Anna tog sig ur utmattningen: "Berömmer mig själv när jag inte presterar"

Det känns som ett tidigare liv nu, den där mörka blåsiga vårkvällen när jag gick över Västerbron. Och stannade upp. Tittade ner i det svarta vattnet. Och fick en impuls att hoppa. Det var inte det att jag ville dö, för det ville jag inte. Men jag hade inte sovit på tre månader; bara ett par timmar per natt. Ångesten var så stark att jag trodde att jag skulle bli galen.

Om jag föll ner i det mjuka vattnet skulle jag få vila.

Läs också: Stresscoachen Caroline Norbelie: Så påverkas dina hormoner av stress

Som tur var blev jag livrädd för min reaktion och tog mig snabbt därifrån. Tidigt nästa morgon ringde jag läkare – och blev omedelbart sjukskriven för utmattningsdepression.

Först då var det som om min hjärna kunde acceptera läget. Jag var slutkörd.

Mina ben fungerade inte, jag stod varken ut med dagsljus, någon som helst typ av rörelse framför ögonen, eller ljud. Jag kunde inte tänka. Låg i en säng i ett mörkt rum. Och sov.Äntligen kunde jag sova. Jag var 30 år och kände mig som en mycket gammal och skröplig liten gumma.

Läs också: Lizet hittade kraft i yogan: ”Jag fick en stroke av stressen”

Där och då slöt jag ett avtal med mig själv: Jag ska minnas hur dåligt jag mår. För jag ska aldrig hamna här igen.

Anna Carsall påminner sig ofta om hur dåligt hon mådde som utbränd – för att aldrig hamna där igen.

Det avtalet har jag hållit. Nu, 16 år senare, har jag alltid min mentala hälsa som prio ett. Visst är jag alldeles för stressad i perioder, men jag vet alltid om när det är så. Jag vet hur jag mår och när jag måste dra ner på tempot. Och jag gör det också.

Läs också: Hur mår du? Ta tempen på din stress här!

Jag förstår också varför jag brände ut mig. Jag hade haft ett kroniskt stresspåslag under flera år, med prestationsångest, gränslös arbetsplats, ett dysfunktionellt förhållande där jag blivit medberoende, och en svag självkänsla som gjorde mig livrädd för att bli lämnad. Jag trodde inte att jag skulle klara mig själv.

När separationen blev ett faktum och jag kastades ut från vårt gemensamma hem, försökte jag hoppa över allt det jobbiga och körde på ännu hårdare på jobbet. Utmattningen var oundviklig.

Läs också: Jessica Almenäs efter utbrändheten: ”Minnet är allvarligt skadat”

I dag hade jag faktiskt aldrig velat vara utan livskrisen – eller snarare de insikter och kunskaper jag fick genom den, som gjort att jag kan och vill prioritera mental hållbarhet. Livet är ingen prestation. Man ska ha det lite bra också, njuta, ta det lugnt och ha kul.

Foto: Alex Giacomini, Stefan Jerrevång

Utvald läsning