”I många avseenden är jag lyckligare nu än innan min cancer”

Våren 2018. Hos Linda Sternlind snurrar livet fort, som hos många småbarnsfamiljer. En kväll när hon ligger och nattar sin sexåring passar hon på att känna lite på bröstet under tiden som sonen bokstaverar sig fram i sagan. Plötsligt känner hon något hårt.

Inte orolig i början

Efter någon vecka kontaktade hon bröstcentrum på SÖS. Personalen som svarade ställde lite kontrollfrågor och eftersom vare sig Linda själv var särskilt orolig, eller det hon beskrev lät oroväckande; att den var ganska mjuk och kanske ändå hade minskat lite, så tog det ett par månader innan hon fick en tid. Inte heller den läkaren var så oroad, kanske var det en knöl orsakad av ett virus? Oavsett bokade han en mammografitid efter sommaren, för en extra koll.

Efter reklamen: Steg för steg: Så undersöker du dina bröst

Sommaren förflöt därför utan att Linda var särskilt ängslig. Men väl på mammografin såg hon ganska snabbt att läkaren och sköterskan såg lite bekymrade ut.

– Det var en chock för mig. Jag kom dit ensam, för jag trodde att ”nu ska jag bara dit och få ett konstaterande att det inte är någon fara”. När provsvaren sedan kom fick jag veta att jag skulle ta med en anhörig. Då förstod jag att det var ganska allvarligt.

Aggressiv bröstcancer

Aggressiv bröstcancer med spridning till lymfkörtlarna, löd diagnosen.

– Vi fick beskedet på en fredag. Sedan lämnades vi helt själv under hela helgen. Det var de absolut jobbigaste dygnen under hela den här resan. Jag hade akut dödsångest. Min man sa att han kunde känna lukten av ångesten.

Linda berättar att barnen fortfarande har minnen av den här helgen.

– De var så otroligt tysta. De blev jättepåverkade. För deras skull försökte vi ändå göra det som var inplanerat sedan tidigare – trots att jag trodde att jag skulle dö.

Linda varken åt eller sov ordentligt på fyra dygn. Inte förrän hon på tisdagen fick träffa onkologen som var ansvarig för cellgiftsbehandlingen.

– Han var väldigt tydlig med att ”Det vi gör nu är för att förhindra återfall. Vi tror inte att du kommer dö. Du kommer klara det här, men det blir en tuff behandling.”

Två år med dödsångest

Det lättade på den allra värsta, mest akuta ångesten. Men det tog två år innan dödsångesten helt lämnade henne.

Eftersom hon var ung, frisk och vältränad valde läkarna att sätta in en aggressiv typ av cellgiftsförhandling, för att se hur tumören svarade på det innan man tog några beslut om att ta bort bröstet.

Varannan vecka i 16 veckor fick hon cellgifter. Som många andra beskriver Linda tiden som en torktumlare där läkarbesöken är det enda fasta, det som styr livet. Stora delar av den tuffa behandlingen har hon förträngt.

– Det var så fruktansvärt att jag har väldigt få minnen av det faktiskt.

Men, det gav effekt. Hela tumören försvann, och bara en liten tårtbit av bröstet behövdes tas bort. Som en säkerhetsåtgärd fick hon ändå strålas – och ungefär ett år efter att Linda känt knölen var behandlingen klar.

Gentesterna och släkthistoriken gjorde valet självklart

Thérèse opererade bort livmodern, äggstockarna och brösten i förbyggande syfte

Vardagslivet viktigt

Under behandlingen var hon sjukskriven och fokus låg på att i mesta möjliga mån försöka leva som innan.

– Det blev viktigt att försöka behålla så mycket vardag som möjligt. Att fortfarande våga gnälla på barnen. Tjata på dem. Hålla kvar vid rutinerna. Och göra det som vi tycker är roligt.

– Men hösten efter att jag var klar så fick min man stressymptom. Då kunde han släppa sin press. Då förstod han också att jag var på andra sidan. Det är också viktigt att komma ihåg att om man lever med någon, så finns ju en närstående att se till.

Eftersom Linda tidigare levt ett aktivt liv med mycket träning och rörelse var det också viktigt för henne att försöka hålla igång under behandlingen, med promenader och lite styrketräning i hemmagymmet, i den mån hon orkade.

– Min kropp var trött, så jag tänkte att nu ska jag inte försöka stressa så mycket. Inte komma tillbaka och vara precis som jag var innan.

