kan behöva träna sig på att acceptera att den finns. Bara registrera att den kommer, döm inte känslorna du får, utan erkänn dem när de sköljer över. Vi kommer aldrig kunna undvika negativa känslor helt, avundsjuka är en av våra nio grundkänslor, men vi kan försöka undvika att fastna. Det gör man genom att acceptera att man har känslan, och sedan gå vidare med sin dag.
”Det är bara jag som hjälper våra föräldrar”
Du tycker att dina syskon kommer undan för lätt. Varför är det bara du som ska åka och handla, byta gardiner, stötta och följa med till vårdcentralen?
Gör så här:
– Inom psykologin pratar man om att alla känslor har en funktion, och här kan man ju säga att irritationen ändå kan bli en drivkraft mot en förändring. Jag tycker att man kan ta upp det: ”Kan vi prata lite om hur vi kan dela upp det? Detta skulle behöva göras. Vilka delar skulle du vilja ta?”. Men då ska du också vara beredd på att man kan tycka olika. ”Men jag tycker inte att allt det här behöver göras”, kanske syskonet tycker. Eller syskonet gör sin del, men inte på ett sätt som du tycker är tillräckligt bra. Det hela kanske ändå slutar med att du gör mer, men då har du ändå försökt och du har lyft känslan, i stället för att bara gå och bära på den ensam, säger David Waskuri.
Foto: TT/Shutterstock, Evalena Andersson
