Rädslan för att rodna lamslog henne: ”Blev skamfyllt”

Efter reklamen: Min hälsa #17 – Så hjälper du någon som lider av ångest

Redan som liten kände hon sig obekväm när födelsedagsgäster stod i en ring, tittade på henne och sjöng “Ja må du leva”. Från gymnasiet minns Sophie Håkansson flera tillfällen när hon rodnade inför hela klassen – situationer som utåt sett kanske verkade harmlösa, men som satte spår i henne långt upp i vuxen ålder.

– Jag kunde få en oväntad fråga och hela klassens blickar vändes mot mig. Jag blev jätteröd i ansiktet och några av mina klasskompisar uppmärksammade det. Det gjorde att jag kände mig väldigt utsatt och som att jag tappade kontrollen. Att det dessutom uppmärksammades var en fruktansvärd känsla, säger Sophie Håkansson.

Ångest för att rodna

Varje gång det hände, blev rädslan för att det skulle ske igen ännu större. Till slut var det egentligen inte själva rodnaden som var problemet – utan ångesten inför att kanske rodna. Sophie tog till säkerhetsstrategier för att kunna dölja sitt ansikte.

– Jag hade aldrig uppsatt hår för jag ville kunna gömma mig bakom det. Jag satte mig aldrig i mitten i matsalen, utan alltid längs med kanterna och med ryggen mot resten av rummet. Jag hade stora sjalar runt halsen som jag kunde dra upp lite som ett skydd för ansiktet.

Når 11 miljoner följare på sociala medier

Mörker bakom peppiga Auris Kananens städsuccé

Senare, i sitt jobb som fotograf, kunde hon föreläsa på folkhögskola men hade alltid sina knep för att dölja eventuell rodnad: Att böja sig ner och gräva efter något i väskan eller att gå iväg för att fylla på sitt vattenglas. Saker som att hålla tal vid bröllop eller födelsedagar har hon gärna velat göra, men avstått från på grund av sin ångest.

Terapi mot erytrofobi

Redan för 20 år sedan sökte hon på nätet och hittade termen “erytrofobi” och kände igen sig. Trots att rädslan för att rodna i perioder varit förlamande, har den inte gått ihop med hennes självbild. Sophie har alltid identifierat sig som social, någon som vågar testa saker, resa ensam och som står upp för vad hon tycker och känner.

– Jag är ju en stark person, så jag har förnekat och tryckt undan den här sårbara, rädda delen av mig själv. Men när ångesten har kommit har jag blivit helt kidnappad av den och inte kunnat hantera den. Det här blev så fult och skamfyllt att jag knappt har kunnat säga ordet “rodna” för mig själv ens. Det har varit jättetufft.

Naprapat-Jonas: Därför ska du meditera – 3 tips som funkar för alla

År 2020 påbörjade Sophie en 3-årig utbildning till diplomerad samtalsterapeut, något som ledde till att hon bestämde sig för att möta sin ångest över att rodna.

Under sin utbildning fick hon många insikter om hur hon själv fungerar. Och de timmar av samtal med terapeuter och psykologer som utbildningen kräver, hjälpte mycket mot rädslan och skammen hon bar på.

– Målet är inte att sluta känna rädsla, utan att sluta låta rädslan styra ens liv och att kunna göra saker ändå. I dag kan jag hålla mig själv och möta känslan om den kommer. Inte känna stress för att jag ska prestera. I stället har jag fått lära mig att andas och att vara i kroppen.

Har accepterat rodnaden

Trots att Sophie känt till begreppet erytrofobi länge, har hon saknat personliga berättelser om det. Samtidigt har hon själv hållit inne med sina känslor.

– Jag kände skam för att känna skam. Det skammen vill är att vi är tysta om det som är jobbigt. Då krymper vi och rädslan vinner. I trygga situationer kan vi möta skammen och då blir den mindre i stället.

I ett av sina terapisamtal fick Sophie en fråga som förändrade allt. Terapeuten sa: “Hur skulle det vara om du tog en för laget? Om du började uppmärksamma och prata om din erytrofobi?”.

– Då hände någonting stort i mig. Jag kunde göra det för mig själv men också för någon annan.

I dag rodnar Sophie inte lika mycket som när hon var yngre, men det händer fortfarande. Till skillnad från tidigare försöker hon inte längre trycka undan rädslan och skammen, utan kan vara öppen om den.

– Jag har accepterat rodnaden, men det betyder ju inte att jag aldrig kommer att vara nervö som jag ska upp och prata inför en grupp människor. Men idag kan jag säga saker som: “Det kan hända att jag rodnar, det gör jag ibland”.

– Jag är stark och modig, men jag är inte övermänsklig. Jag är sårbar också såklart. I dag har jag accepterat att de egenskaperna kan samexistera även i mig.

Foto: Privat/@omsa_samtalsterapi