Rullstolsburne äventyraren Aron ser inga hinder
Aron Anderson, 29, var ett friskt och aktivt barn som älskade att spela fotboll med kompisarna. Men allt vände när han plötsligt började få väldigt ont i rumpan.
– Det var en jättekonstig känsla, som en träsmak som inte gick över, säger han.
På vårdcentralen fick familjen höra att det förmodligen rörde sig om växtvärk, men till slut fick Aron genomgå en röntgen. Den visade en tumör – Aron hade cancer i bäckenet. Tumören var elakartad och Aron blev inlagd för behandling.
– Så jag fick strålning och cellgifter under ett års tid. Men tyvärr hade det inte den effekten man hade hoppats på, tumören krympte inte som den borde.
När inte tumören svarade som förväntat på behandlingen, fick den då nioåriga Aron genomgå en operation för att få bort cancern. Tumören försvann, men samtidigt var läkarna tvungna att kapa några av de nerver som gick genom ländryggen.
– Det var ju för att kunna rädda mitt liv egentligen, men gjorde samtidigt så att jag inte kunde använda benen så bra, säger han.
Cancern kom tillbaka
Som nioåring blev Aron rullstolsburen. Han kunde inte längre springa omkring och spela fotboll som förr. Men för Aron har det aldrig varit någon katastrof. Han lärde sig tidigt att se positivt på livet.
– Mycket i livet handlar om perspektiv. Först fick jag strålning och cellgifter i ett år och efter operationen fick jag inte sitta, eftersom jag inte fick belasta bäckenet. Så när jag väl fick min första rullstol var den fantastisk jämfört med att gå med en stor, tung pensionärsrullator som jag hade innan. Nu kunde jag ju rulla snabbt och göra saker. Det var som natt och dag.
Just perspektiv är något som Aron Anderson ofta tar upp i sina föreläsningar. Han tror på att man måste lyfta blicken för att få perspektiv på sitt eget liv och för att lämna problemen bakom sig. En lärdom han dragit efter att själv ha drabbats av bakslag.
– Jag fick tillbaka cancern två gånger när jag var elva, tolv. Då handlade det om att leva eller dö. Mamma och pappa fick besked om att jag inte skulle fixa det. Som tur var hittade de metastaserna tidigt så att de gick att operera bort, säger han.
Blev elitidrottare
Vägen tillbaka till livet efter de otaliga operationer han genomgått, gick för Aron Anderson via idrotten.
– Jag hade ju sett Paralympics på tv och började testa alla möjliga idrotter. Det jag föll för var framför allt kälkhockey och friidrott. Så jag körde på som en galning och kom till slut med i Paralympics.
Fyra gånger deltog han i mästerskapen. Inför 2012 års tävling satsade han stenhårt på att komma med igen.
– Målet var att ta guld. Men i slutet av säsongen 2011 började jag få problem med höften. På röntgen såg man att den låg ur led, och det gjorde jävligt ont.
Aron hade inget annat val än att lägga in sig för ytterligare en operation. Samtidigt fick han säga hej då till drömmen om ett OS-guld och en fortsatt karriär som elitidrottare för gott. Besvikelsen och tomheten var stor, säger han.
– Jag hade hållit på med det här i elva, tolv år av mitt liv. Jag skulle bli bäst i världen och sedan var jag bara tvungen att sluta. Det var otroligt frustrerande, jobbigt och svårt.
Sadlade om – till äventyrare
Men Aron grävde inte ner sig i sorg över något som aldrig blev. I stället hittade han en styrka att se framåt – och snart hade han antagit två utmaningar som skulle få stor påverkan på hans liv. Året efter höftoperationen cyklade han mellan Malmö och Paris för att samla in pengar till Barncancerfonden. Samma år besteg han Kebnekaise.
– Det var så klart lite läbbigt. Går det ens att cykla 120 kilometer liksom? Men jag tänkte – vad har jag att förlora? Och det beslutet är bland det bästa jag har gjort.
