"Jag blir galen hemma med min man!" – psykologens bästa råd
FRÅGA: Skriver det här mitt under coronakrisen. Jag och min man sitter båda hemma och arbetar och jag håller på att bli galen. På hans ljud: Han harklar sig, snörvlar och hummar konstant känns det som. På hans slarv: Ingen tanke på att stoppa in disken i maskinen och inte bara det, alla högar växer. På att han verkar tycka att det han gör är mycket viktigare än det jag gör och är så väldigt uppfylld av sitt – frågar aldrig något om mig och det jag gör.
Jag vet inte varför det här har blivit så tydligt just nu, kanske mår vi bäst av att vara mer isär. Kan det vara så för en del par? Det som också börjar oroa mig lite är pensionen. Det är inte så jättelångt kvar – hur ska det gå om jag inte ens klarar en tids hemarbete tillsammans med honom? Vad har du för råd att ge, Anna?
/Pia
…
”Inte så bra att fatta stora beslut i en tid av kris”
SVAR: Du sätter fingret på något som många personer plötsligt hamnat i: Den plötsliga, påtvingade tiden vi nu ska spendera ihop. Att det är svårt säger något om hur viktiga våra rutiner i vardagen är för välbefinnandet. Vi har inte alls hunnit planera för det här. Att världen dessutom skakar därute gör inte saken bättre. Många är väldigt oroliga, för den egna hälsan, ekonomin eller för en anhörig i riskgrupp. När vi är oroliga ökar inte tålamodet, orken eller medkänslan. Tvärtom!
Precis som du gissar så är det olika för olika par hur man har det när man har mer tid ihop. Jag ser det ofta i mina parterapier. En del har det motigt i själva vardagen – stress gör att gräl och missnöje ökar i vardagskarusellen, vilket skapar avstånd. Men när de får lite tid ihop under semestrarna, så hittar de varandra. Minns varför de hänger ihop, minns att de älskar. För andra kan det vara tvärtom. Relationen funkar så länge man har sina egna liv och intressen. Men när man plötsligt ska bo ”på varandra” i en sommarstuga, eller som under coronakrisen, jobba ihop, ha hela hushållsarbetet ihop, kanske barn som ska hemskolas och vill äta sex gånger om dagen (disken!!!), så ökar irritation och missnöje lavinartat.
Det kommer krävas lite förändring hemma hos er. Antingen med små medel, eller med stora. Små medel: Sätt er och ta ett problemlösande samtal om nya läget. Vad funkar bra, vad funkar mindre bra? Hur ska ni dela upp hushållsarbetet? Ge feedback på ljuden, men på ett icke anklagande sätt. ”Vi har ju alla våra grejer för oss, och nu när jag ska koncentrera mig störs jag av dina snörvlanden. Hur kan vi lösa det?” Kanske finns det saker som också du behöver justera, fråga om det. Fundera sedan på vad ni brukar göra som är roligt ihop? Kan ni öka det? Går det att ge varandra lite egentid? Gå promenader en i taget och när ni arbetar hemifrån: sitt om möjligt på någon annan plats och jobba ibland (låna en väns lägenhet, ta ett telefonmöte på en parkbänk?). Gör ett par vänliga handlingar gentemot varandra varje dag, till exempel visa nyfikenhet, klappa på kind, ge ett leende. Kom ihåg att ingen är perfekt, sträva mot acceptans inför de dåliga sidorna, påminn er om de fina.
Jag förstår att du funderar över pensionen om det känns så här jobbigt redan nu. Ibland kommer man till insikt om att man mår som bäst när man inte är tillsammans, och det som är roligt och tryggt lyckas inte väga upp det jobbiga. Plötsligt ser man varandra i ett annat ljus och inser att man inte har så mycket gemensamt. Då behövs förändring med större medel. Frågan om huruvida vi två ska leva ihop kan kännas svår att ställa, men ibland behöver den ställas. Det är dock inte så bra att fatta stora beslut i en tid av kris, oro och kontrollförlust. Så se tiden an, prova först de små medlen.
Lycka till!
/Anna Bennich
Foto: TT
…
Läs mer:
Fråga till psykologen: Min man lämnar all stress till mig
Psykologen: Så får du din partner att sluta avbryta
Jag vill inte skiljas – hur får jag honom att stanna? Psykologen svarar