Malou von Sivers om nya boken, tabun och sin egen ångest efter olyckan
– Vi är inte så öppna som vi många gånger tror. Skuld- och skamkänslor leder till en tystnadskultur. Vi är helt enkelt rädda för andras fördömanden. Att bli vänd ryggen är nog de flesta människors allra största skräck.
Vi pratar med anledning av Malous nya bok Hon som hade allt. En spänningsroman eller kanske ett relationsdrama? Det är en hemsk historia om en ung kvinna, Petra. Hon är familjens stolthet men fastnar i drogmissbruk och prostitution och tar till slut sitt liv. Eller är det verkligen ett självmord? Mamma Birgit är arg – hon vägrar att prata om dottern och städar undan och kastar fotografier och allt som påminner om Petra. Petra raderas ur familjens liv och hennes lillasyster Sofia mår dåligt av hela situationen – men även hon har svårt att prata om det hemska.
Malous egen uppväxt inspirerade till Hon som hade allt
– Jag fick idén till boken när en tjej som läst min trilogi sa ”det där visste man ju inte om dig och din familj”. Hon syftade på det självupplevda i mina böcker om mitt komplicerade förhållande till min pappa som fick raseriutbrott för minsta lilla och misshandlade oss barn – och en mamma som inte sa något.
– Jag svarade henne att jag tror att de flesta har hemligheter och frågade hur det var i hennes familj. Hon berättade att hennes bror tagit sitt liv och att hennes föräldrar då tagit bort alla bilder – ja allt som påminde om brodern. Det gjorde att hon aldrig kunde sörja sin bror fullt ut. Den berättelsen var min stora inspiration till boken.
Självmord är så otroligt tabubelagt
Det finns så mycket skuld och skam kring självmord. Något Malou genom åren har försökt utmana genom temaserier kring självmord i Malou Efter tio. 2019 fick programmet Suicide Zeros pris för bästa rapportering om självmord. Och precis nyligen, den 12 oktober 2022 fick Malou Efter tio priset återigen. Denna gång för en temaserie om hur man kan förhindra självmord.
– Minns du när Benny Fredriksson tog sitt liv – att prata så öppet om det som det gjordes då händer inte ofta. Men det är så oerhört viktigt att inte tabubelägga. Jag undrar ofta vad det är vi är så rädda för. Många gånger tror jag att om vi pratar så händer precis det motsatta – vi blir inte övergivna, vi får istället människors medlidande och värme.
Men vi backar många år tillbaka i tiden. En gång levde även Malou med en familjehemlighet. Pappan som fick raseriutbrott och slog. Och mamman som inte sa något – kanske hon inte visste fullt ut vad som hände?
– Vi barn förstod intuitivt att det här var något man inte pratade om, så vi höll tyst. Mamma berättade långt senare att hon stannade kvar alldeles för länge i äktenskapet för att hon skämdes. Skammen att inte längre kunna hålla ihop familjen.
När Malou var 17 år skildes ändå föräldrarna och både hennes mamma och pappa fann nya kärlekar som de levde lyckligt med resten av livet. Men det var inte förrän i sitt sommarprat 2016 som Malou för första gången berättade öppet om sin jobbiga uppväxt.
– Annars har jag alltid haft lätt att prata om obekväma ämnen. Vi hade en hemlighet i familjen, bortsett från den har jag och mina syskon alltid pratat om svåra saker, sådant många andra inte pratar om.
Förmodligen har Malou haft nytta av förmågan att inte backa för det svåra i sitt arbete som programledare. Hon har en vana att prata om tabubelagda ämnen och skapar lätt ett förtroende som får människor att öppna sig.
– De vågar lämna ut sig och berätta om det jobbiga. Det blir ofta väldigt bra och många kan känna igen sig. Det är väl så man bryter tabun. Däremot tror jag inte att man ska öppna sig publikt när man är som mest sårbar. Att berätta i tv kräver att man har en bra anledning, att man genom det man berättar vill hjälpa andra.
Video: 5 starka ögonblick vi minns från Malou Efter tio
Att söka sig till det mörka
Hur påverkas man av att möta så många människor som har gått igenom kriser och oerhört svåra händelser? Efter 16 år med Malou Efter tio och möten med över 10 000 personer har hon fått höra mer än vad de flesta av oss får under en hel livstid, är det inte lätt att fastna i sorgen?
