Malin Wollin: KonMari-städa? Då finge jag gå naken
Tänk om jag skulle vara den enda i hela världen som inte skrev en text om Marie Kondo, skulle inte det vara väldigt speciellt?
Men nu är det försent, så jag kan lika gärna fortsätta.
Jag hörde talas om Marie Kondos bok redan när den kom ut på svenska 2017. Jag minns inte vad jag tänkte då, jag minns bara att jag inte köpte den, inte läste den och följaktligen inte drabbades av den.
Men så kom Marie Kondo ut i tv-serieform.
Och plötsligt så var det allt alla gjorde.
Det rullades kläder och sorterades kryddburkar.
Och jag stod emot. Det är inte för mig, tänkte jag, trots att jag älskar att städa mer än att åka på spa. Städning är min terapi, min motion och en älskad vän att hålla mig i när stormen vrålar utanför min dörr. Då stänger jag in mig och rensar i min garderob.
Jag väntade in i det sista, men när jag såg människor som är dokumenterat rationella rulla ihop kläder och lägga dem som färgglada pringlesrör i sina byrålådor så satte jag mig framför Netflix med en stor kopp te och två lika delar nyfikenhet och skepsis.
Tänk om Marie Kondo förändrar mitt liv!
Det gjorde hon inte.
”Marie Kondo är som allas våra mammor”
Vad var det jag precis såg?
Bara behålla sånt som gnistrar glädje? Jag finge gå naken.
Vika kläder och ställa dem på högkant? Jag älskar mitt system av intryckta tröjor i ett vintageskåp där det fortfarande ligger kvar bodys i storlek 56 och korten ettåringen fick på sin namngivning.
Jag vill inte vara anti bara för att positionera mig, men jag förstår ingenting.
Marie Kondos städning är som vilken som.
Ordning och reda, rensa ut sådant du inte använder, var sak på sin plats.
Marie Kondo är som allas våra mammor.
Möjligen lite gladare.
Och Gud vad jag blev sugen på att skrubba badrummet nu!
P.S. En enkel googling ger vid handen att jag redan har läst boken. På engelska. För två år sedan. Och recenserat den. Kan Marie Kondo hjälpa mig att rensa i mitt långtidsminne?
Läs mer: