Patrick Ekwall: Att Hannah lämnade oss är en orättvis mardröm
I januari 2020 var familjen Ekwall på semester i Thailand. Hannah och dottern Tindra busade med varandra och när Tindra råkade trampa Hannah på bröstet var det något som gjorde ont. Det var då hon kände en knöl.
– Vi pratade med en läkare som sa att det ofta är positivt att det gör ont eftersom bröstcancertumörer sällan smärtar, det var lugnande att höra. När vi kom hem var det mitt i pandemin och Hannah fick pressa sig fram för att få en undersökning, berättar Patrick Ekwall.
Beskedet om trippel negativ bröstcancer kom den 24 mars 2020, Hannah var då 38 år och Tindra var sex år, och familjens liv vändes upp och ner.
– En sjuksköterska ringde mig när jag satt i köket och jobbade och sa att de hade hittat bröstcancer och att Hannah hade brutit ihop. Det var den första vidriga upplevelsen av det trauma som blev en del av vår vardag. Det var extremt jobbig och det värsta av allt, förutom att hon var sjuk, var ovissheten och den ständiga väntan på nya besked, säger Patrick Ekwall.
Patrick Ekwall om Hannahs bröstcancer
Hannah fick snabbt behandling med cellgifter, operation och strålning. Cellgiftsbehandlingen gav bra resultat, tumörerna var utraderade och hon blev snabbt bättre. Operationen verkade också gått bra, men någon dag in på strålbehandlingen började Hannah må sämre och fick ont i ryggen.
– Vi fick veta att det inte fanns någon cancer kvar i kroppen, men vi kände båda två att det är något som inte stämmer. Till slut fick Hannah en scanning som visade att cancern hade spridit sig till skelettet och levern. Den var obotligt och det enda som fanns kvar att göra var att bromsa den. Ingen kunde säga om hon skulle leva två månader, två år eller tjugo år. Det var ett fruktansvärt besked men Hannah var optimistisk och sa att ”det här ska vi fixa”, berättar Patrick Ekwall.
Tiden som följde präglades av ovisshet, nya cellgiftsbehandlingar, röntgen och undersökningar. Familjen firade jul tillsammans hemma i Bromma och strax där efter, i början på februari, började Hannah få mer ont och må sämre igen. Ännu ett overkligt besked väntade, cancercellerna var oerhört aggressiva och hade tagit sig förbi cellgifterna.
– Hennes sista vecka i livet åkte hon till sjukhuset på måndagen men fick komma hem igen på torsdagen, nu i efterhand tror jag att läkarna kände att det var hennes sista chans att få vara hemma en stund. Hon lagade mat, pratade och kändes ganska pigg ändå. Men på kvällen kräktes hon, blev frånvarande och mådde så dåligt att vi fick ringa efter en ambulans. Nya undersökningar väntade och på fredag eftermiddag fick jag det fruktansvärda traumatiska beskedet att det nu rör sig om dagar. Sedan gick allt otroligt snabbt och på lördag eftermiddag klockan 16 tog hon sitt sista andetag, berättar Patrick Ekwall.
"Det är en känsla av overklighet"
Patrick Ekwall beskriver tiden efter Hannahs bortgång som overklig och som att befinna sig i en ständig mardröm.
– Vi kommer hem och där finns alla hennes saker och hela hennes närvaro, men hon finns inte kvar. Det är en känsla av overklighet, en mardrömsbubbla, som fortfarande finns hos mig även om den inte är lika påtaglig nu som då.
Sorgearbetet är individuellt och för Patrick Ekwall har det varit viktigt att inte tappa bort livet mitt i sorgen.
– Sorgen, saknaden och traumat efter Hannah kommer alltid finnas inom mig, men jag försöker att inte låta den bottenlösa sorgen påverka allt jag gör i min vardag. Jag minns och sörjer, men det får inte påverka mig så pass mycket att jag bara är ledsen och tycker att livet är ett helvete. Det kommer inte hjälpa mig eller vårat barn och Hannah hade blivit helt tokig om hon kikade ner på oss och såg att vi hade dragit ner rullgardinen. Hannah älskade att leva och att hon lämnade oss var och är en för jävligt orättvis mardröm, säger Patrick Ekwall.
Foto: TT