Gabriella föddes som pojke: ”Nu är jag den jag alltid varit innerst inne”
Gabriella drar borsten genom håret och målar omsorgsfullt på sitt läppstift. Hon rättar till den purpurfärgade klänningen – så fort hon är ledig byts arbetskläderna ut mot favoritklänningen.
Hormonbehandlingen har gett henne en mjukare kroppsform och 42-åriga Gabriella Lihv som bor i Harads i Norrbotten älskar att bejaka de kvinnliga attributen. Hon längtade ju efter dem i så många år.
– Jag var bara fem-sex år när jag visste att jag egentligen är en tjej. Jag var avundsjuk på min lillasyster, på hennes fina klänningar och dockor. Jag tyckte inte om förväntningarna på mig, hur jag skulle vara och vad jag skulle leka för slags lekar, säger Gabriella.
Varje morgon när den lille pojken vaknade hoppades han att han hade blivit en flicka. Varje morgon kunde den lille besviket konstatera att allt var precis som dagen innan.
Tog efter killarna
Hon växte upp i den lilla orten Habo utanför Jönköping och gjorde allt för att anpassa sig till omgivningens förväntningar om hur ett barn, född i en pojkkropp, skulle vara.
– Jag tittade på killarna i min klass och härmade dem. Men när jag började gå hem själv från skolan klädde jag mig i min systers klänningar i smyg. Första gången var det pirrigt, men när jag tittade mig i spegeln kände jag starkt att ”det här är ju jag!”
Ganska snart drog Gabriella i väg på längden och började i stället låna kläder ur sin mammas garderob. Hon var noga med att se efter hur kläderna låg i garderoben så att hon kunde lägga tillbaka dem exakt likadant. En enda gång var Gabriella nära att bli påkommen, när mamman oväntat kom hem. Då stängde Gabriella in sig i badrummet och bytte snabbt om till de egna kläderna.
– Jag vågade absolut inte säga något om hur jag kände. Jag hade aldrig hört talas om någon annan med könsdysfori och trodde att det var något fel på mig.
Inte förrän på 1990-talet, när datorerna gjorde sitt intåg i hemmen och Gabriella kunde söka information på internet, hittade hon andra som levde i samma livslögn som hon själv. Hon var inte ensam!
– Det var en lättnad, men det var fortfarande inte ett alternativ att komma ut. Inte ens homosexualitet var accepterat, hur skulle jag då kunna komma ut som transkvinna? Jag hade världens finaste föräldrar, tänk om de skulle bli utstötta. Jag fortsatte att ”leka man” så till den grad att jag överdrev mitt sätt att vara grabbig.
Beställde hormoner från USA
När Gabriella flyttade hemifrån kunde hon börja bygga upp en egen garderob med de plagg hon trivdes bäst i: klänningar och kjolar. Hon frossade bland katalogernas damkläder och beställde hem allt hon gillade.
Men Gabriella kunde bara vara sitt rätta jag innan för hemmets väggar. Könsdysforin var fortfarande en väl bevarad hemlighet. Och så fortsatte det i väldigt många år. Som 23-åring sålde Gabriella sina aktier och fonder för att ha råd att beställa hem hormoner från USA. De skulle få hennes bröst att växa och fettfördelningen på kroppen att bli kvinnligare.
– Att det kunde vara farligt? Javisst, men det här var på liv och död, säger Gabriella.
Samtidigt längtade Gabriella efter kärlek och en familj. Hon levde fortfarande som en man när exfrun kom in i hennes liv. Tillsammans fick de tre barn.
– I början av vår relation, när vi duschade ihop, sa min dåvarande fru att hon tyckte att jag hade kvinnliga former. Det var ju för att jag tagit hormontabletter, men jag hittade på att jag nog bara ätit lite för mycket.
Gabriella levde ett riktigt svenssonliv. Hon har jobbat som lastbilschaufför i hela sitt yrkesverksamma liv.
– På fritiden ville jag vara en bra förälder för mina barn. Det var också för barnens skull som jag kämpade emot könsdysforin in i det sista.
Tills det i princip handlade om att avsluta livet eller komma ut. För nio år sedan avslöjade Gabriella för sina närmaste att hon identifierar sig som kvinna. Exfrun blev besviken och ville att de skulle fortsätta att leva som tidigare. När hon berättade för sin mamma blev hon överraskad, hon hade aldrig misstänkt något men accepterade det hon fick veta.