Linda fick fint stöd i träningen av sin läkare.

– Hon sade ”Gör det som du mår bra av. Men du kommer inte att träna dig frisk från det här. Och det spelar inte heller någon roll vad du äter. Det är cellgifterna, strålningen och operationen som kommer att göra dig frisk.”

Träningen en hjälp i cancerbehandlingen

Efter behandlingen ordinerades Linda hormonbehandling i tio år, vilket försatt henne i ett kliniskt klimakterie, men hon säger att hon faktiskt inte känner några biverkningar av det.

– Det kanske är genetiskt, men jag tror att det har med min träning att göra. Det som jag har gjort nytt sedan cancerbehandlingen är att jag styrketränar mycket. Det hjälper mig otroligt bra. Kroppen kom tillbaka ganska snabbt. I maj var jag igång och tränade och sprang igen.

När det var dags att börja arbeta igen gav sig dock efterdyningarna av behandlingen till känna på flera plan. Hon kände en stor mental trötthet, huvudet hängde inte med på samma sätt som hon var van vid. Linda tog kontakt med en psykolog och med tiden blev det bättre. Idag känner hon sig lika kapabel som före sjukdomen, både fysiskt och psykiskt. Men en sak har förändrats – prioriteringarna.

40 nya metastaser upptäcktes mitt under graviditeten

Hon fick cancer under graviditeten – lever ännu trots läkarnas dödsdom

Förändrat mycket till det positiva

– Det låter kanske tufft att säga så här; Men nu när jag har gått igenom det här vill jag på något sätt inte heller vara utan det. För man blir väldigt ödmjuk när man utsätts för det absolut värsta tänkbara. Det är ju att dö ifrån sina barn. Ganska snabbt lär man sig fokusera på rätt saker. Det är någonting som jag har kunnat ta med mig nu efteråt. Det finns egentligen bara två saker som är viktigt, och det är familjen och hälsan. Min livskvalitet är bättre idag än vad den var innan.

Linda pratar varmt om den svenska specialistsjukvården.

– När man behöver hjälp så får man den. Jag har fått ett fantastiskt bemötande av vården, vad gäller just de kliniska delarna. Det är verkligen världsklass.

Mamma Moa överlevde hjärntumören: "Mitt fokus är att leva"

Beskedet satte djupa spår

När det gäller vårdens insatser för att fånga upp de mentala utmaningarna i en tuff cancerbehandling tycker hon dock att det finns mer att önska. Inte minst gällande den där första helgen som satt djupa spår.

– Det är inte okej att ge två småbarnsföräldrar ett ganska tufft besked en fredagseftermiddag och sedan lämna oss över helgen. Då förstår man kanske inte vad det är för processer som sätter igång i kroppen. Det måste finnas en plan. Vi fick beskedet på förmiddagen. Någon hade kunnat ringa på eftermiddag till min man och bara frågat ”Hej, hur mår du? Man kan behöva sömnmedel, man kan tänka på det här ...”

– Idag får jag ganska lätt ångest, det man kanske kallar för PTSD i vissa situationer. Och jag tror att det faktiskt kommer från det här beskedet. Man ska inte lämna jobbiga besked på en fredag. Även om det är bråttom hade det kanske kunnat vänta till måndag.

Hur hanterar man oron för återfall?

Med tidens gång har Linda börjat känna sig allt mer säker på att hon ska överleva, och den underliggande stressen har gett med sig. Oron för återfall, den har hon lärt sig leva med.

– Det är en ständig process. Jag känner i mina bröst hela tiden. Men jag tror att jag är så van vid det att jag inte reflekterar över det. För mig hjälper träningen och vardagslivet. Det gör att man kanske inte tänker så mycket. Samtidigt måste man också våga fundera lite ibland. Det gör jag med psykologen. Nu träffas vi bara en gång om året, men där kan jag ibland sitta och gråta helt plötsligt. Trots att jag själv känner att jag absolut inte är ledsen på något sätt. Hon lyckas trigga igång det där lite, man kommer i kontakt med hur det var tidigare.

Idag går Linda på årliga kontroller, och har fem år kvar på sin hormonbehandling. Om hon helt friskförklaras efter det vet hon faktiskt inte. Men idag är hon cancerfri och lever fullt ut.

– I många avseenden är jag lyckligare nu än innan min cancer.