Livet efter cancern: "Full av ärr och full av liv"

Angelica Amazona Weijland jobbade som flygvärdinna, tränade mycket och åt hälsosamt. Hon var mitt i livet – och cancer fanns inte på kartan.

– Jag var naiv och tänkte att cancer bara drabbade gamla människor.

Men under en flygning föll hon och slog i knäet. När benet var omplåstrat på sjukhuset blev hon påmind om kallelsen till mammografi som hon sett hemma på hallmattan. Kanske skulle hon gå dit, nu när hon ändå var i närheten?

SE OCKSÅ: Så undersöker du dina bröst

Efter reklamen: Steg för steg: Så undersöker du dina bröst

Hon klämde in besöket mellan två möten.

– Jag hade ofta missat att gå på mammografi. Det var en ren slump att jag gick dit.

Men hon blev kvar på undersökningen i flera timmar.

– Jag kommer mycket väl ihåg läkarens ord den dagen: ”Din bröstcancer är snabbväxande och mycket aggressiv.” En rad slumpartade händelser räddade förmodligen mitt liv.

Angelica diagnostiserades med bröstcancer av typen Her2 positiv. Hon beskriver det som att hon från en dag till en annan kastades in i en oförutsägbar resa på liv och död – där cancern tog kommando.

Att förlora bröstet var en sorg i stunden

Hon minns dagen när håret började falla. Hon glömmer aldrig den extrema tröttheten och de tunga biverkningarna från behandlingarna. Hon fick cytostatikabehandling, strålning och immunterapi och opererades fyra gånger.

– De tog bort hela bröstet. Det var en sorg i stunden, men jag hade inget val. För jag ville leva. Brösten fick liksom ta stöten för mig.

Angelica Amazona Weijland
....

Ålder: 54.
Bor: Stockholm och Köpenhamn.
Gör: Författare. Säkerhetspersonal Kastrups flygplats. Jobbade tidigare som flygvärdinna.
Diagnos: Bröstcancer Her2 positiv.
Familj: Son Victor, 30.
Aktuell: Med boken Queens of scars - Mer än kvinnan utan bröst (Lava förlag).
Foto: Modelhouse

Hon genomgick en så kallad mastektomi, ett ingrepp där både bröstvävnad och bröstvårta tas bort. I dag har hon ingen känsel i området och på höger sida av bröstkorgen löper en svart tatuering. Den föreställer ett hjärtchakra i en slingrande mandala.

– Sekunden jag fick beskedet om en mastektomi så visste jag att min bringa skulle täckas av en tatuering. Den är en personlig symbol för kampen jag fört.

Angelicas fristad har alltid varit gymmet och så är det fortfarande.

– Jag har aldrig fått så många kommentarer om hur jag ser ut som nu, när jag är bröstlös. Folk har sagt saker som ”Du skall vara tacksam att bröstet är borta och att du har livet i behåll” eller ”Vad starkt att du vågar visa dig.” Vissa har velat känna på bröstet, andra tittar bara besvärat.

– Ibland bemöter jag blickar och kommentarer, det är viktigt för mig att tala om både bröstcancer och bröstlöshet, men det händer att jag inte orkar, för det tar energi att berätta. Då sveper jag bara handduken omkring mig.

Det är viktigt för mig att tala om både bröstcancer och bröstlöshet

Angelica Amazona Weijland

Angelica sökte sig tidigt till bröstcancerföreningar och forum online. Här, bland andra drabbade, fann hon styrka, omtanke och gemenskap.

– Vi stöttade varandra och talade samma språk. Samtidigt upplevde jag rädsla och skam hos drabbade. En skallig och bröstlös kvinna med cancer får inte ta plats i samhället som ju styrs av ouppnåeliga ideal och normer.

Tillsammans med sina nya vänner pratade hon om allt och diskussionerna blev djupa. Erfarenheterna från sjukdomen utmynnade i boken ”Queens of scars - Mer än kvinnan utan bröst” där 16 kvinnor berättar om livet de gjort sig utan bröst. En bok som Angelica hoppas och tror kommer stötta och stärka drabbade medsystrar.

– Boken är ett hjärteprojekt, där allt överskott går till bröstcancerförbundet, säger Angelica och tillägger:

– Alla kroppar är olika, vissa är stora, andra smala – och vissa har ärr. Jag tror att vi måste lyfta alla kroppar och jag hoppas att boken kan normalisera även kvinnor utan bröst. Vi vill också synas och få ta plats på badstranden, i omklädningsrummen och i bastun.

