Jag missar deras uppväxt!
Fråga: Jag är mamma till två pojkar i lågstadieåldern, och kan ibland känna ångest för mitt sätt att jonglera barnens uppväxt med alla ”vardagsmåsten”. När jag kommer hem från jobbet är jag så trött att jag ofta väljer att ge dem skärm och jag vill att de ska somna tidigt för att få en stund för mig själv, annars känns det som att jag inte orkar. Men ibland så översköljs jag av ångest över hur fort tiden går, att det här är deras barndom och poff – så är den över, utan att jag tagit tillvara på alla möjligheter, ögonblick och kramar. Hur ska jag tänka för att bli mer närvarande med dem och mindre stressad av allt?
/Annie
Psykolog Anna Bennich svarar: "Små ögonblick och kramar är något att ta vara på"
Svar: Jag gissar att nästan alla läser det här med stor igenkänning. Det är en diskrepans mellan den där långsiktiga blicken på vad som är viktigt i livet i stort – och det som är verklighet och vardag. Den realitet som vi behöver förhålla oss till. En kalender fulltecknad av jobbmöten, deadlines, restider, handlingar, hämtningar, matsäckar, läxor … Det är sannerligen inte lätt att få loss vare sig ork eller ledig tid för spontana legobyggen och bokläsning.
Det är först och främst viktigt att ge sig själv förståelse för att det är en gåta att få ihop livet mellan varven. Men, det är också himla bra att ställa dig den här frågan. Det är ett gott tecken i sig att du tänker på det här, eftersom det nästan alltid är ett första steg om man vill få till någon förändring. Att formulera sig kring sina värderingar, alltså det man tycker är viktigt och vill lägga tid och engagemang på, ger ofta en del information om vad man behöver göra annorlunda.
I det korta perspektivet, sätt dig ner och fundera på vad du kan göra för att öka lite vardagstid med barnen. Här är det så viktigt att känna till att små förändringar kan göra ganska stor skillnad. Eftersom det oftast är de små justeringarna som vi har möjlighet till (snarare än stora livsstilsförändringar som att byta jobb, flytta till landet och skaffa höns). Kanske kan det vara ok med skärmtid innan och under middagsfix, men efter maten införa regel att lägga bort individuella skärmar till förmån för en stunds gemensam tid, exempelvis se på något på TV ihop eller göra en läxa. Läsa gemensam godnattsaga innan läggdags räknas också såklart.
Vill du också ställa en fråga?
Vi har flera experter som regelbundet svarar på läsarfrågor. Vill du ställa en egen fråga? Mejla till [email protected]. Skriv i ämnesraden vilken expert du vill ställa din frågan till.
MåBra:s experter:
- Hanna Brännlund, legitimerad läkare och specialist i allmänmedicin.
- Gunilla Hasselgren, legitimerad läkare och specialist i allmänmedicin.
- Christina Lundell, legitimerad läkare som även forskar inom kvinnohälsa på Karolinska Universitetssjukhuset.
- Anna Bennich, legitimerad psykolog och psykoterapeut.
- Nathalie Siljerud Joo, legitimerad psykoterapeut med KBT-inriktning.
- Maria Jacqueline Bratt, socionom, specialiserad på bland annat konflikthantering.
- Sandra Hiort, personlig tränare, kostrådgivare, friskvårdskonsult och stressrådgivare.
Vill du läsa mer? Här hittar du alla frågor och svar från våra experter.
Angående orken, jag vet inte om du är ensamstående med barnen men annars kan det vara läge att se över arbetsfördelningen i hemmet gällande både ansvar och utförande. Kanske går det att hitta lite avlastning där? Kanske kan ni mer effektivt växeldra, och leta små stunder för egen tid och återhämtning. Man kan också inkludera barnen i lite sysslor. Att få hjälp att plocka undan på middagsbordet är både avlastning och umgänge (när eventuella högljudda protester och tjafs kring detta har lagt sig).
Påminn dig om de stunder ni faktiskt har. Se sen efter om det med planering går att hitta små steg mot några fler, korta gemensamma stunder. Glöm inte egen avlastning och återhämtning, även det i de kortare mellanrummen. Precis som du själv skriver, så är små ögonblick och kramar något att ta vara på. Och de sakerna tar nästan ingen tid alls.
Foto: TT