Chefredaktören: "Jag vägrar bli anklagad för fat shaming"

Nästan hälften av alla vuxna i Sverige har övervikt eller fetma – och andelen feta har ökat. Det här är fakta som borde engagera alla som månar om människors hälsa. Högt BMI är nämligen en riskfaktor för ett flertal sjukdomar. Och fetma är en av de fem främsta orsakerna i världen till förlorade friska levnadsår.

Därför ser jag det som en självklarhet att skriva i MåBra om nya rön och metoder inom viktminskning. Jag räknar inte med att få medalj för det. Det kommer väl alltid att vara ”finare” att skriva om presidentval och börsnyheter än om dieter. Men jag förväntar mig att bli tagen på allvar. Och jag vägrar att bli anklagad för ”fat shaming” – skambeläggande av överviktiga.

På sistone har allt fler kvinnor höjt sina röster mot kroppshets och osunda skönhetsideal. Det är bra. Ingen blir lycklig av ett samhälle där vi värderar människor efter utseende eller vikt. Ingen ska behöva må dåligt av sin egen spegelbild.

Därför är vi noga med hur vi skriver om mat, träning och vikt i MåBra. Och vi får ofta beröm för det. Som de här raderna från läsaren Mia:

”Jag har lidit av ätstörningar och undviker tidningar som fokuserar mycket på dieter och smala kroppar. MåBra är den enda tidningen jag anser ha sunda värderingar och ideal. Ni tar upp ämnen som är samtida och aktuella ur ett hälsosamt perspektiv.”

Ibland dyker det upp röster som hävdar det motsatta – att vi bara bryr oss om yta. Även om det inte stämmer är det bra för oss att bli påminda om hur vi kan uppfattas. Då får vi fundera över om vi är tillräckligt tydliga eller konsekventa. Det är också bra.

Det som däremot gör mig ledsen är när människor hävdar att vi inte borde skriva om vikt alls. Skulle vi sluta bevaka en så stor hälsofråga för att det finns människor som inte kan skilja på sak och person? Då är det väl viktigare än någonsin att ta upp ämnet på ett seriöst och balanserat sätt.

Och något som gör mig riktigt upprörd är den rörelse som nästan verkar vilja förneka att övervikt kan leda till ohälsa. Där framställs människor med ohälsosamt BMI som avslappnade livsnjutare medan de hälsomedvetna är tråkiga glädjedödare. Att påstå att alla överviktiga är sorglösa är lika dumt som att hävda att en smal kropp leder till lycka.

Kan vi inte bara enas om detta: Att ett normalt BMI ökar chanserna till god hälsa, att det är upp till var och en hur hon vill leva sitt liv och att människovärdet inte mäts i kilon eller midjeomfång?

Läs mer från Liselotte: ”Jag blev som en hundvalp på promenaden”