– Jag är nog en optimistisk och glad person i grunden. Men jag har alltid sökt mig till det mörka, och tror att jag har ett behov av att få det förklarat för mig. Delvis såklart på grund av mina egna erfarenheter. Men visst händer det att jag frågar mig själv ”varför gör jag detta”. Svaret är ändå att det känns så viktigt och bra att bryta tabun och prata om det svåra.
Det finns självklart en professionalism som gör att jag ändå oftast kan lägga undan det mesta, det är ju inte jag som är huvudpersonen. Mina tankar är inte det viktiga. Sedan gör jag sådant jag mår bra av – som att promenera i skogen med min hund. Det ger återhämtning och skapar distans. Skrattet är viktigt också. När det känns tungt söker jag upp de människor som jag skrattar mycket med.
"Jag föll och såg min egen död"
Men för inte så länge sedan var Malou själv huvudpersonen i ett drama som kunde ha slutat mycket värre än det gjorde.
”Jag ser redan hur det blir när kroppen träffar vattenytan. Snart. Om några sekunder. Gör det ont? Går det fort? Ett skrik. Är det jag som skriker?
Några få ångestladdade meningar som inleder Malous nya bok, men som inte enbart är fiktion, utan något Malou själv upplevde en dimmig eftermiddag i franska alperna. Hon, maken Sten och deras tre barn var på väg tillbaka till hotellet efter en dag i skidbacken.
– Jag såg knappt handen framför mig på grund av dimman. Jag svängde, och plötsligt såg jag bara svarta klippor under skidspetsarna. Jag visste inte att vi hamnat på en smal transportsträcka och jag föll 10 meter nerför ett stup.
– Jag blev panikslagen, skulle de hitta mig? Jag åkte bakom resten av familjen när jag föll, och det började bli mörkt. Men det var först sedan när jag var trygg på sjukhuset som den verkliga ångesten kom. Jag kunde inte blunda. Jag vågade inte. Varje gång jag stängde ögonen återupplevde jag panikkänslan från fallet.
Malou förstod snabbt att hon behövde hjälp och tog kontakt med, Egil Linge, en traumaspecialist som hon var bekant med sedan tidigare. Tre gånger per dag, sammanlagt sex gånger, möttes de via Face Time och Malou fick berätta om olyckan.
– Efter två dagar frågade Egil mig ”märker du att din berättelse förändras?”. Han förklarade det som att min hjärna höll på att tröttna på historien. Då fick jag som uppgift att mentalt täppa till hålet där jag föll ner med någon slags trygghetssymbol. Jag valde en orange madrass – du vet, en sådan som brukar sitta runt lyktstolpar vid pulkabackar.
Återigen hamnar vi i slutsatsen att det är bra att prata – men denna gång backar Malou lite. Det kan fungera olika för olika personer hade Egil förklarat. Vissa mår bra av att prata, kanske de flesta, det lättar på traumat. Men alla mår faktiskt inte bättre av att prata.
Komplicerat benbrott och rehab 3 gånger i veckan
Olyckan påverkade dock inte Malou bara mentalt. Hon fick ett komplicerat benbrott från knät och ner mot foten. När vi pratar med varandra har det gått nio månader och nu kan Malou promenera utan hjälpmedel. Tre gånger i veckan har hon träffat sin sjukgymnast och däremellan tränat hemma. Men arbetet är inte över, det gäller att fortsätta bygga muskler för att avlasta det skadade benet.
– Jag har varit så rädd för att jag inte ska bli bra i benet, att jag inte ska klara av att göra vissa saker. Bara att ta mig nerför en trappa har varit en stor utmaning. Jag vick en tacksamhetsbok från en väninna och varje kväll skriver jag ner tre till fem saker som jag faktiskt kan göra. Det har varit väldigt bra för mig, och har fått mig att fokusera på det positiva istället för att se det negativa. Det fick mig att tänka på simmerskan Sarah Sjöström som bröt armen mitt under uppladdningen inför OS. Hon tänkte direkt: "Vad kan jag göra? Jo jag kan träna mina ben.".
"Olyckan blev som ett kitt mellan mig och Sten"
– Jag älskar att jobba och har fantastiska arbetskamrater. Att träffa familjen, vänner, röra på mig och gå ut på promenader. Det är sådant som alltid har fått mig att må bra. Jag och Sten har genom alla våra år tillsammans levt väldigt självständigt. Men efter olyckan blev jag totalt beroende av honom under en period. Något annat växte fram när jag blev sårbar – vi kom närmre varandra och det har varit väldigt fint!
Foto: Margareta Bloom Sandebaeck