Marianne, 79: Ridningen räddade mig från att gå under av sorg
– Jag gjorde sorgearbetet på hästryggen. Ridningen räddade mig, säger Marianne, som fortfarande rider varje dag och hoppas kunna fortsätta livet ut.
När Marianne Gripman, 79, sätter sig på hästryggen rinner allt det jobbiga i livet av henne. Hon rider den egna islandshästen Moldi sex dagar i veckan och kan inte tänka sig ett liv utan ridningen.
– För mig betyder det avkoppling, meditation och avstånd till det som känns tungt. När jag rider kan jag rensa bort det för en liten stund och bara vara precis där jag är. Jag började inte rida förrän jag var 62, så jag har mycket att ta igen, säger Marianne.
När vi ses för att fika och prata en regnig höstmorgon är det nära att vi missar varandra, för Marianne ser betydligt yngre ut än hon är. Hon rör sig mjukt och smidigt, är blixtsnabb i repliken och har nära till skratt. Och till sorg. För det finns en anledning till att hon som 62-åring plötsligt började rida och blev som besatt av att vara i stallet.
Se också: Så stöttar du någon som sörjer
Cancern var spridd och kunde inte botas
När Mariannes dotter Helena var 28 fick hon en leverfläck på ryggen och bestämde sig för att ta bort den, eftersom den skavde mot behåbandet. Provet skickades till en patolog, som bedömde det som ofarligt – trots att det innehöll minimala spår av cancertypen malignt melanom.
Sex år senare, hösten 2003, började Helena känna sig krasslig utan tydlig orsak. Till slut orkade hon knappt jobba längre och lät allt mattare när Marianne ringde.
– Hon fick halsfluss, blev hes och fick flera omgångar penicillin som inte hjälpte. En kväll ringde hon mig och jag störtade hem till henne. Hon hade fått våldsamma smärtor och vi åkte in akut till sjukhuset. De misstänkte cancer, men det var förvirrande eftersom de inte hittade någon modertumör. Men det var den där fläcken på ryggen.
– När vi kom dit var det redan för sent för cellgifter och strålning. Cancern var spridd i kroppen. Det fanns inget att göra.
Hade knappt gått sju veckor sen dottern blev inlagd
En mardrömslik tid följde. Diagnosens förändring från ”halsfluss” till ”långt framskriden cancer” hade gått så snabbt. Marianne bodde hos sin dotter på sjukhuset och det året firade de lucia i den palliativa avdelningens väntrum tillsammans med Helenas familj och vänner.
– Alla hennes närmaste var där, vi sjöng och hon spelade piano.
Dagen efter fick Helena så ont att hon inte tålde någon beröring och knappt stod ut med sängklädernas tryck mot kroppen. Det hade gått knappt sju veckor sedan hon blev inlagd. Två dagar efter luciafirandet bad Marianne personalen att sätta in så mycket smärtlindring de kunde.
– Vi såg ju vartåt det var på väg. Jag lade mig bredvid henne i sängen och sjöng ”Sakta vi gå genom stan” av Monica Zetterlund, för Helena var otroligt musikalisk och älskade den. Klockan sex på morgonen dog hon.
Marianne Gripman
...
Ålder: 79.
Familj: Sambon Gert. Barn, bonusbarn och barnbarn.
Bor: I Enskede gård, Stockholm.
Gör: Tidigare förskolechef och boutredare, numera pensionär. Rider sex dagar i veckan. Engagerad i den ideella föreningen Friends of Kabondo.
Tog farväl på en plats som Helena älskade
Marianne minns året efter som ett töcken, men hon samlade ännu en gång vänner och familj för att ta farväl sommaren efter. De åkte ut till Stora Kalholmen i Stockholms skärgård– en av Helenas favoritplatser på jorden.
– Hon hade bokat hela stället långt i förväg för sin 35-årsfest i juli och jag bokade inte av det. Vi åkte dit allihop och spred askan i havet. Folk höll tal och sjöng. Det var fint.
Hur minns du Helena nu?
– Nu minns jag allt det goda. Hon var en fantastisk, envis, engagerad människa. Hon var så modig. Musikalisk. Duktig på att fotografera. Hon älskade att resa och brann för att hjälpa andra. Vi hade sådana spännande samtal, hon öppnade mina ögon för världens orättvisor och fick mig att försöka göra något åt dem.
I början var det nattsvart, jag vaknade varje morgon och var rasande
Marianne blir tyst en stund.
– Men i början var det nattsvart. Jag vaknade varje morgon och var rasande. De hade ju begått ett misstag inom vården och det var det som gjorde att hon blev så sjuk. För mig var det som om någon hade mördat henne. Det var det enda jag kunde tänka på, att de hade missat cancern i vävnadsprovet sex år tidigare.
– Jag ältade alla dåliga minnen från när hon hade så ont. Ilskan och aggressionerna skymde sorgen. Jag kunde inte sörja, jag var så fruktansvärt arg hela tiden.
