Anna trodde hon skulle dö under förlossningen

Varannan kvinna som föder barn får någon slags förlossningsskada, fysisk, psykisk eller både och, enligt Anna Bursell, 34.– Ibland är skadorna så allvarliga att man får men för livet, men jag vill understryka att det finns hjälp att få.

Anna vet vad hon pratar om. Hon har själv gått igenom en mardrömslik förlossning, från vilken hon än i dag lider av sviterna. Trots det har hon lyckats vända det hela till något positivt. I dag arbetar hon som coach och specialiserar sig på kvinnor som gått igenom tuffa förlossningar eller fått en förlossningsdepression.

Hennes egen berättelse utspelas tre år tillbaka i tiden.

Vattnet gick på natten. Äntligen skulle bebisen födas som Anna och hennes man Patrik, 36, hade längtat så efter. Allt var noga förberett. Huset i Helsingborg var nyrenoverat. Anna hade tränat mentalt och satt sig in i skeendet av en normal förlossning.

Mot morgonen när värkarna blev allt starkare åkte de till det sjukhus dit de var hänvisade.

Väl där fick de vänta länge innan någon hade tid för dem. Atmosfären var jäktad. Till slut kom de in på ett förlossningsrum, och olika barnmorskor kom och gick. Värkarna blev allt intensivare, trots det öppnades Anna bara ett par centimeter.

Krafterna sinade

Så här i efterhand tror hon att förlossningen stannade av för att hon var rädd och inte fick den omsorg en födande kvinna behöver.

Krafterna sinade allt mer, hon vädjade om vägledning utan att få gehör och bad till slut att få en epiduralbedövning. En narkosläkare anlände.

– När han kom in i rummet kände jag direkt att han var stressad. Han såg väldigt trött och sliten ut. Ändå förutsätter man ju som patient att en läkare ska klara sitt jobb. Han stack mig i ryggen flera gånger, och utbrast plötsligt: ”Oj, jag stack dig fel”. Då var det som att atmosfären i rummet blev till is. Jag andades och försökte hålla mig lugn, men kände paniken växa inombords. Vad hade hänt? Narkosläkaren svarade att jag kunde få lite ont i huvudet och att jag skulle dricka vatten, sen rusade han ut. Barnmorskan tittade bekymrat, men kunde inte ge svar.

Skrek rakt ut

Något var mycket fel. Anna märkte att bara ena sidan av hennes kropp hade bedövats. Det kändes som att bäckenet höll på att sprängas, hennes huvud började bulta.

– Efteråt har jag fått veta att det felaktiga sticket orsakade att hjärnvätska läckte ut i ryggraden och att hjärnan ”gick på grund” av brist på fuktighet. Postspinal huvudvärk, som det kallas, kan som i mitt fall bli väldigt svår.

Förlossningen stannade av. Anna fick värkstimulerande dropp som ledde till att hela hennes kropp började krampa. Under barnmorskans försök att skynda på förlossningen kände Anna plötsligt hur hon sprack.

– Jag bara skrek rakt ut.

Anna började blöda kraftigt och CTG-apparaten visade att bebisen var stressad och måste ut så fort som möjligt. Anna greps av inre panik. Under värken som följde fick hon en spruta och klipptes upp. Sen drogs barnet ut.

– En liten stund fick jag hålla vår son. Han tittade rakt i mina ögon och jag kände en obeskrivlig kärlek. Den stunden tar jag med mig som det enda fina från förlossningen, berättar Anna med tårar i ögonen.

Rädd för att dö

Blödningen fortsatte och hon hade fruktansvärt ont. Man gav henne en syrgasmask eftersom hon höll på att svimma. Ingen visste varifrån blödningen kom. En läkare som skyndat till började sy henne och var först klar efter två timmar. Under den tiden var hon nära att förlora medvetandet, hörde bara som i ett töcken röster långt ifrån som sa att blödningen måste stoppas. Anna trodde att hon var på väg att dö. Ingen förklarade någonting.

– Jag hade en enda medveten tanke; att jag klarat uppgiften att föda vår son, som vi längtat så efter. I ögonvrån såg jag min man stå med honom på armen.

De fick ligga kvar på rummet. Gratulationsbrickan med flaggan och smörgåsarna bars in. De rörde den inte. De kunde inte prata, upplevde bara en enorm sorg och tomhet. Allt de planerat, allt de önskat sig av förlossningen hade slagits i spillror.

På BB-avdelningen blev Annas huvudvärk allt värre. Det sprängde bakom pannan. Hon stoppades full med värktabletter, kunde bara ligga på rygg och med största svårighet lyfta huvudet någon centimeter. Patrik fick ta hand om både henne och bebisen som de gett namnet Alvin. Anna kunde varken trösta eller amma honom. Hon grät och grät.

Skakade av rädsla

Ingen läkare kom och pratade med henne och efter några dagar krävde de att få hjälp. En ryggoperation föreslogs, men några garantier för att den skulle lyckas fanns inte. Risken var att nerverna i ryggen skulle bli infekterade. Anna fick någon timme på sig att fundera på saken. När hon rullades ner på operation var hon så rädd att hon skakade, men ingreppet blev en positiv upplevelse.

–Tänk om jag fått samma uppmärksamhet under min förlossning. Jag blev informerad om allt som hände, fick en klapp på handen, personalen försökte till och med skoja. Jag kände mig sedd som människa.

Effekten av operationen märktes omedelbart. Anna kunde sitta upp, hon kunde hålla sin son och till och med gå med honom fram till fönstret i några sekunder.

