Barnmorskan förstod inte att hon själv var förlossningsskadad

Carina

Carina, 53, har fyra barn mellan 31 och 12 år, men skadades svårt redan vid sin första förlossning.

– Det gick så snabbt. Barnmorskan höll en låg och tyst profil. Jag var både stark och tävlingsmänniska, och eftersom jag inte fick tydlig coachning tog jag i för kung och fosterland, vilket resulterade i en jättestor bristning.

Carina sövdes och opererades direkt efter förlossningen, och fick höra att allt var lagat. Sen var det inget mer med det. Carina började leva som vanligt. Hon idrottade mycket, men besvärades av ont i ena skinkan och fick ta konstanta pauser under träningarna för att gå och kissa.

– Jag kände att jag inte kunde knipa, men barnmorskan sade ”jo då det kan du visst, det känns jättebra.”

”Knip mer, bättre, oftare”

Efter ett år utan att besvären gav med sig sökte hon hjälp igen – och fick fler knipövningar. ”Knip mer, bättre, oftare” sade man. Carina knep som en galning.

Att ha tampong funkade inte alls längre, och underlivet och sexet kändes annorlunda, men Carina tänkte att så ska det väl vara, kroppen ändras ju efter att man fått barn.

Så kom barn nummer två, tre och fyra – alla i raketfart. Hon var ju som skapt för att föda barn, skrattade man. Ingen såg något avvikande vid förlossningarna.

Snart därefter började hon läsa till barnmorska. Under utbildningen fick man lära sig om bristningar, men ingenting i övrigt om vad förlossningsskador kan ge för bestående men och lidande.

Vid 37 års ålder började hon få urinläckage vid fysisk ansträngning och efter ett par år av påtryckningar fick hon en TVT-operation. Den gjorde sitt jobb – men läkaren såg bara sin del och nämnde ingenting om någon övrig skada.

3:12

Efter reklamen: Motherhood intervjuar förstföderskan Lisa Segerson om förlossningskrisen

(3:12)

Slå på ljud

Eskalerade i klimakteriet

När Carina kom i klimakteriet började urinvägsinfektionerna avlösa varandra konstant. Trots att man inte hittade något fel på njurarna var det ingen som ifrågasatte problemet vidare, tills en dag då en distriktsläkare skulle sätta östrogen lokalt och kikade upp och sade: ”Jag vill skicka dig till en gynläkare för den här förlossningsskadan”.

Men väntetiden var lång och under tiden hittade Carina Facebooksidan Allt om förlossningsskador, där andra delat sina historier. Carina, som alltså själv arbetade som barnmorska, insåg plötsligt att ”Det här är ju jag”.

Då tog hon själv kontakt med en fysioterapeut som är specialiserad på bäckenbotten. Hon gjorde en vaginalundersökning och bad Carina knipa. ”Du kniper jättebra med lår, rumpa och mage, men jag känner ingenting alls i vaginan. Jag misstänker också att du har ett framfall på urinblåsa och tarm” sade hon.

Fann omfattande skador

Carina fick en chock – och otroligt nog ett 3d-ultraljud redan dagen efter. Där såg man omfattande muskelskador i slidan. Bland annat var levatorn och muskler som är viktiga för att stänga slidan, sexuell njutning och blås- och tarmtömning av. Mellangården ska vara 3-4 centimeter tjock – Carinas var 0,5 mm (på insidan). Inte konstigt att hon upplevt att det bara var ett stor hål, och smärtorna hon levt med i skinkan var alltså nervsmärtor efter de trasiga musklerna.

Carina fick en prolapsring, men efter ett år blev en operation oundviklig. Man lagade det man kunde av de 31 år gamla skadorna. Några av dem var så illa att de inte ens hade gått att reparera direkt efter förlossningen, men hade man gjort det övriga rätt så hade hon hade sluppit mycket besvär och haft ett bättre sexliv. Dessutom skulle hon gjort andra val i livet. Idrottande på hög nivå och ett fysiskt krävande yrke är inte optimalt för någon med en grav förlossningsskada. Hon skulle definitivt inte ha fött barn vaginalt igen om hon vetat – men nu hade hon förklaring till varför alla de andra barnen mer eller mindre flög ut.

Operationen gjorde henne sängliggandes i flera månader och framtiden som ambulanssjuksköterska ser hon som oviss. För trots att hon inte ansträngt sig efter operationen, hände det som inte fick hända: Framfallet kom tillbaka, så efter sommaren väntar nya operationer.

Ändå säger Carina att hon är tacksam. Att det kunde varit värre.

– Jag levde ganska lyckligt ovetandes måste jag säga. Jag normaliserade och vande mig vid alla mina besvär. Jag är också SÅ nöjd med vården jag fått när man väl upptäckte mina skador. Sedan dess har jag fått ett otroligt fint och snabbt bemötande. För framtidens kvinnor och blivande mödrar är jag så oerhört glad för framstegen som gjorts på området.

Foto: Lotta Persson