Magdalena Anderssons pappa gick bort i Alzheimer: "Fruktansvärd sjukdom"

Hälsoverktyg

Stressa mindre Stressa mindre
Räkna ut din fettprocent Räkna ut din fettprocent
Kaloritabell Kaloritabell
Motionstabell Motionstabell
Räkna ut ditt BMI Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja/höftkvot Räkna ut din midja/höftkvot
Ner i vikt - tjänster Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor Onlinekurser för nya vanor
Recept Recept
Veckans meny Veckans meny
Nyhetsbrev Nyhetsbrev

Det är en hektisk tid för finansminister Magdalena Andersson. Om några dagar ska budgetpropositionen presenteras och hon har ägnat helgen åt att finslipa de sista detaljerna. Hon önskar att hennes pappa Göran Andersson hade kunnat vara med och se henne gå de 400 metrarna i den klassiska ”budgetpromenaden”. Hon vet att han hade varit stolt.

– Han hade suttit framför tv:n och tittat. Nu får mamma sitta där ensam, säger hon.

I år är det 15 år sedan Göran gick bort i Alzheimers sjukdom. Saknaden är alltjämt stor.

– I vår kommer det att bli jobbigt, när min son tar studenten. Eller när han tog körkort nyligen, då tänkte jag att nu hade morfar varit stolt. Och när min dotter tävlade i ungdoms-SM i truppgymnastik, då hade vi säkert åkt dit tillsammans, säger Magdalena.

Sjukdomen kom smygande

Sjukdomen kom smygande. De sista åren Magdalena bodde kvar i barndomshemmet i Uppsala, präglades av pappa Görans lappar. Överallt satt de, med påminnelser om allt han inte fick glömma, som att räkningar måste betalas eller bilen tas till bilprovningen. Hans glömska blev med tiden allt mer påtaglig.

– Om vi var ute och åt på restaurang hade han väldigt svårt att beställa. När han hade läst igenom menyn och kom ner till botten hade han glömt vad som stod överst.

Göran Andersson fick sin diagnos 1992. Då hade alla i familjen en längre tid känt på sig att något var fel.

– När han fick diagnosen var det en bekräftelse på något vi redan hade på känn. Det är väl fel att säga att diagnosen var en lättnad, men då fick vi åtminstone veta vad det var och vi fick stöd från sjukvården, säger Magdalena.

Ställde alltid upp

Magdalena Andersson är enda barnet. Hon växte upp med pappa Göran och mamma Birgitta i Uppsala, och beskriver sin barndom som varm och kärleksfull. Hon och pappan hade en nära relation, och han engagerade sig i allt hon företog sig.

– Han var en modern pappa jämfört med många andra, speciellt med tanke på att det var 70-tal. Han var väldigt involverad i min uppväxt och delade mitt intresse för idrott och musik, säger hon.

Göran var en sådan där förälder som skjutsar sina barn till träningar och som kuskar land och rike runt när det är dags för tävling. När Magdalena under ungdomsåren tävlade i simning på elitnivå, var han hennes största supporter.

Det var inte bara inom simningen som Magdalena var ambitiös. Hon gick med i Socialdemokratiska ungdomsförbundet som 16-åring (”jag ville förändra världen”), pluggade civilekonomi och studerade vidare både i Wien och vid ansedda Harvard university i USA. Men Göran tog med tiden en allt mindre aktiv del i hennes liv. När Magdalena fick jobb som sakkunnig hos Göran Persson och tog ett första steg på den politiska karriärsstegen, hade sjukdomen redan slagit klorna i hennes pappa.

Kunde vara med på bröllopet

Ändå är hon tacksam över att han åtminstone kunde vara med när hon 1997 gifte sig med kärleken Richard Friberg.

– Det var möjligt bara för att en i personalen på pappas demensboende kom med. Han satt bredvid mig på middagen och även om han inte förstod riktigt allt som sades i talen, kunde han ändå hänga med. Det var fantastiskt, han tyckte mycket om min man och var jätteglad, säger Magdalena.

Ögonen tåras. Att prata om pappans sjukdomstid gör henne fortfarande berörd. Att beskriva hur en av de personer som betydde absolut mest för henne, långsamt tynade bort, är smärtsamt. Alzheimers sjukdom är progressiv och innebär att cellerna i hjärnan stegvis förtvinar och slutligen dör.

– Det såg ut som det brukar – man får diagnosen och tio år senare dör man. Det går sluttande nedför tills man dör. Det är en fruktansvärd sjukdom.

”Det blir bara sämre”

Det som ofta börjar med vanlig glömska, som att man glömmer bort en avtalad tid, leder snart till allt mer påtaglig demens.

– Det värsta med sjukdomen är dels att det inte finns något botemedel, dels att det är så jobbigt för personen som drabbas. Först har man kanske svårt att hitta till affären, sedan hittar man inte längre till toaletten. Man står med öppet kylskåp, men har svårt att veta vad man ska göra med sakerna som finns där. Det skapar en stor oro hos dem själva, säger Magdalena.