Det här var startskottet på Aron Andersons nya liv som äventyrare. De senaste åren har han bland annat simmat 37 kilometer över Ålands hav, bestigit Kilimanjaro, genomfört en svensk klassiker och skidat 300 kilometer från kontinentalkanten på Antarktis till Sydpolen.
Han drivs av glädje, säger han.
– Jag tänker: ”Vad är kul?”. Jag tror ändå att det är det som är grunden i allt, det måste vara kul. Är det inte kul är det ingen idé. Men jag gillar också att utmana mig själv för att se om jag klarar det.
Miljoner till Barncancerfonden
De senaste åren har hans engagemang i Barncancerfonden ökat. Numera är han ambassadör för organisationen och förra året drog han via sina äventyr in hisnande 6,7 miljoner kronor till organisationen.
– Det är helt sanslöst. Det är så underbart att människor vill vara med och engagera sig mot något som jag vet kan vara helt förfärligt. Barncancerfonden skänker massor till forskning, så de kan ju vara orsaken till att jag lever i dag. Det är omöjligt att veta, men jag känner att jag har en tacksamhetsskuld att betala tillbaka.
Vid sidan av äventyren och insamlingarna, reser Aron runt i landet och föreläser. Fokus ligger ofta på just perspektiv, mental träning och målsättning.
– Jag har erfarenheter som jag kan dela med mig av till andra och som jag tror att många kan behöva höra. Det handlar om att livet är kort – gör något bra av det. Jag pratar om allt från hur man tar sig igenom svåra saker i livet till hur man kan jobba ihop för att nå stora mål.
Han betonar vikten av att inse att man ska göra saker på sina egna villkor.
– Du ska följa din dröm, och göra det du vill. Om det sedan är att samla frimärken eller bestiga berg, det spelar ingen roll.
”Sjukt skraj när jag friade till min tjej”
Vid sidan av föreläsningarna fortsätter Aron att utmana sig själv. I dagarna ska han att skida nedför Kebnekaise.
– Jag har bestigit det två gånger och nu tänkte jag att det är dags att skida ner också. Det är en dröm att förverkliga. Sen tänkte jag börja hoppa fallskärm till sommaren.
Man får lätt intrycket av att Aron Anderson är totalt orädd. Men det stämmer inte, säger han.
– Det är klart att jag är rädd för saker. Jag var riktigt skraj när jag friade till min tjej. Jag trodde ju inte att hon skulle säga nej, men det var ändå läbbigt.
Också i äventyrssammanhang har rädslan slagit till. Aron minns speciellt ett tillfälle då han skulle bestiga Elbrus i Ryssland, Europas högsta berg.
– Vi hade precis kommit fram till vårt läger på 4 400 meter. Det blev el i luften, helt statiskt laddat. Det var åskmoln på gång, håret bara stod rakt upp på min kompis. Vi såg blixtarna på horisonten och då är man inte kaxig. Det är väldigt farligt där uppe när det börjar åska, och det var faktiskt någon som dog på berget den kvällen.
Accepterar rullstolen
Aron jämför mod med en muskel. Precis som man kan träna upp sina muskler för att bli starkare, måste man utsätta sig för saker som är läskiga för att modet ska växa.
– Mod är inte att inte vara rädd, mod är att vara rädd men göra det ändå.
Själv är han inte bitter över att han drabbades av cancer och att han inte kan använda benen på samma sätt som förut.
– Det är klart att det hade varit trevligt och smidigt ibland när man ska lyfta och bära saker uppför trappor, och självklart hade det varit enklare. Men jag kan inte leva mitt liv och gå runt och sakna det, det funkar inte. Jag har accepterat det här. Jag sitter i rullstol och är nöjd med det, jag gör det bästa av det.
Föräldrarnas oro efter lilla Kajsas epilepsianfall: ”Ovissheten är värst”
Läs också: Föräldrarnas oro efter lilla Kajsas epilepsianfall: ”Ovissheten är värst”