Starkare självkänsla utan bröst

Författarna i boken är så kallade ”cancerinfluencers"; poddare, bloggare, konstnärer, författare och skådespelare som öppet skriver om sin bröstlöshet.

– I boken berättar en kvinna att flat is the new black och hur hon hittade ett nytt självförtroende utan bröst. En annan menar att hon är ”full av ärr och full av liv”.

Angelica kom själv till nya insikter.

– Bröst är laddat med kvinnlighet, moderskap och sexualitet, och att vara kvinna utan bröst väckte många funderingar. Men när utsidan skalades av från bröst och hår fick jag gräva djupare i mig själv – och i den processen fick jag en starkare självkänsla.

Hon fortsätter:

– Mastektomin har tvingat mig att utmana mina egna värderingar kring kvinnlighet. Tidigare var jag rätt blyg och jag är faktiskt mer bekväm och trygg i min kropp idag. Jag tackar inte mastektomin för insikterna, jag önskar ingen att drabbas av cancer, men jag är tacksam för min nyvunna och tryggare kroppsuppfattning. Jag är mentalt starkare, helt enkelt.

Efter sjukdomen har Angelica lagt till mellannamnet Amazona.

– Amazoner var enligt den grekiska mytologin en stam av kvinnliga krigare. De sköt med pilbågar och för att kunna sikta bättre skar de av sig ena bröstet. Jag identifierade mig starkt med både myten och namnet. Det var inte så att jag blev en ny upplaga av mig själv men jag har fått ytterligare en identitet. Namnet påminner mig varje dag om vem jag är.

Sjukdomen har präglat henne.

– Jag är ärrad på både insidan och utsidan. I dag har jag en stor ödmjukhet inför livet och hur snabbt det kan vända. Jag tar inga dagar för givna längre, säger Angelica.

Tre starka röster ur boken

Charlotta Lindgren
_

Ålder: 43 år.
Bor: Vindeln.
Diagnos: Trippelnegativ bröstcancer och sköldkörtelcancer.
Gör: Skribent, hälsopedagog, Silviasyster och författare av boken En hel jävla bok om cancer. Charlotta brinner för en bättre cancereftervård.
Utdrag från Charlottas del i boken Queens of scars: De synliga ärren bär jag idag med stolthet. De vittnar om lycklig barndom, självvalt återskapande av min kropp samt motgångar jag haft turen att ta mig igenom. De i mitt inre smärtar fortfarande ibland, men jag har styrkan att våga visa mig svag vilket får mina ärr att blekna. Jag bär med mig mina invärtes ärr som minnen av ett liv som inte blev som jag hade trott, men som blev rätt bra ändå. Jag är full av ärr. Full av liv.
Foto: Maria Westling

Mia Lundmark
_

Ålder: 38 år.
Bor: Växjö.
Diagnos: Bröstcancer hormonpositiv Her2 negativ.
Gör: Illustratör. Författar boken Cellgift i Champagneglas, som även blir en fotoutställning, tillsammans med fotograf Emelie Helldén.
Utdrag från Mias del i boken Queens of scars: "Jag är den jag är, oavsett hur min kropp ser ut. Nu lever jag med ett bröst på ena sidan och med ett ärr på den motsatta. Ett ärr som vittnar om det jag gått igenom. Ibland saknar jag mitt förlorade bröst men är tveksam till en rekonstruktion. En operation till är ett högt pris att betala för ett nytt bröst (även om jag gärna sluppit den otympliga lösprotesen i bh:n). Jag känner mig stark och inte mindre kvinnlig utan ett bröst, men det skulle kännas lättare att falla in i ”idealen” och se ut ”som alla andra”.
Foto: Emelie Helldén

Therese Hammar
_

Ålder: 50 år.
Bor: Malmö.
Diagnos: Trippelnegativ bröstcancer vänster bröst, Tubulär bröstcancer höger bröst. Två diagnoser samtidigt.
Gör: Förskollärare samt skådespelare. Har gjort monologföreställningen Flat is the new black som går att finna på youtube.
Utdrag från Thereses del i boken Queens of scars: Vi borde ta mer tillvara på vilka vi är och hylla det inre mer än det yttre. Allas kroppar är märkta av livets gång. Det finns inte en kropp som är den andra lik. Ändå är vi så upptagna av hur vi och andra ser ut. Alla är märkta på sitt sätt. Och vet du? Du duger. Det är hur du är, vad du gör och hur du gör som betyder något. Det är det som är det viktiga. Och det vackra.
Foto: Elisabeth Ubbe