– Min syster sa: ”Det gör väl ingenting, du är mitt syskon ändå”. Det var fint.
Könsdysfori
- Könsdysfori är ett bredare begrepp där både diagnoserna transsexualism men också icke-binär könsdysfori (en person som identifierar sig som mellan, bortom eller med båda könskategorierna tjej och kille) ingår.
- För komplett könsbyte krävs diagnosen transsexualism.
- Könsdysfori är en stark och ihållande känsla av att vara tilldelad fel kön, vilket orsakar psykiskt lidande och ofta en nedsatt förmåga att fungera i vardagen. För att få en könsdysforidiagnos och könsbekräftande behandling görs en noggrann utredning.
- Transsexualism ska inte förväxlas med transvestism, som innebär att någon klär sig som ett annat kön än det den identifierar sig som.
Källa: RFSL och transammans.se
Som ett tomt skal
Utåt fortsatte hon sitt liv som vanligt. Hon kämpade på för att hålla ihop familjen, jobbade jämt, tog busskort och påbörjade ett flygcertifikat. Att ständigt vara upptagen var ett sätt att försöka tränga undan könsdysforin, som ständigt pockade på.
Dubbellivet fortsatte ända fram till 2020. Då var hon 38 år och det gick inte längre att spela ett spel.
– Det äter upp en att inte få leva som sitt rätta jag. Till slut var jag som ett tomt skal och det fanns bara två alternativ; att leva mitt rätta jag fullt ut, eller att välja döden. Jag vill ju leva och se mina barn växa upp så jag valde att komma ut offentligt.
Gabriella och hennes exfru sa till barnen att de skulle skiljas, och Gabriella berättade varför. Sedan skrev hon ett inlägg på Facebook. Vissa vänner vände henne ryggen, andra visade att de var hennes verkliga vänner, många nya vänner tillkom.
–”Vad har du för sexuell läggning? Vad tänder du på nu?” Jag fick en del nyfikna frågor. Men könsdysfori handlar inte om sex, det handlar om könsidentitet, att vara född i fel kön.
Flyttade norrut
På jobbet blev det tuffare och hon valde att säga upp sig. Hon bestämde sig för att flytta norrut och efterlyste arbete i en Facebookgrupp för chaufförer.
– Jag blev uppringd av min nuvarande chef som först blev ställd av min djupa röst. Han hade sett en tjej som sökte jobb. Men min röst var fortfarande manlig. ”Är det Gabriella?” Han blev fundersam. Nästa fråga var: ”Är du transa?”. Jag berättade för honom att jag är transkvinna och sedan pratade vi i två timmar.
Bemötandet har genomgående varit positivt, inställningen är att man kör ju inte med könet. Mina chefer och nya kollegor har ingen erfarenhet av hur man bemöter transpersoner, men de är öppensinnade och vill lära sig.
I dag har Gabriella kommit en bra bit på väg med behandlingen. Hon har fått diagnosen könsdysfori och får nu sina hormoner på recept. Näst på tur står bröstförstoring och att slipa ner adamsäpplet. Hon fingrar sig på halsen och säger att det står ut ganska mycket när hon tittar rakt fram.
Till slut var jag som ett tomt skal och det fanns bara två alternativ; att leva mitt rätta jag fullt ut, eller att välja döden.
– Jag hoppas också få tid för underlivskirurgi så snart som möjligt, men kön är lång, säger Gabriella.
Men trots att det återstår väntan säger Gabriella att hon mår bättre än någonsin, att måendet pekat spikrakt uppåt sedan hon började leva som sitt rätta jag.
– Det handlar helt enkelt bara om att få vara den jag är och alltid varit innerst inne, i stället för att gå runt och låtsas att jag är en man. När människor säger ”hon” till mig känner jag mig lycklig.
Vill stötta andra
I dag är Gabriella aktiv i RFSL Luleå/norra Norrbotten och vill stötta andra transpersoner.
– Jag önskar att jag själv hade fått mer kunskap om könsdysfori redan som ung. Att prata öppet om det gör det lättare för andra. Det är jättebra att kända personer som Tone Sekelius och Lee, som tidigare var känd som snickar-Björn, berättar om sin resa.
Egentligen gillar inte Gabriella uttryck som ”snickar- Björn”. Hon vill själv inte att hennes ”deadname”, det vill säga namnet hon bar som man, används.
– Den personen fanns egentligen aldrig. Jag har ju alltid varit Gabriella innerst inne.