Sedan var det dags att åka hem, personalen meddelade att de behövde rummet, och paret packade ihop sina tillhörigheter.

En mörk tid

Anna åkte hem med starka känslor av otrygghet. Hon kunde knappt gå och hade fullt av stygn i underlivet.

Hennes bäcken hade blivit snett av den långdragna förlossningen, något som även ledde till en markant skillnad på benlängden och en svår smärta i ländryggen.

Men det värsta var att hon inte sov, hon drabbades av kronisk sömnbrist.

– Jag kunde inte sova alls. ”Det är helt normalt när man fått barn”, fick jag höra, men jag förstod ju att det var fel.

Hon fick sömntabletter som inte verkade. Hennes läkare gav henne ett år att leva i det tillstånd hon befann sig, sedan skulle hennes organ sluta fungera. Hon försökte med avslappningsövningar, mediterade och läste böcker. Till slut fann man ett läkemedel som gav henne en ojämn sömn under fyra timmar, dock med kraftiga mardrömmar som biverkan.

– Mina tankar var otroligt mörka den här tiden. Jag hade ingen lust att leva, men att ta mitt liv ville jag egentligen inte.

Efter flertalet olika behandlingar fick hon till slut rätt diagnos – posttraumatisk stress, PTSD. Anna kände en stor lättnad över att få höra att det hon upplevde och kände var normalt efter allt hon gått igenom. Hon började gå i terapi och äntligen gick det på rätt håll.

En ny väg

Anna, som tidigare arbetat bland annat som affärsutvecklare, har alltid haft ett stort intresse av att utbilda och motivera andra. Under behandlingen började hon nu leta efter utbildningar som erbjöd redskap till föräldrar som haft en tung start i sitt föräldraskap, men det tog tid innan hon hittade rätt.

Efter att ha sett ett inspirerande tv-program med föräldraexperten doktor Shefali, skickade hon iväg ett mejl till den populära psykologen och författaren. Till sin glädje fick hon svar.

– Därefter gick jag hennes kurser på distans och lärde mig så mycket. De räddade mig och blev början på min utbildning till så kallad ToM-coach och samarbete med forskare runt om i världen.

Anna fick lära sig leva i nuet. Det var både svårt och enkelt på samma gång. Hon lärde sig se sin situation som den var. Helst hade hon velat springa runt och busa med Alvin, men det gick inte. Ofta var hon så trött att hon knappt orkade sitta upprätt, hon fick ligga bredvid sin son på golvet. Det gjorde henne både ledsen och sorgsen, men de känslorna tillät hon finnas.

– Alvin blev min läromästare i att vara här och nu. Han kunde sitta framför mig på golvet med en blå kloss som han tyckte var det finaste som fanns. Då lärde jag mig att också njuta av den stunden. Jag visste att om jag började oroa mig för vad som hänt, eller att jag aldrig skulle bli frisk igen, så skulle jag garanterat aldrig kunna sova och fortsätta leva.

Anna har kämpat och har en stark vilja till livet. Hon klarar i dag att somna, men sover fortfarande för lite. På sömn- laboratorium har man fastställt att hennes sömn uppgår till mellan två och fyra timmar per natt. Men kroppen är fantastisk.

– Man såg att under de två första timmarna sov jag bättre och djupare än normalt. Jag kan tacka mina mentala redskap att jag lever i dag och gör allt jag kan för att hjälpa andra med det.

Kurs för barnmorskor

Anna har specialsytt en kurs för barnmorskor med hjälp av erfarenheter och vetenskap. Den har hon precis presenterat på Socialdepartementet och hon inväntar nu möten med skolor som har barnmorskeutbildning för att implementera den. Hennes förhoppning är att förlossningsvården ska bli bättre med tiden.

– De tusentals kvinnor världen över som kontaktat mig vill jag hjälpa och ge hopp till.

Om hon vågar skaffa ett barn till vet hon inte.

– Jag tar en dag i taget.

Av Marianne Westerlund

Så många skadas vid förlossning

Varje år föder drygt 115 000 kvinnor i Sverige barn*. Av dem får cirka tre procent – motsvarade cirka 3 000 kvinnor – allvarliga förlossningsskador (alltså bristningar av grad 3 och 4 på en 4-gradig skala).

Bristningar kallar man de skador som uppstår i musklerna mellan slidan, mellangården och ändtarmen. Grad 1 och 2 är skador som kan sys på plats av en barnmorska.

Socialstyrelsen är dock kritisk mot att landsting och regioner inte fullt ut rapporterar in skador av de lägre graderna, då man vet att även dessa kan orsaka besvär.

Det är inte alltid skadorna upptäcks direkt vid förlossningen.

Det finns en ökad risk för bristningar när exempelvis:

• Förlossningen avslutades med sugklocka eller tång.
• Barnet vägde över 4,5 kilo vid födseln.
• Barnet föddes med ansiktet, pannan eller stjärten först.
• Förlossningen gick snabbt.

Läs mer om klassificeringen av bristningar på backenbottenutbildning.se

*Enligt statistik från Socialstyrelsen för åren 2014-2016. Övriga källor: 1177.se, SVT.

Läs mer om Annas verksamhet på annabursell.com

Läs mer:

Förlossningsskadorna förstörde Catjas kropp

Jennie blev svårt förlossningsskadad: ”Jag kände hur något i mig brast”

Anna fick PTSD av förlossningen: ”Hon ryckte sönder mitt underliv”