Vad gjorde du med all ilska?
– Jag ringde upp patologen, jag försökte anmäla det, jag ville få ett erkännande av att de hade gjort fel. Jag fick höra att det var en ”bedömningsfråga”. Men när en mer erfaren patolog granskade provet i efterhand, såg de tydligt att risken var hög. Hon borde ha kallats tillbaka. De hade varit oaktsamma.
Tiden efter Helenas död hände det att Marianne gick fram till föräldrar som skällde på sina barn i matbutiken eller ute på gatan.
– Om jag hörde någon säga: ”Om du inte kommer nu så går jag ifrån dig” blev jag så upprörd. Jag kunde gå fram och säga: ”Jag har förlorat mitt barn, det viktigaste i mitt liv. Du menar inte det där, så säg det inte.”
Anmälde sig till nybörjarkurs i ridning
Efter två år kände Marianne att hon var tvungen att göra något radikalt för att ta sig ur det mörker som höll på att förtära henne. Hon jobbade då som utredare av dödsbon inom Stockholms stad.
– Där träffade jag människor som hade sorg, det var ett givande arbete och jag var väldigt engagerad. Men jag märkte själv att mina resurser höll på att ta slut.
Marianne hade aldrig ridit förr. Men eftersom hennes pappa en gång varit en skicklig ryttare och hon dessutom bor nära ett ridhus, slog det henne att ridning kanske vore något.
– Jag anmälde mig till en nybörjarkurs och tänkte att jag testar en termin, så får vi se.
Hur gick det?
– Det var svårt men hemskt roligt. Jag älskade umgänget med hästarna och känslan av att röra på mig och få motion tillsammans med ett djur. Så jag fortsatte en termin till.
En dag när Marianne var ute och gick med barnbarnet Edvard, mötte de en ryttare på islandshäst.
– Det såg så härligt ut! Tänk att rida ute i friska luften, över stock och sten. Veckan efter såg jag en annons för ett prova på-ridläger med islandshästar för vuxna nybörjare på Häringe slott. Jag anmälde mig direkt och bjöd med mitt tonåriga barnbarn Erica också. ”Vad coolt”, sa hon.
Marianne och Erica red i fem dagar och blev överförtjusta i islandshästarna.
– Det var den roligaste veckan på flera år. Jag kände på en gång att jag hade hamnat rätt. Jag har aldrig skrattat så mycket, säger Marianne och lyser upp.
– Vi fortsatte att rida där varannan helg, och när jag gick i avtalspension som 64-åring köpte jag en häst till mig själv i present. Det var en sexårig islandshäst, ung och vild. Han skenade och kastade av mig – tur att jag har tränat judo som ung och vet hur man faller rätt …
Jag vet inte om det finns något liv efter döden, jag tror på ett liv före döden
Marianne tog ”massor av extralektioner” för att lära sig tygla den bångstyriga Tigull, och hade kvar honom i nio år innan han blev sjuk.
Jag vet inte om det finns något liv efter döden, jag tror på ett liv före döden
– Han fick kolit, kunde inte äta och hade ont. Det gick inte att häva inflammationen. Så jag bestämde mig för att bespara honom lidandet. Våra husdjur har ju den rätten. Att vi som ägare fattar det beslutet åt dem.
Men du slutade inte rida?
– Det var en så stor del av mitt liv, jag kunde inte tänka mig att sluta. Jag red sex dagar i veckan. Det var livsviktigt för mig. Jag köpte en ny häst efter bara en månad.
Marianne rider fortfarande varje eftermiddag och hoppas kunna fortsätta med det tills hon är ”minst 92”. För henne blev ridningen ett sätt att överleva.
– Jag gjorde sorgearbetet på hästryggen. Det var där jag började se andra värden. Ingenting kunde ju göras ogjort. Jag kunde inte få Helena tillbaka, konstaterar hon.
Tillsammans med sin sambo äger hon några travhästar – ”han tittar hellre på när de springer lopp, jag vill rida själv” – så hästintresserat genomsyrar numera vardagen hemma i villan i Enskede gård. Men Marianne är också mycket engagerad i ett hjälpprojekt i byn Kabondo, Kenya: en skola för barn som förlorat sina föräldrar i aidsepidemin.
– Jag reste dit varje år från 2005, med avbrott för pandemin. Första gången jag kom dit kände jag mig som hemma, säger Marianne.
– Vår förening har bekostat en djup brunn som drivs av solceller och försöker stötta de barn som växer upp där. Det var när jag pratade med Helena om hur det ser ut i andra länder och vad man kan göra för att hjälpa som tanken föddes. Det känns som ett sätt att föra hennes engagemang vidare.
Hur ser du nu på allt som hänt?
– Det gäller att göra det bästa möjliga av livet, det är vad jag har kommit fram till, säger Marianne.
– Jag vet inte om det finns något liv efter döden. Jag tror på ett liv före döden.