Personer som drabbas av Alzheimers sjukdom förlorar till sist ofta helt förmågan att kommunicera med ord. Så blev det också för Göran.

– Men samtidigt finns det ju många andra sätt att kommunicera på än att prata. Man kan titta på varandra, hålla handen och kramas. Det kändes som om det fanns en väldig värme mellan oss på slutet ändå, säger Magdalena.

Var samma person

Hon är tacksam för att hennes pappas personlighet, till skillnad mot många andra som drabbas, förblev densamma under hela sjukdomstiden.

– Han var samma snälla, omtänksamma och väldigt kärleksfulla person. Jag blir varm när jag tänker på honom, han var verkligen en så bra person.

Att som anhörig stå bredvid utan att kunna påverka situationen, beskriver Magdalena som ”oändligt sorgligt”.

– Det är en väldigt speciell känsla att sakna en person som fortfarande lever. Och då är jag ändå dotter, det var ännu värre för min mamma. Hennes livspartner sedan många år fanns där bredvid henne, men ändå inte. Hon var otroligt stark.

”Så sorgligt”

År 2002 dog Göran efter tio år av sjukdom. Då var Magdalena 35 år gammal, mitt uppe i karriären och nybliven tvåbarnsmamma. Att hennes pappa aldrig fick chansen att på allvar bli en del av sina barnbarns liv, är det som plågar Magdalena allra mest.

– Det är klart att det hade varit fantastiskt att ha honom här och kunna bolla frågor med honom, men det tuffaste är att han inte har fått se barnbarnen växa upp. Jag har ju haft honom som pappa hela min uppväxt och allt det han har gett mig har jag med mig hela livet, men eftersom han inte fanns med när barnen var små är han inte en del av dem på samma sätt.

Magdalena är övertygad om att Göran hade varit en lika aktiv morfar som han var pappa, om han bara hade fått chansen.

– Jag vet att han hade tyckt om att följa med dem till gymnastiktävlingar och trombonkonserter, säger hon och ler.

”Kan säkerställa att det finns resurser”

Magdalena Andersson väljer att berätta om sin pappas sjukdom och bortgång för att hon vill öka uppmärksamheten kring Alzheimer, men också för att hon tror att hon kan hjälpa andra anhöriga som genomgår samma tuffa resa som hon har gjort.

– När en människa blir sjuk i Alzheimer är det väldigt många som berörs. Jag tyckte själv att det var skönt att läsa om andra som drabbats, och som kunde spegla min sorg.

Vad kan du som finansminister, med ett väldigt stort politiskt inflytande, göra för att hjälpa de som drabbas av Alzheimers?

– Det jag kan göra är att säkerställa att det finns resurser både till forskning och till kommuner och landsting. Det är viktigt inte minst nu när vi har en åldrande befolkning. Ska vi upprätthålla kvalitet i sjukvården och äldreomsorgen, inte minst demensomsorgen, måste vi avsätta resurser. Det finns så många anhöriga som gör fina insatser för att stötta nära och kära, och många av dem är kvinnor. Antingen är de fruar eller döttrar. De tar ett otroligt stort ansvar och därför är det viktigt för mig att vi har bra äldreboenden när det behövs, så att bördan på de här kvinnorna inte blir för stor.

Större risk att själv drabbas

Magdalenas råd till andra anhöriga är att prata om det.

– Det finns hjälp att få, om man tycker det är jobbigt. Vänta inte för länge med att be och få prata med någon. Själv träffade jag pappas läkare några gånger, och det betydde mycket för mig att träffa någon som var van att möta människor i samma situation som jag.

Förutom sorgen över att ha förlorat sin pappa, brottas Magdalena också med vetskapen att den som har en förälder som insjuknat löper en större risk att själv drabbas.

– Jag går inte direkt runt och oroar mig, men det är klart att det är något som alltid finns med mig. För mig har det inneburit att jag inte tänker ”det där ska jag göra sen, när jag blir pensionär”. Jag gör de sakerna nu i stället och skjuter inte upp dem. Sen försöker jag göra sådant som sägs vara bra mot Alzheimers, som att röra på sig och äta bra. Däremot ska man inte stressa, och just det rådet lever jag ju inte efter direkt.

Samtidigt som saknaden är stor, är Magdalena glad över alla ljusa minnen av Göran. Också under sjukdomstiden fick de fina stunder ihop.

– Det var roligt att hälsa på honom, inte minst tillsammans med barnen. Han fortsatte ju att vara min pappa, vi älskade inte varandra mindre för att han var sjuk.

Artikeln publicerades först på Året Runt.

Sofia, 41, har alzheimer: ”Jag glömmer att jag glömmer”

Sofia var bara 39 år när de första symtomen på alzheimer visade sig.

Läs mer här: Sofia, 41, har alzheimer: ”Jag glömmer att jag glömmer”

 

Mer inspirerande innehåll från oss på MåBra:

Dela på: