Annons

Annons

Jonna tog heroin: ”Jag hade två alternativ: Bli drogfri eller dö”

Jonna var beroende av heroin.
Hon satt i ett snuskigt badrum hemma hos en gubbe hon avskydde och försökte injicera heroin. Då insåg Jonna att hon inte hade något val: Om hon inte slutade med droger skulle hon inte leva länge till…

För mig började allt när jag blev kär i en kille när jag var 15. Han och hans kompisar höll på med droger och jag blev nyfiken. Vi rökte hasch, tog tabletter – även ecstasy när vi var ute.
Jag upptäckte snabbt att jag klickade särskilt bra med morfinpreparat, eftersom morfin är väldigt effektivt för att stänga av känslor. Du blir som instängd i en bubbla även om världen rasar omkring dig: Om så någon du älskar dör bredvid dig så når känslorna inte fram, utan du bara konstaterar helt logiskt vad som händer. Jag har alltid haft mycket ångest och oro så min tonårstid var oerhört jobbig. Jag hade höga krav på mig själv – att vara söt och gullig, att prestera. Om jag var duktig i skolan var jag en bra människa. Samtidigt kämpade jag med känslor av tomhet och längtan efter äventyr. Att inte behöva känna någonting var som en gåva.

Annons

Snart tog jag droger flera gånger i veckan, främst piller, så redan när jag började i gymnasiet var droger en del av mitt liv. Jag tog det på vardagar för att orka med skolan. För att klara av och orka prestera. För att må bra, slippa ångesten och inte belasta andra med att jag mådde dåligt.

Läs också: Tommy Nilsson om kampen mot suget

Tabletter var ofta det första jag tänkte på när jag vaknade. Jag hade en kompis vars pappa var läkare som fixade smärtstillande morfinpreparat åt oss, och fick jag det inte den vägen fanns det många andra sätt. Jag hade en sådan där dosett med en massa olika sorters piller i, och så tog jag till exempel en rosa och två blå utan att riktigt veta exakt vad det var. Jag tänkte att piller är ju medicin – och medicin är ju bra för kroppen!

Jonna var i början av beroendet välfungerande i skolan.

Mamma blev misstänksam

På rasterna hände det att vi rökte hasch. För mig fungerade skolan ändå, jag blev lugn och fokuserad och kunde sitta still när jag var påverkad. Jag var en mönsterelev, så det var ingen som förstod på mitt beteende vad jag höll på med. Inte lärare, inte föräldrar och inte drogfria kompisar.

Mamma blev misstänksam första gången när jag tillbringade en sommar i Frankrike då jag var 17. När mina föräldrar hälsade på tyckte mamma att jag hade blivit annorlunda: Känslokall och krävande. Men många av de beteendena hör ju också till att vara tonåring, så hon trodde att det bara var en fas jag skulle ta mig igenom.

Efter gymnasiet sökte jag juristlinjen i Lund och kom in. Under den tiden tog jag mer och mer tabletter.

Läs också: Robin, 23, var på väg hem till kärleken – klämdes mellan två lastbilar

Det var oftast frivilligt att gå på lektionerna och jag hade mycket tid då jag kunde vara ledig och festa. Så veckorna innan tentorna tog jag amfetamin och satt uppe och pluggade in allt det som jag skulle ha läst under terminerna. Det visade sig vara en metod som fungerade för mig. Jag gick klart utbildningen och tog min juristexamen på åtta terminer. Då var jag 23.

Det var då det verkligen började gå utför.

Så länge jag pluggade hade jag ändå en viss struktur på tillvaron: Jag gick i skolan, jag vårdade mitt yttre, duschade och hade rena kläder. Träffade man mig på gatan så såg jag ut som vem som helst. Men när beroendet blev värre rasade den fasaden snabbt. Jag orkade inte bry mig längre och jag struntade i familj och vänner som inte knarkade. Jag började missköta juristjobbet jag hade fått och lät utseendet förfalla. Jag brydde mig inte om äta och rasade snabbt i vikt. Innan dess hade det varit viktigt för mig att folk omkring inte skulle se någonting på mig, men till sist orkade jag inte längre upprätthålla någon fasad.

Läs också: Linda om sorgen efter sonens självmord: Det värsta man kan tänka sig

För vid det här laget räckte det inte längre med morfintabletter. Jag hade gått från relativt milda preparat som Tramadol och Citodon till bland det starkaste som finns, Fentanyl. Ett preparat som man ger till cancerpatienter i livets slutskede. Till sist var det bara heroin som var starkt nog för att mota bort den ständigt hotande abstinensen.

I dag bor Jonna med Freddie, som också varit heroinberoende.

Vägde knappt 40 kilo

Det var också då jag började injicera. Det är det mest effektiva sättet att ta heroin, du får det mer koncentrerat. När du röker försvinner alltid en del iväg, och det är ju tusenlappar som virvlar bort. Jag föll också hårt för kicken, när du injicerar kommer effekten direkt. Tänk dig att du är jättejättekissnödig och måste hålla dig – och så den där lättnaden när du äntligen får gå på toa. Att injicera heroin känns som en våg av välbehag som sköljer över dig, och från att ha mått extremt dåligt mår du overkligt bra igen.

Flera gånger hände det att jag tog överdoser och fick ringa jobbet från akuten och sjukskriva mig. Det var helt enkelt ohållbart. Dessutom såg jag vid det laget ut som ett vrak, jag vägde knappt 40 kilo när det var som värst. Till slut blev jag tvungen att förklara på jobbet varför jag var sjukskriven och borta så mycket. Och då fick jag gå, förstås.

Läs också: Johanna hade bordeline: ”Ville leva men visste inte hur jag skulle orka”

När det var som värst distanserade jag mig från mamma och pappa. De mådde såklart skit av att inte veta var jag var eller vad jag gjorde. Eller om jag ens levde. Det här är en sak som jag har enormt stor ångest över i dag, hur mycket mitt missbruk skadade dem. Men där och då intalade jag mig själv att jag bara skadade mig själv. Jag var inte kapabel att ta in eller förstå hur dåligt de mådde.

Allt var bara kaos.

Den första tanken jag hade när jag vaknade på morgonen var hur dåligt jag mådde. Och att jag måste fixa pengar, fixa droger och bli hög. Hela mitt liv styrdes utifrån att om åtta timmar måste jag ha nästa fix. Allt annat kom i andra hand. Livet kom i andra hand. När du har kommit så här långt i missbruket är det inte att bli hög av drogen som är viktigast, du måste ta heroin för att ens bli normal. För får du inte heroin så blir du abstinent, och rädslan för abstinensen styr hela tillvaron.

Läs också: Camilla blev ensam kvar med sju barn efter makens självmord

Abstinens är det absolut vidrigaste du kan tänka dig, som den värsta feberinfluensan du haft gånger 100. Alla sinnesintryck skruvas upp på max, minsta bakgrundsljud blir outhärdligt och skär i öronen. Minsta lilla ljus bränner i ögonen. Bara att vända sig i sängen gör ont, att ta på huden gör ont. Det kliar och värker ända in i skelettet. Tårarna, snoret och svetten rinner. Det känns som om någon knyter åt allt inne i magen. Det är en fruktansvärd blandning av smärta och obehag som är outhärdlig. Det absolut enda man kan tänka på är hur man ska kunna bli frisk igen. Och man vet så himla väl att om jag bara tar några korn av det där pulvret så kommer jag att må på topp igen.

Jonna och Freddie räddar katter som ingen vill ha. I dag har de nio stycken.

Kände skuld över att överleva

Trots att jag åkte in på behandlingshem om och om igen tog jag ständiga återfall. Jag klarade helt enkelt inte abstinensen. Jag ville sluta, men jag orkade inte möta vardagen drogfri. Det var ungefär som när man säger att ”jag borde äta nyttigare”, men ändå fortsätter man äta som vanligt. Jag hade inte den där verkligt innerliga viljan att sluta med droger.

Under de här åren förlorade jag så många vänner. Jag är bara 33 år, men kan räkna upp rader med namn på jämnåriga som inte längre finns i livet: Älva, Marcus, Ninni, Kristian … För den som börjar med heroin är medellivslängden i aktivt missbruk sex år. Numera är jag tacksam över att jag överlevde. Att jag fick en andra chans. Länge kände jag mig skyldig för att det var de, och inte jag, som dog. Det är fortfarande svårt att tänka på, trots att jag insett att det är slumpen som avgör vem som klarar sig och vem som inte gör det.

Läs också: Anna: ”Jag sålde min kropp – och förlorade lite av min själ”

När vändpunkten väl kom så berodde den inte på någon rädsla för att dö, utan på ett ögonblick av plötslig klarsyn. Då jag såg mig själv, och det liv jag levde, utifrån.

Då var jag 26 år. Sedan en tid tillbaka bodde jag hos en 40 år äldre man som försåg mig med heroin. Det var underförstått att jag måste betala tillbaka och jag visste ju hur … Jag bönade och bad och kom med alla undanflykter i världen för att skjuta på det oundvikliga, för jag ville såklart inte vara sexuell med honom.

Så satt jag då en morgon inne i hans badrum och försökte hitta ett ställe på kroppen där jag kunde sticka mig. Huden var alldeles sönderstucken och hård, så det ville sig inte. Till slut var jag jätteabstinent, och det var väl därför som verkligheten hann kila in sig i mitt med
vetande. För plötsligt såg jag hur 
tragisk situationen var, hur jag satt där, med blodet rinnande av ändlösa försök att få i mig heroinet, i ett skitigt och snuskigt badrum hos en
 jätteäcklig gubbe som jag spydde av att tänka på – och det var mitt liv. Där och då insåg jag att jag hade två alternativ: Att bli drogfri eller dö.

Läs också: Jörgens ryggont var en tumör i ljumsken

Så jag reste mig upp och gick därifrån. Tog mig till sprutbytet i Malmö som alltid varit som en frizon för mig. De hade hjälpt mig mycket under mitt missbruk och de hjälpte mig även den här gången, när jag sa att jag ville ha metadon-
behandling. Tack och lov så fick jag det, och i och med det tog jag mitt första steg på vägen till ett vanligt liv.

I dag pluggar Jonna till socionom, och Freddie till jurist.

Räddar de katter ingen vill ha

Nu har jag gått två år på socionomutbildningen. Jag skulle vilja reformera Sveriges narkotikapolitik, framför allt få alla att förstå att missbruk är en sjukdom, och då ska man ha rätt till lika god vård som andra sjuka. Det får man inte i dag.

Jag tycker att jag har ett ansvar att göra något bra av det eftersom det var så många som inte fick den här chansen.

Jag lever med Freddie, som också har ett heroinmissbruk bakom sig och som pluggar till jurist. Vi har även nio katter. Som den beroendepersonlighet jag är kunde jag inte nöja mig med en kisse. Utan när jag upptäckte hur mycket jag älskar katter ville jag försöka rädda alla katter som far illa. Det är meningen att vi ska omplacera katterna vi tar hand om – och det gör vi också – det är bara de som är mest skadade och sjuka som blir kvar hos oss. De katterna som ingen annan vill ha.

Läs också: Christine Meltzer om cancern: Livet är ett helvete

Jag kämpar än i dag med att jag inte har så höga tankar om mig själv. Jag har mycket ångest över mitt missbruk, framför allt över allt jag har utsatt min familj för och saker jag gjort i missbruket. Det har också varit svårt att vänja mig vid att känna känslor igen. Under mina missbruksår var det samma sak som drogsug – gjorde känslorna sig påminda var det dags att fylla på! Nu måste jag i stället försöka sätta ord på det jag känner: Har jag ångest, är jag arg eller har jag bara ont i magen – vad är det egentligen?

Men framför allt är jag så himla nöjd med hur jag lever nu. Jag har fått det så bra. Jag vaknar på morgonen och är frisk. Jag har Freddie och mina katter, och en bra relation med min familj. Det är klart att jag hoppas att jag kommer att fullfölja min utbildning och få ett jobb, och det är klart att jag skulle vilja få barn, men det är inte så att jag går och mår dåligt över det jag inte har i livet. Jag bara njuter av att leva och att vara här och nu!

 

Jonna Sohlmér, 33

Gör: Studerar på socionomprogrammet.

Bor i: Malmö.

Familj: Pojkvännen Freddie och 9 katter.

Aktuell: Med sitt instagramkonto: @envanligdag_utan_heroin och i boken ”Dogmer som dödar – vägval för svensk narkotikapolitik”.

Berättat för: Anki Sydegård  Foto: Max Alm-Norell

 

Lenas pappa förgrep sig på henne: ”Minns vartenda övergrepp”

Lena Morin

Lena Morin växte upp med en våldsam pappa.

Läs också: Lenas pappa förgrep sig på henne: ”Minns vartenda övergrepp”

 

 

Dela
Tweeta
Maila
artiklar | recept
Hälsoverktyg
Stressa mindre
Kaloritabell
Motionstabell
Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja / höftkvot
Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor
Veckans meny
Nyhetsbrev
Annons

Annons

Annons




Annons

Nytt från MåBra Mamma

Laddar nästa sida…